Ett hus med två ansikten

Kornhamnstorg 61

Kornhamnstorg 61

En glädjens plats där glas klingar och skratt bullrar, men också en där personalen är rädd och där få vill jobba ensamma i den dystra källaren.

Kornhamnstorg är en plats där uteserveringarna står tätt under årets varmare delar. Som en krans av mat och dryck klänger de längs husväggarna i princip runt hela torget och har även lyckats inkräkta på det. Prat och skratt blandas med klirr av bestick och glasens klang under de hårt tuktade lindarna, och folklivet och trängseln är påtaglig. Turister och stockholmare blandas i en förhoppningsfull röra där jäktad serveringspersonal springer mellan borden i en scen som med lite god vilja kunde varit parisisk. Ett par går hand i hand, en ensam cyklist balanserar försiktigt mellan fotgängare och bilar, och någonstans i bakgrunden spänner Christian Erikssons armborstskytt sitt vapen på det höga Engelbrektsmonumentet.

Det hemsökta huset på Kornhamnstorg.

Det hemsökta huset på Kornhamnstorg.

Ett av husen här, det har adressen Kornhamnstorg 61, skiljer sig kanske inte utseendemässigt så mycket från sina grannar, men desto mer, får man hoppas, genom de historier som berättas av de som jobbar eller jobbat här. Det ligger precis i mynningen till Triewaldsgränd, en gata som inom parentes sagt inte är döpt efter fysikern Mårten Triewald, mannen som 1728 byggde Sveriges första ångmaskin, utan dennes idag helt bortglömde far ankarsmeden som ägt ett hus här. Det nuvarande huset stod färdigt 1787, men på platsen för ett betydligt äldre, en föregångare vars ålder är okänd, men vars källarvalv tros ingå i den nyare byggnaden. Under åren har huset skiftat utseende både in- och utvändigt, och en av de mer påtagliga förändringarna skedde 1878 när bottenvåningens butikslokaler fick stora skyltfönster samtidigt som huset byggdes på med en våning. Strax efter förra sekelskiftet köptes fastigheten av Arbetareringens bank med planer att riva den och ersätta den med en modernare, ett projekt som dock stannade på skrivbordet.

Triewaldsgränd. Längst bort till vänster ingången till vad som en gång var den legendariska krogen Hyndans Hörna.

Triewaldsgränd. Längst bort till vänster ingången till vad som en gång var den legendariska krogen Hyndans Hörna.

På Kornhamnstorg 61 har åtskilliga verksamheter bedrivits. Under 1910-talet var här matvaruaffär under namnet F J Hahns Specerimagasin, men idag är det sedan flera årtionden restaurang i det gamla hus som vid en omsorgsfull restaurering 1990 återfick de förlorade fasaddekorationerna från ombyggnaden 1878. Här låg under 1990-talet den ökända och smått legendariska krogen Hyndans hörna där enligt ryktet personalen ofta var fullare än gästerna. Restaurangen har sedan länge bytt regi och även namn till Medusa bar efter namnet på kvarteret, och 90-talets indiekids och det tidiga 2000-talets pandatjejer och rakluggade mods är sedan länge borta. Publiken är blandad och både uteservering och bar ofta fullsatta, men det finns saker gästerna ganska säkert inte känner till om det åldriga huset vid Kornhamnstorg.

Källarvalven där någonting osynligt men ändå högst påtagligt sägs störa friden när gästerna gått hem.

Källarvalven där någonting osynligt men ändå högst påtagligt sägs störa friden när gästerna gått hem.

En tidigare anställd berättar om en arbetsplats som byter ansikte och karaktär likt Doktor Jekyll och Mister Hyde, och där dagens, och för all del även nattens bravur ersätts av en helt annan sorts livlighet när dörrarna låsts och gästerna gått hem. Särskilt otrevlig sägs atmosfären vara nere i den tunnvälvda källare vars exakta ålder man inte känner till och där förr tjocka järnkrokar hängde i taket. En allmän känsla av obehag och att hela tiden vara iakttagen förföljer den som ensam gör sig ärende hit, och att städpersonalen varit rädd lär snarare varit regel än undantag, utan att någon av dem närmare velat diskutera sina upplevelser. En natt sitter de anställda samlade i baren på övervåningen och pustar ut efter stängningsdags. Samtalet rör dricks, kvällens gäster och annat som sysselsätter krogpersonal när de alla stelnar till. Från källartrappan hörs tydligt det karaktäristiska ljudet av klirrande glas från en diskback. Vetskapen om att alla dörrar är låsta och hela personalen närvarande på övervåningen gör inte det hela mindre förbryllande, och två av dem går för att se efter. Nere under valven är stämningen tät och illavarslande. En back med ölglas står på ett av borden och de ser till sin olust hur den vibrerar som om någon stått och skakat den. Att vibrationerna inte har någonting med tunnelbanan eller den sparsamma trafiken ute på gatan att göra bevisas av att en likadan back på bordet intill är blick stilla, och efter att ha åsett det lika märkliga som otrevliga skådespelet ett par minuter tar de mod till sig och fattar tag i backen för att stoppa den, men har knappt satt händerna på den när de hör ett buller från rummet längre in, personalbadrummet. Någonting kastas omkring därinne och när de kommer dit får de se hur en tandborstmugg och dess innehåll slängts ut över golvet. Med illa dold skräck ropar de på de övriga som när de kommit ner hinner bli vittne till hur fenomenet upprepas inför ögonen på dem alla fyra, och de lämnar därefter snabbt lokalen och går efter den incidenten alltid två och två när de ska ner i källaren efter stängningsdags.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *