Ett hemsökt hus

Häringe slott.

Häringe slott.

Att ett slott med självaktning ska ha sitt eget spöke är nära nog en oskriven regel, men på Häringe kommer de i dussintal, och inte bara om natten.

Det har sagts om Häringe och trakten däromkring att den är det sällsammaste på hela Södertörn. Från de stora svarta gjutjärnsgrindarna, längs den långa allén, och uppför den låga kulle där 1600-talsslottet tronar med kryssvälvda hallar och tjocka murar smyger sig denna sällsamhet på besökaren steg för steg tills man finner sig stående i en verklighet som känns närapå overklig. Häringe har allt, och lite till, som kan begäras av en gammal furstebostad: rustningar och vapen, underjordiska gångar, lönndörrar och gravar. Om alla platser har en historia att berätta har Häringe hundra.

Ett djävulshuvud som en smula symboliskt försöker ta sig ut ur spisen i övervåningens trapphall.

Ett djävulshuvud som en smula symboliskt försöker ta sig ut ur spisen i övervåningens trapphall.

Hur det äldsta Häringe sett ut är det ingen som riktigt vet. Ingen bild finns bevarad äldre än Erik Dahlbergs gravyr i Svecia-verket vilken visar 1600-talets karaktäristiskt bulliga trappgavlar i holländsk renässans. Byggnaden var det slott Gustav Horn låtit uppföra under århundradets mitt, men de flesta är ense om att den i varje fall delvis vilar på betydligt äldre murar. Här ute vid Landfjärden har nämligen varit biskopsgård sedan 1200-talet, och även kungliga har härskat på Häringe, en av dem hertig Magnus, Gustav Vasas yngste son som lär varit förälskad i en sjöjungfru. Under 1900-talet fick högadeln maka på sig när industrimagnaterna flyttade in, bland dem Torsten Kreuger, bror till finansgeniet Ivar Kreuger vilken dog i Paris 1932 under minst sagt märkliga omständigheter, och Axel Wenner-Gren, Electroluxchefen vars många egenartade handlingar gav eko världen om.

Sjöflygeln på Häringe tros vara slottets äldsta byggnad. Här är så oroligt att de anställda sällan går hit ensamma.

Sjöflygeln på Häringe tros vara slottets äldsta byggnad. Här är så oroligt att de anställda sällan går hit ensamma.

Idag är Häringe konferenshotell, men röster från de gångna århundradena viskar överallt i det gamla slottet. Ett flertal anställda har berättat om oförklarliga lukter, osynliga väsen, och vålnader som går genom rummen. Bland de mest hemsökta platserna på Häringe är övervåningen i Sjöflygeln. Den vackert gobelängprydda salen sägs hemsökas av andar, vilkas närvaro verkar olika på olika personer. De som inte är mottagliga märker ingenting, medan andra vittnar om ett plötsligt tryck över bröstet, ångest och till synes oförklarlig rädsla i ett rum som sitt tomma utseende till trots uppenbart är befolkat av någonting. Betydligt mer skrämmande är talet om den lilla iskalla döda pojke som gärna kryper ner i sängen hos Sjöflygelns intet ont anande gäster. Han lär vara Gustav Horns son Axel, vilken frös ihjäl knappt två år gammal, och vars lik förvarades här innan det begravdes.

Salen i sjöflygelns övervåning.

Salen i sjöflygelns övervåning.

I huvudbyggnadens bottenvåning finns ett hörnrum som går under det något missvisande namnet Gyllene matsalen. Rummet är litet, och var en gång i tiden gästrum, men de som gjort misstaget att sova här lär ha kommit ut skräckslagna efter en natt av idel fasa. En av dem berättade om hur han blivit nertryckt i sängen av ett osynligt väsen vilket timme efter timme pressade honom så hårt att han till sist fått svårt att andas. Klagomålen blev så många, och historierna så skrämmande att man helt enkelt såg sig tvungna att ta bort sängen och göra om rummet till matsal. Idag är det flera årtionden sedan någon vågat sova här, men en av de anställda berättar hur han helt nyligen blev knuffad mot väggen av någonting han beskriver som ”en hand man inte kan se”, och då och då är det någonting som välter glas eller flyttar på bestick mitt framför häpna gästers ögon.

Gyllene matsalen var förr ett sovrum, men med en spökfaktor något högre än gästerna trivdes med.

Gyllene matsalen var förr ett sovrum, men med en spökfaktor något högre än gästerna trivdes med.

I korridoren utanför har vissa känt en stark och oförklarlig lukt av klor, liksom i ett badhus, medan andra sett den något överraskande skepnaden av en naken man. Nyckeln till gåtan kan finnas i en tragisk dödsolycka i den innomhusbassäng som tidigare fanns i slottet, och i en vålnad som inte kan lämna platsen där han dog. I parken, alldeles vid uppfartsvägen, ligger paret Wenner-Gren begravda under en stor natursten. Att de inte alltid ligger stilla i sin grav har många vittnat om, och det sägs att man ibland kan se dem promenera hand i hand genom allén omgivna av sina många hundar, vilka även de ligger begravda vid slottet. Den av Wenner-Grenarna som gör mest väsen av sig är Marguerite, som under sin livstid paradoxalt nog varit extremt spökrädd. Hon lär ännu vaka över sitt forna hem, och ge sig handgripligen till känna om någonting inte faller henne i smaken.

Ekpanelerna från Skottland. I fåtöljen i hörnet brukar munken sitta, sägs det.

Ekpanelerna från Skottland. I fåtöljen i hörnet brukar munken sitta, sägs det.

På andra våningen i slottets huvudbyggnad finns två små stämningsfulla gemak klädda med ekpaneler som faktiskt är äldre än huset. Enligt historien har de hämtats hit av Axel Wenner-Gren från ett skotskt kloster, och härstammar troligen från sent 1400-tal. Vad Axel Wenner-Gren inte anade när han lät sätta upp sitt vackra fynd var att åldriga paneler inte var det enda han fick med sig från Skottland. Både gäster och anställda har här vittnat om en egendomlig stank, följd av känslan att inte längre vara ensam, av att någon betraktar dem bakifrån. En person berättar om hur hon stod med ryggen mot panelen när hon känner hur en hand läggs på hennes axel, någonting som borde vara fysiskt omöjligt, vilket inte gjorde saken mindre skrämmande. Ett medium som besökt platsen avslöjade att rummens osynlige invånare är en munk från det kloster där panelerna en gång suttit och att hans ansikte finns bland de många i de skickligt snidade överstyckena.

På Häringe känns det förgångna onaturligt nära.

På Häringe känns det förgångna onaturligt nära.

Att vistas en tid på Häringe, och sedan långsamt promenera därifrån i månskenet ger näring åt funderingar. Här är knäpptyst. Inga ljud andra än de egna knarrande stegen stör friden och stillheten. Mellan stammarnas långa svarta skuggor och den blåaktigt glittrande snön är det lätt att tro på närvaron av de generationer döda som en gång levt här. Bakom ryggen ruvar Häringe med sina gåtor och rykten. Som det om jägmästare Halling som lär ha stått i förbund med djävulen, eller det om den svartklädda dam som då och då dyker upp i stora slottstrappan. De lär bli fler med tiden, eller för att använda det tidigare nämnda mediets ord: alla andar på slottet har ännu inte gett sig till känna.

Text och bild: Petter Inedahl

Nyfiken på rörliga bilder från spökslottet Häringe? Klicka på loggan här nere för att följa med Laxton Ghost Sweden på en nattlig undersökning av fenomenen.

Laxton

Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *