Omgivet av gravar och skuggor ur det förflutna, men Lindö herrgårds otäckaste minne är förknippat med gården själv.
Mellan Vallentuna och Märsta skjuter naturen in som en kil i förortsbebyggelsen. Någon knapp kilometer från villatristessen och betongfasaderna kan man tro sig förflyttad många mil när skogsbälten, åkrar och hagar tar över, och hade det inte varit för en och annan golfklubb hade illusionen varit total. När man lämnar länsväg 268 lämnar man också asfalten och större delen av den övriga trafiken bakom sig. I gengäld bjuds man slingrande grusvägar, ekbackar och doften av landsvägsdamm. Tittar man riktigt noga finner man spår av både älgar och vildsvin. Efter ett par kilometer stöter man ihop med Lindö säteris allé, och halvt dold bakom träden, uppflugen på sina terrassmurar skymtas herresätet självt i milt rosa skrud.
Lindö är urgammalt, om inte som herremansboning så i varje fall som plats. Det stora järnåldersgravfältet på sin kulle intill vägen talar sitt lika tydliga som ålderstigna språk om en by vars anor förlorar sig i forntidens grå töcken. Herrgården, som med undantag av bottenvåningen faktiskt är av trä trots att den ser ut som ett stenhus, börjar byggas 1760, och förändrar radikalt traktens utseende. Borta är de grå gårdarna, nu befolkar pudrade peruker, spetsar och frasande vida kjolar parkens nyanlagda gångar och alléer. Ägarens namn är Jacob Johan Anckarström, och på Lindö föds 1762 hans son med samma namn, en man som några årtionden därefter för alltid skulle skriva in sig i den svenska historien efter skottet mot Gustav III på den beryktade maskeradbalen i Stockholm. Släkten Anckarström, som efter kungamordet bytte namn till Löwenström, lämnar Lindö strax därpå, men dess skuggor kan anas över herrgården, bland annat i den ankarformade låsskylt som pryder huvudingångens vackra rokokoport. En karta från 1810 visar hur det högt belägna gamla gravfältet gjorts om till engelsk park med vindlande gångar, lusthus och terrasser vars rester kan anas i snåren men numera tagits över av fyrbenta flanörer. Hit flyttades även en runsten från Gullbron, en sten som en gång rests av den mäktiga släkt som härskat i Lindö by, och flyttades sedan ytterligare en gång så att den nu står intill huvudbyggnadens gavel. Den över tusen år gamla texten handlar om Astrid, hennes son Sven och make Ulv.
Ett flertal stensättningar hittas kring Lindö, bland annat på en bergknalle i åkern väster om gården, och en märklig rest sten, vars ursprung och funktion gäckat till och med Riksantikvarieämbetet, står på sitt lilla fundament intill vägen vid torpet Fridhem. Bergknallarna i åkern var förr mycket illa sedda, och de som färdades på den nu försvunna väg som strök tätt intill dem skyndade på stegen så mycket de kunde och få gick där efter mörkrets inbrott. Värst spökrykte hade den ensliga knalle som än idag går under namnet Gastmötet, närmast gränsen mot Mällösas ägor. Snårig och risig, med vinden underligt ljudande genom de höga granarna, och enbuskar och slånbärstaggar till välkomnande ser den föga inbjudande ut, men berättelsen om mötet med den döde har numera gått förlorad även den i gravens mörker. Bara namnet minner nu om den skrämmande händelsen, och Gastmötet är ett av ytterst få officiella platsnamn med övernaturlig bakgrund.
En annan plats med spökrykte är Lindö herrgård själv. Det berättas om fasansfulla nattliga tilldragelser som fått besökare att ge sig därifrån hals över huvud för att aldrig mer återvända. En tillfällig gäst ligger i ett av sovrummen på övre våningen när han vaknar av okänd anledning. I mörkret kan han höra hur ett djur kryper omkring någonstans på golvet. Dess små fötter tassar torrt och ihåligt och han anstränger sig för att få syn på det, osäker på om det är en mus, en råtta eller en liten fågel som på något sätt tagit sig in. Ljuden är svåra att lokalisera och fyller honom efter hand med oförklarlig skräck, en rädsla som inte alls motiveras av dess styrka eller intensitet, men som trots detta griper honom hårt och instinktivt. Med spetsade öron hör han hur det rör sig fram och tillbaka innan mattan dämpar dess ljud. Några minuter ligger han på helspänn, men när rummet förblir tyst blundar han och lägger huvudet åter på kudden och har närapå somnat när han känner en lätt tyngd på täcket. Han spärrar upp ögonen och i det svaga ljuset från fönstret blir han varse hur någonting brunaktigt kryper över hans mage, någonting han efter ett par sekunder inser inte alls är ett djur utan en hand, en skrumpen, torr människohand. Med ett skrik är han ute ur rummet, och när husets övriga invånare kommit dit finner de ett nervöst darrande vrak. Trots flera genomsökningar av sovrummet lyckas man inte finna minsta spår av den fasaväckande handen eller någon mus eller fågel heller, men den vettskrämde besökaren nekar att återvända till sin säng, och lämnar Lindö redan morgonen därpå. Enligt lokal tradition ska en gång kungamördarens avhuggna hand, den kapades av bödeln och lär sedan ha tagits tillvara av någon i familjen Wachtmeister vilka sedermera kom att äga Lindö, ha förvarats som en minst sagt makaber relik i den gård som sett honom födas. Var det den som skrämde en man från vettet den där hemska natten på Lindö?
Denna text är hämtad ur boken Spöklikt, Carlsson bokförlag 2018. Författare och fotograf: Petter Inedahl
0 kommentarer