Ensam i museet?

Lechska gården.

Tydligt kunde hon följa fotstegen när de passerade förbi henne och fortsatte in i rummet intill, och ändå visste hon säkert att ingen annan levande fanns där.

Torekällberget är en oas i Södertälje. Ett reservat där den gamla stad ännu kan anas som under mitten av 1900-talet föll offer för stadsplanerarna, ett förstörelseverk här mer påtagligt än någonsin. Från att ha varit vad som beskrivits som en idyllisk småstad med gatorna kantade av trähus från 17- och 1800-talen förvandlades centrala Södertälje på några år till en likriktad betongprodukt där massbilism och själlöshet blev ledorden. Ett fåtal av alla de byggnader som försvann hittade vägen till det lilla friluftsmuseet på berget ovanför den hedniska offerkälla som gett platsen sitt namn, och är det någonstans i Södertälje man kan känna historiens överväldigande närhet är det här. Trafikljuden försvinner bakom tallarnas sus, och de åldriga husen kryper ihop under en mörknande himmel. Ljusen i fönstren gulnar långsamt medan skuggorna blir längre.

Torget i Torekällbergets stadskvarter. Den hemsökta Lechska gården mitt fram.

Ett av de mest iögonenfallande husen på Torekällberget är en gul tvåvåningsbyggnad i trä belägen vid torget i museets stadskvarter. Den tar kommandot på ett självklart sätt genom sin storlek och framtoning, och kanske även genom den lockande skylten ”Handelsbod” på väggen intill gaveln. Huset har kallats Lechska gården, Strömstedska gården, Forslunds hörna, eller ibland grosshandlare Patons gård, allt beroende på vilken av ett otal tidigare ägare man väljer att fokusera på, och började byggas någon gång kring 1795. Innan flytten till Torekällberget stod huset anrikt placerat vid stora torget på den tomt som ända fram till rysshärjningarna blodssommaren 1719 hyst stadens rådhus. En av de tidigaste ägarna till det nya huset var en handelsman vid namn Carl Walldin som flyttade in här hösten 1808, och vars minne länge skulle leva kvar i Södertälje. Att allting inte var som det borde i huvudet på handelsmannen har flera samtida vittnat om, men få hade nog väntat sig någonting så brutalt som när han 1813 dränker sin hustru Anna Christina genom att knuffa henne baklänges i ett stort vattenkar. Då hon var en påtagligt kraftig kvinna förmådde hon inte ta sig upp på egen hand, och det enda Carl Walldin behövde göra var att hålla hennes huvud under vattenytan tills hon slutade sprattla. Det sägs att han sedan sprungit ut på torget och bjudit in folk att titta på sitt verk, och inte helt förvånande blev han kort därefter inlåst på hospitalet i Nyköping.

Huset där Anna Walldin mördades 1813. Går hon där än?

Handelsbod har funnits i huset i varje fall sedan den ökände Carl Walldins tid, och ursprungligen låg ingången på gaveln mot Storgatan, en plats den återtagit efter flytten till Torekällberget 1963, om än inte med samma adress, men den lägre flygelbyggnaden hamnade däremot på soptippen. Forslunds herrekipering och Bröderna Bills speceriaffär är några av de verksamheter som funnits här, och deras många dörrar och stora skyltfönster sattes igen i samband med den renovering som skedde på Torekällberget. Den siste att bo i Lechska gården var Fritiof Lech som ärvt huset efter sin mamma och som dog 1973. Idag är här förutom handelsbod även museum vars innehåll dock blivit allt magrare och slätstruknare med åren, men åtskilliga är de turistgrupper och skolklasser som vallats hit. När bodarna stängt och besökarna gått hem är Torekällberget trots sitt läge nästan mitt i staden en ytterst enslig plats, och den stämning av ålderdom som under dagtid varit upplivande känns med ens tung och beklämmande. Flera av Torekällbergets anställda har berättat om känslan av att inte vara ensam, och om hur de gamla husen verkar ruva på sedan länge glömda händelser, bland annat sägs det stora porträtt av Fredrik I som hänger i Lechska gårdens övervåning inte bara följa dig med blicken, utan dessutom kunna röra sig.

Den stora,och som det sägs rörliga, tavla av Fredrik I på Lechska gårdens övervåning.

En av de anställda befinner sig en kväll i Lechska gården. Hon är sist kvar och är på väg ut genom ytterdörren när hon hör de tydliga och omisskännliga ljuden av fotsteg från våningen ovanför. Då hon endast några minuter tidigare gått runt och kontrollerat att alla rum var tomma är ljudet en smula förvånande, men för att vara på den säkra sidan går hon åter upp för trappan och viker runt hörnet in i det första av de tre rum som vetter ut mot torget. Naturligtvis är de tomma, men hon har trots detta en underlig känsla av att inte vara ensam, och sekunden därpå hör hon åter de klapprande fotstegen. De börjar alldeles intill henne och går sedan genom de tre rummen ett efter ett tills de upphör i det bortersta lika oförklarligt som de kommit. Hon beskriver dem som små korta, snabba och bestämda steg, damsteg där man tydligt hör klackarna mot trägolvet. En försiktig undersökning av de övriga rummen uppenbarar ingen levande människa, och det är med huvudet fullt av tankar hon återvänder ner för att låsa. Även andra museianställda har berättat om fotsteg från den tomma övervåningen, oftast från det rum där förr en gammal brudkista stod, varför det allmänt troddes att det var dennas forna ägarinna som spökade i Lechska gården. En annan anställd i handelsboden lägger efter en tid märke till att ytterdörren gång på gång står öppen trots att inga besökare varit där, och att detta märkligt nog oftast sker vid samma klockslag, tre på eftermiddagen. Vid ett tillfälle bestämmer han sig för att kontrollera det hela och ett par minuter innan tre sätter han sig på en stol strax innanför dörren, och väntar, på han vet inte vad. Tiden går och ingenting händer, och han har just bestämt sig för att ge upp det meningslösa vaktandet när han hör ett metalliskt knarrande och till sin förvåning får se hur handtaget sakta trycks ner av sig självt för att därefter släppas upp igen med en liten smäll. Snabbt rycker han upp dörren, men både gårdsplanen och gatan intill är tom och inga fotsteg hörs i gruset. Minst ytterligare en person har upplevt obehagliga saker i Lechska gården, bland dem en kvinna som mer eller mindre vuxit upp på museet då bägge hennes föräldrar jobbade där, och som kategoriskt vägrade gå ner i källarvåningen utan att dock vilja berätta vad det var hon upplevt och varifrån hennes rädsla kommit. Vad det är som öppnar dörrar och vandrar omkring i Lechska gården har ingen lyckats lista ut. Kanske är det den olyckliga Anna Walldin som ännu besöker huset där hon mördats för nu ganska exakt tvåhundra år sedan?

Text och bild: Petter Inedahl

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *