En plats att undvika?

Skogskyrkogården

En av landets största kyrkogårdar, ett världsarv och omtyckt besöksmål för både infödingar och fjärran tillresta, men vad händer egentligen på Skogskyrkogården om natten?

Kyrkogårdsturism är vanligare än man tror, och få svenska kyrkogårdar drar till sig fler besökare än Skogskyrkogården i Stockholm. Trots namnet består den långtifrån bara av skog, och det är ett öppet landskap med böljande kullar som möter besökaren innanför huvudingången. Förbi den lilla näckrosdammen vars yta på något underligt sätt nästan alltid är spegelblank drar den stenlagda Korsets Stig med kapell och krematorier på ena sidan och den lilla lunden av susande björkar på den andra. Under de höga tallarna ligger gravarna tätt i de nyare kvarteren, men vemodigt lutande och mossiga med halvt oläsliga inskriptioner i de äldre där sällan ett ljus tänds eller en blomma planteras och hotande skyltar från kyrkogårdsförvaltningen varslar om vräkning och uppsägning från vad som borde varit den eviga vilan.

Meditationslunden på skogskyrkogården där nattliga mässor sägs ske.

Bland trädens alla gångar, brunnar och bänkar hittas flera kapell. Hukande under granarnas mäktiga tyngd som det lilla Skogskapellet med tjärdoftande spåntak och en utfläkt ängel som flera gånger stulits, eller högrest och mäktigt som Uppståndelsekapellet med enorma pelare strävande mot himlen, medan den stora öppna förhallen intill Heliga Korsets kapell hade fått Albert Speer att förtjust gnugga händerna. De flesta gravstenar är små och obetydliga, och här ligger generationer avsomnade stockholmare, rika och fattiga, barn och vuxna, mördare och mordoffer, och en och annan filmstjärna blandade om varandra. Tittar man ner genom fönstren i Skogskapellets likkällare, en grästäckt hobbitliknande byggnad nergrävd i marken, kan man skymta hjulförsedda vita ståltrådsställningar i fyra våningar, upplagsplatser för dem som gör sin sista resa från kapellets avgångshall. På sluttningen av den högt belägna Meditationslunden, förvillande lik en gammal gravhög, brer häxringarna symboliskt ut sig över gräset.

Vad är det egentligen som sker nattetid på skogskyrkogården?

Skogskyrkogården började anläggas 1918 i vad som tidigare haft det betydligt mer prosaiska namnet Enskede Grustag, men på grund av den ständigt närvarande pengabristen tog det många årtionden innan den omfångsrika begravningsplatsen började nå sin fullbordan. Än idag kan dock den uppmärksamme besökaren förundra sig över att ingen av Sju Brunnars stigs planerade brunnar kommit på plats trots att det gått ett helt århundrade sedan de sattes ut på ritningen. Annars är det en modern kyrkogård. I Heliga Korsets kapell är till och med döden automatiserad så att hela katafalken med kista och allt med hjälp av ett knapptryck skickas ner i golvet till krematorieugnarna i våningen under. Den filosofiskt lagde kan sedan via skorstensröken följa själens färd till en annan och möjligen bättre värld.

Gravar om natten. På skogskyrkogården är du aldrig ensam.

För att vara kyrkogård är Skogskyrkogården ovanligt livlig, och en av få där man behöver se upp för bilar, men om det är liv och rörelse dag- och kvällstid är det, kanske inte helt förvånande, betydligt stillsammare om natten. Dock kan denna stillsamhet vara ytterst bedräglig om man får tro vad som sägs. En kvinna som arbetar ideellt för en välgörenhetsorganisation berättar hur det viskas bland Stockholms hemlösa vilka tidigare haft kyrkogårdens många bänkar som omtyckt sovplats. De kallar det en ”svart plats”, och det ryktas om obehagliga möten, om svarta hotfulla skuggor och om nattliga ritualer, svarta mässor till djävulen, Prins Lucifers, ära, och till och med hur folk försvunnit spårlöst från sina hårda nattläger, rykten som, sanna eller inte, fått dem att söka sig andra natthärbärgen. Även andra lär ha varit med om märkliga saker här, så sägs till exempel florister vägrat att vistas ensamma i Skogskapellet eller i gamla krematoriets tvättrum. En kvinna berättar hur hon varit och letat efter en bekants grav, men trots att hon vet både grav- och kvartersnummer lyckats hon inte finna den. Hon är just på väg att ge upp när hon till sin förvåning hör en röst som visar ”Psst” i hennes öra. Hon befinner sig längst bort i kyrkogårdens södra del, och ingen annan människa är inom synhåll, men ljudet låter inte skrämmande, utan snarare vänligt uppmanande, och när hon hör det igen en bit bort följer hon efter. Gång på gång upprepas det tills hon tappar bort det bland gravarna, men upptäcker när hon tittar ner att hon står alldeles intill den grav hon letat efter, som om någon velat leda henne dit. Vid ett annat tillfälle är hon på väg in i kyrkogården längs Korsets stig alldeles intill det enorma stenkors som gett den dess namn när hon lägger märke till en svartklädd kvinna som dyker upp runt hörnet vid Skogskrematoriets monumentala förhall. Den främmande kommer snabbt, onaturligt snabbt, och har en ansiktsfärg som mer påminner om stigens skrovliga grå stenplattor än en levande människas. Hennes ögon är hätska och stickande, och kvinnan drar ofrivilligt en lättnandets suck när de passerat varandra. Några sekunder därpå blir hon arg på sig själv för att hon jagat upp sig över vad som egentligen var ingenting, och vänder sig om för en dräpande blick mot den främmande som till hennes förvåning dock visar sig spårlöst borta. Den stora vida gräsmattan breder ut sig åt ena hållet och åt det andra finns bara en mur med de låsta grindarna till kapellen. Hur och var den okända försvunnit kan hon för sitt liv inte räkna ut, och hela händelsen efterlämnar en stark känsla av obehag trots att den utspelar sig mitt på dagen.

Text och bild: Petter Inedahl

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *