Djävulsdyrkare med kungablod

Rosersbergs slott.

Rosersbergs slott.

Den som frammanar mörka makter leker med elden. På Rosersbergs slott fick hertig Karl ett besök som kom att förändra både honom själv och det svenska frimureriet för all framtid.

Rosersbergs slott ligger en smula avsides om både samhälle och folkliv. Förbi den illavarslande Storbodaantalten och de alltmer förfallna resterna av civilförsvarsskolan måste den som vill uppleva den adelsborg Gabriel Oxenstierna började bygga 1621 vid mälarviken Skarven. Döpt efter hans mamma, som varit av ätten Tre Rosor, var det ursprungliga Rosersberg en högrest slottsbyggnad med porttorn, tinnar och ett brant takfall krönt av en skog långsmala skorstenar. Att dagens sparsmakade empirepalats faktiskt är byggt på samma murar som det tidiga 1600-talets renässansborg är inte helt lätt att se.

Rosersberg från parksidan. Här har mörkrets furste frammanats åtskilliga gånger.

Rosersberg från parksidan. Här har mörkrets furste frammanats åtskilliga gånger.

Sin storhetsperiod fick Rosersberg i samband med att det köptes in av staten 1757 och fem år senare gavs i present till den då 14-årige prins Karl. Slottet hade inför detta byggts om och fått det utseende det i stort sett behållit än idag. Prins Karl, som utnämndes till hertig efter storebror Gustav III:s statskupp 1772, var en man med komplicerat psyke. Samtidigt som han likt sin bror drömde om hjältedåd och krigiska bragder var han i högsta grad osäker och lättpåverkad, och dessutom långsint och illojal, vilket inte direkt bidrog till att göra honom omtyckt. Han slösade bort sina pengar på ett även för den tiden häpnadsväckande sätt och krävde att hans bror skulle betala de enorma skulderna, vilket denne till att börja med även gjorde, men när den kungliga skattkistan stängdes tändes ett hat som skulle leda hertig Karl i armarna på människor som förrädaren Sprengtporten och kungamördarklicken kring grevarna Horn och Ribbing.

Att frammana djävulen är en sak, att bli av med honom en annan. En lärdom hertig Karl sägs ha fått den hårda vägen.

Att frammana djävulen är en sak, att bli av med honom en annan. En lärdom hertig Karl sägs ha fått den hårda vägen.

Likt de flesta andra i den dåtida makteliten svärmade hertig Karl stort för det mystiska och övernaturliga. Han höll sig med egen spåman, en illa beryktad löjtnant Ulfvenklou som lär ha haft en egen besvärjelsekammare i hertigens våning på Stockholms slott, och var med och grundade ett otal mer eller mindre ockulta och hemliga sällskap. Hans lantslott Rosersberg blev nu hemvist för nattliga ritualer och besvärjelser som fick till och med de blaserade hovcirklarna att häpna. Andeframkallning blev vardagsmat, och hertigens uppvaktning lär tidvis ha bestått av minst lika många döda som levande människor. År 1774 blev hertig Karl stormästare i frimurarlogen, ett sällskap om vilket det viskats nattsvarta rykten och som i varje fall utomlands åtskilliga gånger varit i blåsväder för påstådda brott.

Rosersbergs slott som en svart klippa mot natthimlen. Den hemsökta allén ses till vänster.

Rosersbergs slott som en svart klippa mot natthimlen. Den hemsökta allén ses till vänster.

På Rosersberg intensifieras under 1770-talets sista år det nattliga mässandet. Hertig Karl låter ta bort slottskyrkan, och dess predikstol och altare skänks till Norrsunda kyrka där de än idag kan beskådas. Det ryktas om fasansvärda ritualer till Lucifers ära, och om försök att frammana den fallne ängeln i egen hög person. Exakt vad som utspelade sig under besvärjelserna i Rosersbergs mörklagda salar har aldrig uppenbarats, men från en av dessa ceremonier 1780 lär hertigen kommit utspringande med kritvitt ansikte och från den dagen  sägs hans åsikter om djävulsframkallning varit drastiskt ändrade. Ett faktum är att den svenska frimurarorden, som grundades av hertigen från den tidigare logen just det året, som enda frimurarorden i världen, med undantag för de övriga nordiska länderna vilka även de anammat det så kallade ”Svenska systemet”, för säkerhets skull har inskrivet i sina stadgar att orden ska vila på kristen grund. Hertig Karl lät också bygga ett nytt slottskapell, och när han efter mordet på sin bror 1792, där alla inblandade utom Anckarström fick märkligt lindriga straff, blev kung Karl XIII var han en omvittnat religiös och troende man. En skräckinjagande skepnad lär hemsöka Rosersbergs slott, och oftast kunna ses under allén i parken. Vem eller vad det är kan man bara spekulera i, men det är en sak att frammana mörkrets furste, en helt annan att bli av med honom. Även döda kungligheter sägs spöka här. En historia som gått i arv i en Nämdöfamilj berättar hur en förfader stått vakt vid drottning Charlottas lik, Karl XIII:s hustru vilken dött på Rosersberg i juni 1818. Under natten blir stämningen intill kistan med den vaxbleka blomomkransade drottningen alltmer obehaglig, och han tycker sig vid upprepade tillfällen höra ljudet av fotsteg över det tomma golvet. Då och då kastar han nervösa blickar ner mot den avsomnade kungligheten som dock till hans stora lättnad ligger tyst och stilla. Efter att ha blivit avlöst är han på väg ut mot borggården när han med ens finner sig öga mot öga med en gestalt han snabbt inser inte är någon annan än det döda majestätet självt. Hur hon kommit dit utan att kamraten ute vid kistan reagerat är en gåta, men den stackars soldaten stannar på stengolvet och börjar skaka av skräck när drottningen höjer ett glas fyllt till bredden med en gulaktig dryck och med sprucken röst uppmanar honom att dricka. Trots sin rädsla förmår han stamma fram en avvisande kommentar med innebörden att han inte kan dricka under vakttjänst. Jag vet det, svarar drottningen och spänner sina obehagligt stickande ögon i honom, sekunden därpå försvinner hon i ett intensivt ljussken som om hela slottet stod i lågor. Den stackars soldaten tappar all självbehärskning och springer därifrån, och lär därefter ha befriats från tjänstgöring vid det kungliga liket.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *