Fantombilen

Byrsta backe

Det finns många teorier om varför döda skulle vilja gå igen. Hat, illvilja och onda gärningar dominerar de flesta, men fantombilen i Byrsta backe vakar över resande och lär till och med ha räddat liv.

Några kilometer söder om Vårsta viker en avtagsväg från länsväg 225 rätt ut i markerna. Mitt emot Hamra skogs branta ättestupor försvinner den ur sikte redan efter något hundratal meter. Den som följer vägen passerar hästhagarna och därefter vägbanken över den gamla kvarnbäcken innan marken stiger brant uppåt. Här, mitt i backen, gör vägen en skarp krök i nästan nittio graders vinkel, en krök som på ena sidan kantas av tät växtlighet som gör att sikten skyms helt. I dikesrenen ligger en nedriven skylt som uppmanar till hänsynsfull körning, och den väderbitna mötesplatsskylten är snarast ett hån.

Parstugan på Byrsta backes krön skymtar i bakgrunden. Här börjar fantombilens domän.

Bebyggelsen här är till största del av senare datum, undantaget en av de forna kvarnarna nere vid bäcken, och en gammal parstuga bakom sin lada uppe på backens krön. Här är hästarna oftast fler än människorna, och trafiken inte ens i rusningstid speciellt överväldigande. Vägens sträckning är gammal. Den otäckt skarpa kröken fanns redan i början av 1700-talet, en tid då backens lutning troligen utgjorde ett större problem än tvära svängar och bristande sikt. Idag är platsen med rätta fruktad av bilister, och den sparsamma trafiken så mycket farligare då den skapar en falsk känsla av trygghet vilken när som helst kan förvandlas i ett dödligt möte på den smala vägen.

Kvarnbäcken, och i bakgrunden den återstående av de bägge kvarnarna, sedd från vägbanken strax innan backen.

En man som tillsammans med en vän färdats här nattetid berättar hur den tomma vägen frestat till att öka farten lite mer än vad som kanske är rådligt, en sak han själv naturligtvis är medveten om, men som gammal rallyförare ändå anser sig kapabel att behärska. De har just passerat backens krön på väg utför när ett par billyktor oväntat lyser upp kurvan framför, och det är med knapp nöd han hinner bromsa in och parera kröken. Med en knyck stannar de strax ovanför kvarnbäckens djupa fåra, men till bägges förvåning syns inte ett spår av något mötande fordon. Ingen avtagsväg finns här, och att någon skulle kunnat passera dem obemärkt på den smala vägen är uteslutet.  De sitter länge och diskuterar det märkliga fenomenet innan de en läxa rikare kör vidare i betydligt lugnare fart.

Spökbackens tvära och livsfarliga krök. Här sägs den mystiska fantombilen ha räddat liv.

Det inträffade skulle kunnat vara en enstaka synvilla om det inte varit för att betydligt fler sett fantombilen vid Byrsta backe. En liknande händelse, men som kunnat sluta mycket värre, berättas av en annan bilförare vilken även hon en mörk kväll varit på väg ner mot länsväg 225. Hon sitter upptagen av sina tankar och önskar att hon redan var hemma. Ögonen är fästa på vägen utan att riktigt notera den då hon färdats här många händelselösa kvällar tidigare. Till sin förvåning ser hon då de röda ljusen från en bil som bromsar in en bit framför henne alldeles intill kurvan, en bil hon inte tidigare lagt märke till trots att den uppenbarligen varit bara några tiotal meter framför henne. Hon vaknar till, och saktar in för att inte krocka med det framförliggande fordonet när det försvinner lika plötsligt som det dykt upp. Innan hon hinner fundera mer över det hela lyses körbanan upp av ett bländande sken när en tung lastbil tar kurvan i hög fart, och hon hinner precis svänga in till vägkanten. Det hela är över på bråkdelen av en sekund, men det står skrämmande klart för henne hur det skulle slutat om det inte varit för den vakande fantombilen. Det har spekulerats i att spökföraren skulle vara vålnaden av någon som kört ihjäl sig just här och därför nu vill varna de levande. Någon sådan olycka är dock inte bekant, men åtminstone en förare är glad över en frälsande bilist hon menar inte är av denna världen.

Denna text är hämtad ur boken Hemsökt, Carlsson bokförlag 2015. Författare och fotograf: Petter Inedahl.