Det viskande huset

Jämtlandsgatan 153

En industribyggnad vid en hårt trafikerad förortsgata låter allt annat än spöklikt. Det tyckte de nya hyresgästerna också när de flyttade in.

Jämtlandsgatan i Vällingby har inte ett dyft med Jämtland att göra, utan fick sitt namn på samma smått oinspirerande sätt som hundratals andra massproducerade gator vilka klumpats ihop till så kallade kategorinamn, i det här fallet ”Norrländska ortnamn”. Medan dess övre del utgör ett bra exempel på äldre förortsbebyggelse byter den helt karaktär efter att ha korsat Årevägen, och förvandlas till ett rent industriområde i skuggan av tunnelbanedepån.

Ett livligt hus. Kanske alltför livligt?

Jämtlandsgatan 153, som faktiskt ligger i Råcksta och inte i Vällingby trots närheten till dess tunnelbanestation, är ett av industriområdets äldsta hus och stod klart hösten 1954 intill den panncentral som då fanns här. Den tunga huskroppen byggdes tidstypiskt av betong och plåt, och lermarken tvingade till omfattande pålning innan själva husbygget kunde komma igång. Arkitekt var Svenska Bostäders chefsarkitekt Hjalmar Klemming, en man som ritade en god portion av huvudstadens äldre förorter, bland annat Vällingby och Kärrtorp. Det tre våningar höga huset på Jämtlandsgatan 153 byggdes som kombinerade, garage-, förråds- och verkstadslokaler, men kom under åren att inrymma en hel rad olika verksamheter. Här hade i slutet av 1970- och början av 1980-talen dåvarande Televerket lokaler, och senare i samma årtionde blir det bageri när lilla kvartersbageriet med det passande namnet Jemts Bröd utvidgade och flyttade hit från Bromma. Idag inrymmer det stora huset flera olika verksamheter, bland annat lågprisvaruhus, bilverkstad och katthem.

Vad rör sig inne i den forna verkstaden nattetid?

Huset består egentligen av två skilda delar, de forna verkstadslokalerna med sitt karaktäristiskt vågiga tak, och det med dem sammanbyggda kontorshuset mot Bergslagsvägen. Ett mindre spökaktigt hus är svårt att tänka sig. Den stora och smått dystra byggnaden med sina betongväggar och plåtdörrar lämnar inte mycket inspiration ens till den mest fantasifulle betraktare, och dock sägs underliga och svårförklarliga saker hända här. En man som arbetat med att bygga om delar av de forna kontorslokalerna berättar om upplevelser som om de till en början mest var förbryllande med tiden blev alltmer obehagliga. Han är en sen kväll sysselsatt med byggnationen, innerväggar ska sättas upp i vad som mest av allt liknar ett urblåst skal med nakna betongpelare och stora döda fönster, när han hör hur någon kommer gående upp för garageuppfarten. Han är upptagen av sitt arbete och noterar mest i förbifarten hur de ekande fotstegen kommer allt närmre för att till sist stanna alldeles bakom hans rygg. Då han väntar på att den främmande ska ge sig till känna fortsätter han med arbetet, men när ingenting händer vänder han sig irriterat om för att se vad det är för en märkligt talträngd människa som kommit in och han stannar mitt i rörelsen häpet stirrande ut över det tomma golvet. Ingen är där, och när han går för att känna på dörren ut mot gatan visar den sig vara låst. Några kvällar senare upprepar sig hela incidenten med kuslig precision, och den här gången vänder han sig om redan innan fotstegen hunnit fram, men resultatet är detsamma. Trots att han kan höra hur någon kommer gående i den klart upplysta lokalen finns ingen där, och när stegen till sist stannar intill honom är det med en stor portion olust han känner närvaron av någonting som hörs mycket väl men inte kan ses. Vid andra tillfällen hörs hur dörrar öppnas och sedan slås igen, men vilka dörrar det skulle vara i en lokal som ännu knappt har väggar blir han aldrig klok på. Han beskriver ljuden som nära och mycket tydliga, hur dörrhandtaget trycks ner och dörren glider upp med ett lätt gnällande för att sedan slå igen med ett klick när regeln går i lås, och hade det inte varit för det faktum att han var helt ensam och inga dörrar fanns skulle det varit alldeles normala ljud.

Någonting osynligt sägs gå över garageuppfarten på Jämtlandsgatan 153.

Även sedan lokalerna iordningställts fortsätter fotstegen och dörrljuden, men trots att han kontrollerar de dörrar som nu äntligen kommit på plats är det ingen av dem som ger ifrån sig de vid det här laget kusligt välbekanta lätena, och att de flesta av dem dessutom hålls låsta och måste öppnas med nyckel gör inte mysteriet mindre. Vid ett tillfälle går larmet som visar att fastigheten är utan ström, och han åker dit mitt i natten för att kontrollera säkringarna. I ficklampans sken kan han höra två röster som viskar någonstans, ett entonigt mumlande samtal som då och då intensifieras. Lamporna kommer igång igen, men de underliga rösterna fortsätter viska liksom om två människor befann sig någonstans helt nära. Vad de viskar kan han inte höra, bara brottstycken av ord och ett tisslande och tasslande som blir alltmer obehagligt. De viskande rösterna, ibland är det bara en, ibland två som verkar föra någon sorts samtal, återkommer efter den natten gång på gång och hörs även av andra. Någon inkräktare hittas aldrig, och den tunga ståldörren ut mot gatan är hela tiden låst, ändå fortsätter alla de obehagliga fenomenen, ibland så gott som varje kväll, ibland med långa intervaller. Han beskriver det som att det är huset självt som låter och säger på tal om det övernaturliga: ”Jag gillar inte sånt där. Det gör mig förbannad.” Vem eller vilka det skulle vara som hemsöker den gamla industribyggnaden är obekant. Såvitt känt har aldrig något mord eller någon annan våldsam händelse som sägs kunna utlösa spökerier inträffat i huset, och inte heller fanns någon tidigare byggnad på platsen. Att området dock inte var helt tomt innan den nuvarande bebyggelsen kom till bevisar offerstenarna ovanför Årevägen och det lilla gravfältet som gömmer sig bland träden på andra sidan Bergslagsvägens trafikflod. Här finns material till allehanda gissningar.

Text och bild: Petter Inedahl

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *