Förföljd

von der Lindeska huset

von der Lindeska huset

Att nattetid vara ensam i en månghundraårig källare kan vara obehagligt. Märkligt nog sägs det kunna vara ännu obehagligare att finna att man inte alls är ensam.

Den som promenerar i Gamla stan kommer ganska säkert att förr eller senare finna sig gående på Västerlånggatan, en lång och buktande affärsgata vars sträckning förråder både plats och riktning av den första stadsmuren. Här är turistskarorna täta och souvenirkommersen bedrivs långt in på nätterna på en gata som förr gick under namnet Fattigbrasan med anledning av den ofta märkligt varma och vindstilla atmosfären. De gamla husen är många gånger fantasieggande vackra, och få av dem mer än det så kallade von der Lindeska huset på Västerlånggatan 68.

Västerlånggatan, fattigbrasan. von der Lindeska huset andra på vänster hand.

Västerlånggatan, fattigbrasan. von der Lindeska huset andra på vänster hand.

Med sin mjukt röda tegelfasad och bleka sandstensskulpturer ser det i varje fall till det yttre ut nästan exakt som när det stod färdigt 1633, endast den höga gaveln har försvunnit, den ansågs hopplöst omodern och fick skatta åt förgängelsen vid en ombyggnad på 1760-talet. Utanför porten stjäl två kanoner uppmärksamheten, de lär enligt traditionen vara tagna som krigsbyte i Tyskland under 30-åriga kriget, men den som höjer blicken blir väl belönad för mödan. von der Lindeska huset uppfördes delvis på medeltida murar av den inflyttade holländske köpman som lånat det sitt namn och har beskrivits som det vackraste och bäst bevarade privathuset från 1600-talets Stockholm. Om samme man berättas att han från Holland fört med sig en lind i en liten bleckdosa och 1618 planterat den som vårdträd på sin herrgård Malmvik på Lovön, en lind som växte till jättelika proportioner och sägs ha haft den kusliga egenskapen att varje gång den tappade en gren skulle någon i släkten von der Linde dö. Husets mest kände invånare är ändå inte dess byggherre utan den franske filosofen René Descartes som dock inte blev särskilt långvarig då han skulle dö av lunginflammation här 1650 endast några månader efter sin ankomst.

Vikingarestaurangen Aifur där spökrestaurangen von der Lindeska valven tidigare låg.

Vikingarestaurangen Aifur där spökrestaurangen von der Lindeska valven tidigare låg.

Två ålderdomliga tyska deviser förklarar något uppgivet att det tjänar föga till att hoppas på annat än Gud, en betraktelse man kan hoppas inte gäller någon av de två restauranger som finns i huset.  Här har legat näringsställen i över hundra år, det äldsta av dem i den källare som nås via en trappa ner i den sedan länge igenbyggda gränden till vänster om ingången, och har noga räknat adressen Västerlånggatan 68b. Verksamheten här har gått under många namn genom åren, Gustav Adolfshallen, Restaurang Kristina, Von der Lindeska valven och nu senast vikingarestaurangen Aifur för att nämna några. Under de tunga källarvalven har många roat sig, men det finns historier om lokalen ägarna knappast uppmuntrar till att sprida vidare. Ett flertal människor, både gäster och anställda, har vittnat om märkliga och skrämmande händelser här.

En ond vind blåser nere i von der Lindeska valven, numera restaurang Aifur.

En ond vind blåser nere i von der Lindeska valven, numera restaurang Aifur.

En man som arbetat på ett eventföretag som under den tid restaurangen gick under namnet Von der Lindeska valven brukat använda lokalen för möten och middagar berättar hur han en natt går runt och stänger dörrar och släcker lampor när han med ens får känslan av att inte längre vara ensam. Varför han tror det kan han först inte förklara, men den obehagliga förnimmelsen går inte att skaka av sig utan blir tvärtom allt starkare. Han stannar och lyssnar och får till sin oförställda fasa höra hur någon kommer emot honom inifrån mörkret i den del av restaurangen han redan släckt ner. Efter ett par sekunders tvekan tar han mod till sig och går in och tänder lampan och i samma sekund tystnar stegen liksom om den eller det som gått där inte uppskattat ljus. När han åter släcker börjar stegen på nytt och han skyndar därifrån med en klump i magen och någonting osynligt i hälarna. Händelsen upprepas ett flertal gånger och även hans kollega har en liknande upplevelse och någon förklaring till det skedda får de aldrig. Han menar att han inte tror på spöken, men att han ofta kände obehag, plötsliga temperaturfall och närvaron av någonting okänt även om han inte alltid hörde steg. Vid ett annat tillfälle står en av gästerna inne på toaletten och tvättar händerna när hon kastar en reflexmässig blick i spegeln och med ett ofrivilligt rop ryggar baklänges då hon märker att ansiktet som tittar tillbaka inte är hennes eget. Den främmande stirrar stint innan synen bleknar bort och kvinnan skyndsamt lämnar både toalettrummet och restaurangen.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *