Fasans kyrka

Värmdö kyrka

Värmdö kyrka

Det kan tyckas som om Värmdö gamla medeltidskyrka skulle vara sinnebilden av frid och ro. Det är den nog också om man står ut med att få mössan avsliten av osynliga fingrar, eller att få sällskap hem av en död präst.

En bit norr om huvudbebyggelsen på Värmdölandet, vid den passande nämnda Prästfjärden, ligger Värmdö kyrka, den äldsta i hela Stockholms skärgård. Här är man långt från de anskrämliga köpcentrum i plåt och glas som kantar vägen ända från Stockholm ut över Nacka, Gustavsberg och Hemmesta. Atmosfären kring den ensligt belägna kyrkan andas ålderdom och en smula vemod, ett intryck som förstärks av tystnaden och de hitflyttade gamla byggnaderna vid kyrkbacken. I skuggan av gråstensmurarnas bastanta strävpelare är det lätt att känna sig liten.

På Värmdö kyrkogård finns det flera anledningar att blotta sitt huvud. En av dem är en död dräng.

På Värmdö kyrkogård finns det flera anledningar att blotta sitt huvud. En av dem är en död dräng.

Ingen vet exakt hur gammal kyrkan är, endast att den troligen började byggas någon gång under 1300-talet, och sedan utvidgades under det följande århundradet. Den är ovanlig på så sätt att den fått behålla sitt höga ålderdomliga takfall och förskonats från både rokokons kasernmentalitet och 1800-talets fantasigotik. På höjden ovanför tronar den rödmålade klockstapeln, och vid Värmdövägen ett vitt 1700-talshus med texten ”Wärmdö sockenstuga” över dörren. Det är det gamla tingshuset, och här låg Värmdös medeltida avrättningsplats, vilken dock efter tingshusets uppförande flyttades till en plats i skogen en bit bortom Sticklingsberg i Kopparmora för att inte besudla kyrkan och överheten med sin otäcka närvaro. Sista avrättningen ägde rum den 14 november 1827 då 28-åriga Anna Lindgren och 50-åriga Lovisa Bergros halshöggs för att ha mördat den förstnämndas man och barn med arsenik.

Före detta tingshuset, numera sockenstuga. Här dömdes Anna Lindgren och Lovisa Bergros till döden 1827.

Före detta tingshuset, numera sockenstuga. Här dömdes Anna Lindgren och Lovisa Bergros till döden 1827.

Kyrkogården kring Värmdö kyrka är liten men vacker med sina vintergröna cypresser och vitkalkade stigluckor. Den tonar bort över åkrarna norrut som den en del av det urgamla jordbrukslandskapet den ju faktiskt är. Vad som verkar ha svårare att tona bort är de döda själva, om vilka det berättas åtskilliga hårresande historier. En av dem handlar om den före detta prosten Kallberg, vilken verkade här under slutet av 1800-talet. Han var en färgstark person som hade rykte om sig att kunna dricka som vilken bonddräng som helst och att dyrka spelbordet minst lika mycket som bibeln. Efter sin död har han setts av flera personer gående kring kyrkan, lätt igenkännelig i sin höga svarta hatt. En som mer än någon annan blev offer för den döde prostens hemsökelser var hans egen komminister, vilken sägs ha mött sin förre överordnade var och varannan natt vid sin säng. Den stackars prästen lär med bibelns hjälp ha lyckats läsa vålnaden ur huset, men inte få ner den i graven. Kanske gör den döde prosten ännu hembesök. Det skulle i så fall förklara varför de kringboende med åren blivit allt färre.

Klockstapeln på höjden ovanför kyrkbacken. Ungefär där fotografen står låg Värmdös gamla avrättningsplats.

Klockstapeln på höjden ovanför kyrkbacken. Ungefär där fotografen står låg Värmdös gamla avrättningsplats.

En annan av Värmdö kyrkas otrevliga nattliga besökare sägs vara en dräng från den närbelägna gården Dragede, vilkens enda fel lär ha varit hans snålhet, och som efter sin död kom att begravas på Värmdö kyrkogård. Släktingar tog hand om de fåtaliga tillhörigheter han lämnat efter sig, med undantag av en gammal mössa som i hastigheten glömdes kvar. Hans forna arbetsgivare har berättat om hur han en tid efter begravningen vandrar på kyrkogårdsgången då han till sin fasa möter den döde drängen. På sitt huvud har han den saknade mössan,  men försöker trots det rycka till sig den andres huvudbonad.  Efter några sekunders kamp upplöses vålnaden i tomma intet.

Värmdö kyrka, prosten Kallbergs forna arbetsplats. Här sägs han gå än idag, om än inte lika levande.

Värmdö kyrka, prosten Kallbergs forna arbetsplats. Här sägs han gå än idag, om än inte lika levande.

Den skräckslagne mannen skyndar hem och kastar omedelbart bort drängens olycksbringande mössa. ”Jag var inte rädd, men jag hade ingen lust att träffa honom igen”, förklarar han efteråt.  Handlingen verkar dock inte ha blidkat den döde, utan snarast haft motsatt effekt. Ett flertal människor har berättat hur de känt någonting de beskrivit som en osynlig hand dra i deras huvudbonader när de besökt Värmdö kyrkogård, och i varje fall en gång lär mössan ha slitits av huvudet och kastats ut bland gravarna av en dräng som nu varit död i över hundra år.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *