Ekot av ett mord

Skanskvarn.

Dagtid är den gamla kvarnen full av liv, av kaffedrickande och hungriga matgäster. Nattetid härskar döden, och få vill vistas i dess närhet.

Högt uppe på branten vid Sundsta gård reser sig en gammal väderkvarn. Idag är den en anakronism, men en gång i tiden var Stockholms berg och backar fulla av dessa primitiva vindkraftverk. På Söder, Kungsholmen, Brunkebergsåsen, i stort sett var man än kunde finna en högt belägen och blåsig plats, och dess spår finns kvar i gatunamn som till exempel Spelbomskans torg och Kvarngatan.

Den sista kvarnen i Johanneshov står tom och öde mellan sommargäster och julbord.

När kvarnen ovanför Sundsta egentligen byggdes är det inte längre någon som minns. Den flyttades till sin nuvarande plats 1859 i samband med anläggandet av den mäktiga, men aldrig färdigbyggda skans vars sista rester ännu kan skymtas under Söderstadion. Efter flytten fick kvarnen namnet Övre Skanskvarn, men sedan den nedre  belägna konkurrenten brunnit upp kortades namnet till enbart Skanskvarn. Vid den tiden var området lantligt. Varken Gullmarsplan eller dess bebyggelse existerade, och kvarnens närmaste granne var den på andra sidan landsvägen liggande kyrkogård där myndigheterna i smyg begravt de många offren för fältsjukan under 1808 och -09 års olyckliga krig. Den kom senare att användas som kolerakyrkogård och går nu under det tveksamt smickrande namnet Koleraparken. En man som en kväll promenerat längs Skansbacken förbi den gamla kyrkogården berättar hur han till sin fasa möter skepnaden av en död man. Han står och stirrar på den levande med tomma ögonhålor innan han med ihålig röst yttrar det enda ordet ”lev”, en uppmaning som får den mötande att hastigt avlägsna sig och vars kryptiska budskap trots sin knapphet inte är särskilt betryggande.

Dödgrävarbostaden i den gamla kolerakyrkogården.

Skanskvarn är av den stora kvarntyp som kallas holländare efter sitt ursprung, och som är speciell för att man endast vred den övre del där vingarna satt för att fånga vinden, i motsats till att vrida hela kvarnhuset som i de små svenska bondkvarnarna. Här slutade man mala redan under 1800-talets sista år, och den gamla byggnaden stod sedan öde under lång tid, med sönderslagna fönster och nedfallna kvarnvingar i väntan på rivning.  Troligen var det bristen på pengar som räddade Skanskvarn, och 1931 rustades den upp för att bli konditori med en utsikt vi inte längre kan beundra sedan de bägge broarnas tillkomst. Än idag är det servering i det gamla huset, men Skanskvarn är belägrat av tunnelbana och tvärbana som i en gemansam kniptångsmanöver skurit av den från sin omgivning.

Inringad mellan tunnelbana och tvärbana står kvarnen där mjölnarhustruns vålnad släpar sin döde make om nätterna.

Anställda som stannat senare än sina kollegor har berättat om underliga ljud i den annars tomma och tysta byggnaden. Hasande, släpande ljud liksom av en tung säck, eller kanske kropp, som dras över golvet i våningen ovanför, och nattvandrare har talat om ett underligt flackande ljussken bakom de svarta fönsterrutorna. Det lär vara vålnaden efter mjölnarhustrun Linda som en kväll tröttnat på sin mans ständiga grälande, och därför avsiktligt släppt en mjölsäck genom luckan i golvet, och som träffat mannen i huvudet så att hans nacke bröts. De märkliga nattliga ljuden sägs vara Linda som släpar undan liket av sin make, och ljusskenet det stearinljus hon tänder för att försäkra sig om att han verkligen är död. Det har antytts att historien skulle vara påhittad av den dåtida stadsträdgårdsmästaren Holger Blom i ett udda försök att locka folk till den 1931 avsides belägna restaurangen. Om så är fallet lyckades han på ett sätt han knappast kan ha väntat sig, då ett otal personer genom åren verkligen menar sig både sett och hört den mordiska mjölnarhustrun, och ingen har uppskattat upplevelsen.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *