Ett hus med arga minnen

Centralpalatset

Mitt i trafikfloden över Tegelbacken står ett ensamt hus och ruvar på sina minnen. De är äldre och ondare än man skulle kunna tro, och i detta hus har ingen någonsin bott.

Trots att tusentals personer passerar Tegelbacken varje dag är det en död plats. Få, om ens någon stannar till för att betrakta den ständigt vällande trafikflod som skär likt en kniv genom det äldsta Norrmalm.  Mellan Rödbodtorget och Gustav Adolfs torg stod adelspalatsen tätt, en sak som idag kan vara svår att tro. Bondeska palatset är rivet, Sparreska palatset förvandlat, och det mäktiga Keyserska huset rivet det med. Till och med Rödbodtorget självt har försvunnit annat än som namn, och ersatts av ytterligare en trafikled i hjärtat av staden. På Tegelbacken är det enda äldre huset det så kallade Centralpalatset, vilket underligt nog blev skonat i rivningsraseriet.

Centralpalatset i ensamt majestät bland bilarna på Tegelbacken.

Centralpalatset lär vara det första hus i Sverige som uppförts som enbart kontor, och stod färdigt 1898 i typisk amerikansk stil. Det har byggts om flera gånger, passagen genom huset har satts igen, och två illa sittande takvåningar lagts till i början av 1930-talet. Idag har de flesta småföretag rensats ut till förmån för Miljödepartementet, men huset fyller trots allt ännu sin ursprungliga funktion. På platsen för Centralpalatset stod tidigare ett stort palats från slutet av 1700-talet. Det råder delade meningar om när byggnaden egentligen uppfördes, men kring 1790 var den i varje fall klar, det så kallade Keyserska huset, döpt efter sin byggherre Abraham Keyser.

Under Tegelbackens bleka måne. Här stod en gång det Keyserska huset.

Om det Keyserska huset från början varit en praktbyggnad avsett som privatbostad, skulle det genom åren genomgå skiftande, och kanske inte alltid smickrande, öden. Det sägs att det under sina sista år bland annat var tillhåll för en bordell och ett icke föraktligt antal hälare. Att huset under 1800-talet ofta bytte både ägare och hyresgäster hade många orsaker, men det faktum att det hade rykte om sig att vara ett av de värsta spökhusen i staden bidrog säkert inte till att öka dess popularitet. Flera av Keyserska husets hyresgäster berättade om en vålnad som gick genom rummen, men som alldeles särskilt hemsökte ett av dem, ett rum som till slut endast användes som lagerlokal helt enkelt för att det spökade så illa att ingen kunde bo där. Enligt legenden skulle spöket vara vålnaden av en engelsman som blivit rånmördad där någon gång under 1810-talet, och vars lik aldrig återfanns, inte ens när huset revs.

Ett hemsökt hus. I kontorsrummen på Centralpalatset sägs vålnaden av en mördad man störa friden.

Om de som flyttade in i de toppmoderna kontorslokalerna i Centralpalatset kände till platsens historia är osäkert, men även om de gjort det trodde de antagligen att vålnaden förvunnit med Keyserska huset. Ingenting kunde varit mer fel. Redan från början hade man problem i vissa delar av Centralpalatset. Möbler vältes omkull, pennor skrev av sig själva, och föremål kunde mitt framför ögonen på de som arbetade lyftas upp och kastas i golvet. Värst var hemsökelserna i de rum där ett advokatkontor med det långa och pompösa namnet Centralpalatsets juridiska-, inkasso-, aktie-, och fastighetsbyrå hade sina lokaler. Här lär de anställda i januari 1905 ha drivits ut av ett oförklarligt regn skruvar, och det var snarare regel än undantag att saker som lades på skrivbordet slängdes ner på golvet. Efter en tid hade hemsökelsen blivit så svår att ägarna såg sig tvungna att kalla på hjälp. En undersökning företogs av Uppsaladocenten Sydney  Alrutz, expert på psykologi och nervystemets dynamik, och den kände illusionisten Robert Nordström, en undersökning vars resultat det sedan hölls märkligt tyst om. Under åren lär hemsökelserna kommit och gått, men aldrig försvunnit helt. I Centralpalatset har aldrig funnits några bostäder, och kanske är det lika bra.

Denna text är hämtad ur boken Hemsökt, Carlsson bokförlag 2015. Författare och fotograf: Petter Inedahl.