Ett vakande öga

Sturevägen 15

Vart hon gick hade hon känslan av att någon fanns där, någon som vakade och vaktade och inte kunde släppa taget om det mer än hundraåriga huset.

Vid Neglinge station duggar villorna tätt i alla upptänkliga stilar. Även flerfamiljshus finns det gott om, men något egentligt centrum är svårare att hitta. Spridda kring området ligger de fåtaliga företagen och näringsställena, en sak som ger ett märkligt intryck av något mellanting mellan småstad och förort. Strax ovanför Torsvägen ligger några av de äldsta villorna kvar, inklämda mellan den bebyggelse som vuxit upp när de ursprungligen ganska stora tomterna med tiden blivit mindre och mindre.

Bageriet Kringelgården där en död bagare sägs spöka.

Neglinge by finns omnämnt sedan 1300-talet. Här bodde under slutet av 1600-talet prästen i det nära en mil avlägsna Nacka kapell, Olaus Fröselius, vilken att döma av efterlämnade sockenstämmoprotokoll knappast hade det lätt med sin trätlystna och vilda församling där till och med grannen, bonden Olof i ”Näglingen”, hotat prästhustrun och menat att prästen själv kunde fara ”till helfetis och fanen”, och en annan sockenbo i vredesmod försökt hugga sig igenom kyrkdörren med en ishacka. Under blodssommaren 1719 brändes Neglinge liksom kringliggande byar av soldatesken från den ryska galärflottan, men förhoppningsvis hann merparten av befolkningen fly. Neglinge by tillhörde under större delen av 17-och 1800-talen den stora fideikommissen Erstavik, och köptes inte loss förrän 1889 i samband med bildandet av Saltsjöbadens villastad. Några år senare kom järnvägen, det allra första tåget lämnade Stockholm dagen innan julafton 1893, och med den exploateringen. ”Saltsjöbaden har ett ovanligt friskt och sundt läge. Luften är ren och stärkande och den höglänta, starkt kuperade trakten fri från dimmor”, skriver en entusiastisk reklammakare 1911, och fortsätter ”utlänningar och sportsmän ge lifvet här sitt särskilda behag.”

Spökbageriet på Sturevägen 15 i Saltsjöbaden.

Ett av de äldsta husen vid Neglinge station är den stora gula, ursprungligen starkt nationalromantiska byggnaden i hörnan av Sturevägen och Vasavägen. Adressen är Sturevägen 15 och här har varit bageri ända sedan huset stod färdigt 1902, det hette då Klangs bageri, och har sedan 1942 varit i samma familjs ägo. Huset har inrymt såväl konditori som pizzeria, och även bostad för ägarfamiljen och förr om åren även en god portion av deras anställda. Kringelgården, som namnet nu lyder, är en samlingspunkt i området, men en som sägs ha attraktioner som inte bara inbegriper bröd och kaffe. En tidigare anställd berättar hur hon hela tiden hade känslan av att vara övervakad, av att någon stod bakom hennes rygg och kritiskt granskade alla hennes förehavanden, en känsla som märkligt nog alltid var som intensivast de gånger hon visste att hon var ensam. Vid ett tillfälle står hon tillsammans med bagarna i själva bageriutrymmet när de alla hör ett högljutt slamrande. Det låter som om någonting hårt slängts i golvet från stor höjd och kommer från skrubben under trappan, men vid kontroll hittas ingenting som skulle kunnat orsaka ljudet varken där eller någon annanstans i lokalen.

Det inre av bageriet på Sturevägen. Här sägs en tidigare ägare vägra släppa taget om sitt företag trots att han är död.

En annan gång är det tjockt med kunder i den lilla butiken, och personalen har fullt upp i kassan när samma kvinna alldeles bakom sin rygg hör en otålig suck, en sak hon tolkar som att hennes chef är missbelåten med att de inte arbetar fortare, men när hon vänder sig om med ett beskt svar på tungan upptäcker hon att ingen är där. Hon själv är den som står längst bak och ingen de övriga befinner sig på en plats som skulle kunnat vara ursprung till ljudet. En av de mer uppskärrande händelserna inträffar en dag när hon åter är ensam i lokalen. Varken bagare eller kunder finns där, och hon står försjunken i tankar och tittar in i de stora speglar som sitter på väggen på andra sidan serveringen när hon i glaset blir varse hur en tät svart skugga rör sig bakom hennes rygg. Trots att ingenting finns där när hon hastigt vänder sig om kan hon under flera minuter iaktta den i speglarna, och skuggfiguren återkommer vid ett flertal tillfällen och ses även av en kollega. Vid konfrontation med sin chef är det tydligt att även hon varit med om underliga saker, men av rädsla för att skrämma bort personalen vill hon inte ge nåra detaljer. Det sägs att den som spökar i Kringelgården skulle vara den nuvarande ägarens farfar som omkommit i en trafikolycka 1988, och att han inte kunnat släppa taget om sitt älskade familjeföretag. Enligt en annan teori skulle spöket vara en bagare som dött i de forna tjänstebostäderna på husets vind, och nu hemsöker sin gamla arbetsplats. Enligt samma källa är spöket på Kringelgården inte något ondsint väsen, utan helt enkelt bara någon som vill hålla koll på att de sköter sig och att verksamheten fortsätter som den ska. Kanske är det vålnadens förtjänst att bröd och bullar har sådant rykte att folk tar sig hela vägen från Stockholm för att smaka det.

Text och bild: Petter Inedahl

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *