Dora Lamms vålnad

Näsby slott

Näsby slott

Dora Lamm håller uppsikt över huset hon en gång bodde i. Går runt om nätterna och kontrollerar, ser till så tavlor hänger rätt. Glömde jag säga att hon är död?

Näsby slott ligger endast ett stenkast från Näsby Allé station, intill Näsbyviken och en bit innanför Näsbyudd som alla fått namn efter slottet. Dess vita fasad är en välkänd vy för båtägare på väg in till bryggorna på andra sidan viken, och även för konferens- och matgäster. Ett stycke aristokratisk elegans mitt i vardagen.

Näsby slott från trädgårdssidan. Spökar det här?

Näsby slott från trädgårdssidan. Spökar det här?

Dess historia är som man kunde tro gammal. Troligen betydligt äldre än det första omnämnandet i skrift på 1200-talet, i varje fall om man ska döma av traktens många järnåldersgravfält och stensättningar. Näsby har under de många långa åren ägts av en rad färgstarka personer, bland dem Gustav Vasas mormor Sigrid Banér, Kristina Gyllenstierna, änka efter Sten Sture den yngre och kvinnan som förgäves försvarade Stockholm mot Kristian Tyrann. En annan var Gustaf Banér, vilken dock varit oförutseende nog att satsa på kung Sigismund istället för hertig Karl i det sena 1500-talets inbördeskrig varför han också förlorade huvudet i vad som ibland kallas Linköpings blodbad. Dagens slott byggdes av Per Sparre, vilken förutom slottsbygget lyckades med konststycket att bli fransk greve. Huset stod färdigt 1665 på det stora hela likadant som det ser ut idag. Erik Dahlbergs bild i Svecia Antiqua skvallrar om att man på den tiden färdades sjöledes hit, men de fyra små flygelpaviljongerna har försvunnit i historiens dunkel. Försvann gjorde även Näsby slott, eller i varje fall närapå, en kulen kväll 1897 då hela huset gick upp i lågor. Den utbrända ruinen skulle stå tom under flera år innan den åter sattes i stånd efter 1600-talets originalritningar av nyblivne ägaren ingenjören Carl Lamm.

Dora Lamms byst i hallen till vad som en gång var hennes hem. Det finns de som menar att hon är där än.

Dora Lamms byst i hallen till vad som en gång var hennes hem. Det finns de som menar att hon är där än.

Under några årtionden fördes här ett glammande liv där dåtidens konstnärselit var flitiga och återkommande gäster, och både Anders Zorn och Bruno Liljefors har lämnat spår efter sig att beundras och begrundas än idag. Den stenrika familjen Lamm ruinerades under 1930-talets börskrascher, och det sägs att Carl Lamms änka Dora tillbringade de sista åren ensam i det tomma slottet sedan all värdefull inredning sålts och marken styckats av för att betala de stora skulderna. 1943 flyttade sjökrigsskolan hit och området spärrades av för allmänheten, men idag bedrivs hotell- och konferensverksamhet. Att Näsby slott är fullt av liv är förmodligen överflödigt att nämna, men kanske det är på sin plats att tala om att detta liv inte alltid härstammar från de levande. Ett flertal anställda och gäster har varit med om märkliga och svårförklarade saker här, och inte alla har uppskattat det.

Trappan där en anställd på slottet fysiskt hindrades att gå upp. På den stora tavlan till vänster sitter Dora Lamm i röd klänning.

Trappan där en anställd på slottet fysiskt hindrades att gå upp. Strax till höger om fotografen börjar korridoren där den forna jungfrukammaren ligger.

En av de anställda är en dag ensam i det stora huset. Det är sommar och konferensverksamheten slut för säsongen, så hennes jobb består mest i att vädra och svara i telefonen. Flera gånger får hon den totalt omotiverade känslan av att någon är där, och en eftermiddag är hon på väg upp för stora trappan när hon bokstavligen stoppas mitt i ett steg. Luften är tät och svår att andas och någonting osynligt spärrar vägen, någonting hon beskriver som en seg vägg, en förtätning av atmosfären hon inte kan ta sig igenom. Förbryllad och aningen skärrad retirerar hon, men gör efter en stunds grubblerier om försöket med samma otrevliga resultat. Den här gången blir hon rädd på allvar och lämnar omedelbart slottet efter att ha skrivit en lapp till vaktbolaget där hon förklarar att hon inte hunnit stänga de öppna fönstren på övervåningen och därför ber dem ta hand om saken. De återstående veckorna innan resten av personalen kommer tillbaka använder hon baktrappan när hon har något ärende till övervåningen. Vid ett annat tillfälle sitter hon inne på kontoret och talar i telefon när en pärmsnurra på skrivbordet plötsligt börjar snurra av sig självt. Förskräckt slänger hon på luren och blir till sin fasa vittne till hur snurran roterar fortare och fortare tills en av pärmarna slungas ut med sådan kraft att den går sönder när den träffar golvet. Dagen därpå berättar hon om den märkliga händelsen för ett par kollegor som svarar med gapskratt och skakningar på huvudet, men redan några timmar senare blir en av dem vittne till hur händelsen upprepas och det tidigare skrattet fastnar i hans hals. I övervåningens stora sal lär flera personer oberoende av varandra ha överraskats av ljudet av sorlande röster och klingande glas, som om en fest pågick där, ljud som tystnat i samma sekund dörren till det givetvis folktomma rummet öppnats, och utanför det så kallade Meijerfeltska rummet, en gång Dora Lamms sovrum, har regelbundet hörts steg. En väktare berättar hur hans hund rest ragg och vägrat gå förbi, och hur han till sist tvingas lämna kvar djuret nere i hallen medan han ensam går sin runda genom det nattliga men knappast tomma slottet.

Det stora fotografi av Dora Lamm och hennes man som den stackars konstnären försökte flytta när hon blev angripen av någonting osynligt och illvilligt.

Det stora fotografi av Dora Lamm och hennes man som den stackars konstnären försökte flytta när hon blev angripen av någonting osynligt och illvilligt.

Ett annat av rummen på övervåningen är den forna jungfrukammaren, idag ett extra gästrum använt sporadiskt vid exempelvis dubbelbokningar, och det enda av gästrummen som ligger i själva slottet. Här lär olustiga saker förekomma, och märkligt nog alltid vid samma klockslag, tio över tre på natten. En man som sovit här kommer på morgonen ner med ringar under de rödsprängda ögonen, och berättar för den tysta receptionisten hur han vaknat av barnskrik. Då han vet att ingen mer än han själv befinner sig i slottet är ljudet en smula obehagligt, och blir inte bättre av att han när han går ut i korridoren hör steg av osynliga fötter passera och försvinna in i rummet intill, ett konferensrum, där han kan höra hur någon tar upp barnet och sedan sjunger vaggvisor. Stel av skräck tar han mod till sig och öppnar dörren, men naturligtvis är ingen där. Att han långtifrån är den förste som berättat exakt samma historia gör inte den storögt lyssnande receptionisten lugnare. En betydligt värre historia berättas om en konstnär som avsett hålla vernissage i Näsby slott. Hon är som bäst sysselsatt med att hänga sina verk när personalen hör ett brak inifrån rummet. De släpper allt de har för händer och rusar in endast för att finna henne liggande halvt medvetslös på golvet med blod rinnande ur ett sår i huvudet, en skada av sådan karaktär att hon tvingas lämna slottet i ambulans. När hon repat sig något berättar hon hur hon stått på en stege för att ta ner salens stora inramade fotografi på Carl och Dora Lamm, när hon tydligt känner hur iskalla händer tar tag i hennes axlar och sliter henne baklänges. Händelsen gör den stackars kvinnan så rädd att den planerade utställningen aldrig genomförs, och hon skickar en nära släkting att hämta tillbaka sina konstverk då hon vägrar sätta sin fot i Näsby slott. De anställda är övertygade om att det är Dora Lamm som hemsöker slottet, och att hon inte uppskattat den främmande kvinnans försök att ta bort hennes porträtt.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *