En räddare i döden

Bärby station

Det sägs att vi människor är flata och hellre går förbi än att hjälpa, och att det är sällsynt med verkliga räddare i nöden. Än mer sällsynt torde det i så fall vara med en räddare som själv redan är död.

Den lilla orten Bärby en dryg halvmil öster om Uppsala är en märklig korsning av landsbygd och villaförort där inte ens ett riktigt lantbruk saknas. Platsen har länge varit bebodd, den finns skriftligt belagd i varje fall sedan medeltiden och stavas 1490 Biärby. Runstenen vid busshållplatsen är dock bortåt femhundra år äldre och hittades 1945 i en gödselstack där den något vanvördigt hamnat sedan den kasserats från sin tidigare funktion som trappsten, inte heller det en vidare ärofull plats för ett uråldrigt minnesmärke.

Bärby stationshus från 1876.

Idag är Bärby ett ställe trafiken oftast passerar, men under det knappa århundrade den del av Roslagsbanan som ursprungligen gick under det långa men trots allt upplysande namnet Uppsala-Länna-Norrtälje järnväg trafikerade orten var det betydligt livligare. Bärby station stod färdig 1876, samma år trafiken öppnades på den första sträckan till Länna, det skulle dröja ytterligare åtta år innan man via Rimbo kunde resa hela vägen till Norrtälje. Den sömniga platsen Bärby blev i ett slag stationssamhälle, komplett med affär, Bärby handel, och allt, tjugofyra minuters färdväg från Uppsala enligt 1912 års tidtabell. Linjen förstatligades 1951 vilket trots stora förhoppningar inte direkt blev något lyft. 1967 läggs persontrafiken ner och tio år därefter även godstrafiken. Att Bärby station över huvud taget finns kvar idag kan tillskrivas den museijärnväg, Lännakatten, som sedan 1974, alltså innan SJ:s trafik var helt nedlagd, sommartid trafikerat sträckan Uppsala-Faringe. Namnet på museibanan sägs vara en gammal folklig benämning på ett färdmedel vars ånglok i de äldres öron haft vissa likheter med en fräsande ilsken katt.

Den röda stoppsignalen lyser på spårområdet vid Bärby station.

Stationshuset i Bärby är lätt att känna igen från gamla foton. Den underliga indragningen i dess östra gavel har byggts bort, fönster och dörrar moderniserats genom åren, och den tidigare ljusa färgen ersatts med falurött, men det är än idag samma hus som tog emot de första förväntansfulla passagerarna hösten 1876. Att ingen järnväg är helt förskonad från olyckor är tyvärr en sanning som även gäller Lännabanan, även om man kan gissa att antalet tillbud blivit försvinnande få sedan trafiken reducerats till museidrift. En resehandbok från 1922 konstaterar att ”Järnvägen utgår från Uppsala i östlig riktning till Bärby station där den råkar landsvägen, vilken hittills gått söder om banan men nu går över denna.” Korsningen har funnits ända sedan banan anlades, och det berättas om en hemsk olycka någon gång i början av 1940-talet där en tioårig flicka, som tragiskt nog varit på väg hem efter en längre tids sjukhusvistelse, tillsammans med sin pappa massakrerats sedan deras bil träffats av det framrusande tåget.

Vägkorsningen intill Bärby station. Här sägs ett spöke vakta mot olyckor.

Om denna händelse på något sätt har samband med följande ska vara osagt, men en resande som kring samma tid varit på väg förbi övergången vid Bärby station berättar om en minst sagt märklig händelse. Hon är en kväll i bil tillsammans med sin pappa och bror på väg till hemmet i Åkerby, och de närmar sig spåren vid den då obevakade övergången när de alla tre ser en lykta ilsket svänga fram och tillbaka. När de kommer närmre ser de att det är en gammal gumma som håller i lyktan vilken de uppfattar som en varningssignal, och därför stannar. Endast sekunder därpå stormar ett tungt godståg förbi i hög fart, och till deras häpnad försvinner både lykta och gumma i samma ögonblick. Terrängen intill järnvägsövergången är helt öppen, så någon plats för henne att gömma sig finns inte, och inte heller finner man vad man först fruktat: resterna av en överkörd människa. Det är helt enkelt som om hon blivit uppslukad av jorden. Vad som skulle hänt om hennes lykta inte fått dem att stanna i tid kan de mycket väl föreställa sig, och det är ett något skärrat sällskap som efter fruktlöst sökande fortsätter färden. Vid samtal med andra i trakten visar det sig att de inte är ensamma om att ha mött gumman med lyktan, och att hon även tidigare varnat och räddat från en säker undergång. Vem gumman är, eller snarare varit, för att hon inte varit en levande människa är de alla rörande överens om, är det ingen som kan förklara annat än med gissningen att hon dött där och därför velat skydda de levande från samma öde. Om hon finns där än i dag är okänt, kanske har de sentida bommarna gett henne möjlighet att pensionera sig, men som en människa uttryckte det: ”Det känns skönt att veta att några på andra sidan tänker på oss med välvilja.”

Text och bild: Petter Inedahl