Dött hat

Gökvägen 12

Gökvägen 12

Att utan anledning bli hatad av en medmänniska är skrämmande och förvirrande. Att av samma skäl bli hatad av någon som är död kan vara tusen gånger värre.

Roslagsgatan i Norrtälje sträcker sig norrut genom en trång dalgång mellan Norra bergen och de märkligt benämnda Syltbergen. Bebyggelsen här är omväxlande både till ålder och karaktär, men en stor portion villor ger krydda åt kompotten, och flest sådana hittar man i gatans övre del, alldeles intill Vätövägen. Här bildar Gökvägen en liten avkrok, smygande bakom 1940-talskasernerna i skuggan av Norra bergen.

Huset på Gökvägen där en död man gjorde livet otrevligt.

Huset på Gökvägen där en död man gjorde livet otrevligt.

De flesta villorna här är av relativt sent datum med undantag av Gökvägen 12, ett rött litet hus med vita knutar och tegeltak uppfört 1920. Det drar sig undan från nyfikna blickar så gott det går på dess snålt tilltagna tomt, sommartid nästan helt dolt av det lummiga lövverket. Villan gick en gång under det klichéartat romantiska namnet Solhem, ett namn som helt fallit ur bruk och nu endast återfinns på järngrindarnas flagnande galler. Villa Solhem har en ålderdomlig fasad med vackert infälld balkong och brant takfall vilket tillsammans med trädgårdens högresta cypresser och träd vars tjocklek skvallrar om att de stått betydligt längre än granntomternas skapar en tidskapsel där en del av ett svunnet Norrtälje ännu kan anas.

Villa Solhem, den enda äldre villan på Gökvägen. Vem var det som spökade här?

Villa Solhem, den enda äldre villan på Gökvägen. Vem var det som spökade här?

Området ser sömnigt ut, och är det kanske också, där det ligger utanför stadens lilla men turisttäta centrum, men ska man döma efter vad som berättas om Gökvägen 12 når denna dåsighet sällan in över villa Solhems rostbruna staket. Spökerier sägs många gånger smyga sig på de levande. Enstaka märkliga händelser blir vardagsmat tills fenomenen steg för steg trappas upp, men i villa Solhem gjorde sig det okända känt lika plötsligt som brutalt. Kvinnan som då bodde här är en vinterkväll på väg in i vardagsrummet när hon får en knuff bakifrån så hårt att hon faller handlöst i golvet. Hon slår i huvudet och näsbenet knäcks med stort blodflöde som följd, och det tar lång tid innan hon kvicknat till så pass att hon lyckas resa sig och vingla fram till telefonen för en taxi till sjukhuset där hon blir kvar hela tre veckor. Dagarna i sjuksängen ger gott om tid till reflektioner, men någon logisk förklaring till olyckan lyckas hon inte hitta. Hon bor ensam utan husdjur, och är övertygad om att det var händer hon kände i sin rygg sekunden innan hon föll.

Var det kvinnans döde make eller den sinnessjuke före detta ägaren som försökte skada den ensamma kvinnan på Gökvägen 12?

Var det kvinnans döde make eller den sinnessjuke före detta ägaren som försökte skada den ensamma kvinnan på Gökvägen 12?

Hemma igen märker hon till sin förvåning hur flera saker flyttats i det tomma och låsta huset under hennes bortavaro. En burk med knappar som alltid förvarats i ett skåp i köket återfinns längst in i garderoben, och hennes reservglasögon, som senast låg i en låda i nattduksbordet, hittas mitt på diskbänken. Vid ett tillfälle när hon varit hos tandläkaren slår hon sig ner vid köksbordet för att fortsätta sin avbrutna läsning av morgontidningen när hon till sin olust finner att den är spårlöst försvunnen, den hittas inte förrän flera dagar senare av en slump, instoppad bakom böckerna i bokhyllan. En morgon finner hon toalettpappersrullen oförklarligt utrullad över golvet, och en annan dag vaknar hon innan soluppgången av ett ljudligt buller nerifrån källaren. När hon försiktigt smugit ner, fruktande en inbrottstjuv, finner hon fönster och dörrar stängda och låsta utan tecken på åverkan, men allting som förvarats där nere slängt huller om buller i en enda röra som om någon gått bärsärkargång, vansinnig av ilska. Elektriska apparater slutar fungera så att hon blir en stadig kund hos elektrikern, och gardinen i vardagsrummet rivs itu mitt framför hennes ögon. Det kanske mest skrämmande av allt är att de osynliga attackerna upprepas gång på gång. Hon beskriver det som en osynlig kraft som drar henne bakåt eller knuffar henne med resultat att hon flera gånger ramlar, till all lycka dock utan att skada sig allvarligt. Idag bor hon inte längre kvar på Gökvägen 12, men har sagt om tiden där att det var ”lite kusligt ibland”, vilket knappast låter som en överdrift. Av okänd anledning var hon övertygad om att den som spökade i villa Solhem var hennes döde man eller möjligen den tidigare ägaren vilken enligt uppgift skulle varit sinnessjuk. Hur där är idag är inte gott att säga.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *