Fotsteg i klockargården

Vätö klockargård.

Vätö klockargård.

Att ett gammalt hus har sina knäppningar och ljud är bara normalt. Att någonting osynligt sliter täcket av dig när du sover är inte det.

Det långa smala Vätösund skiljer effektivt Vätö från fastlandet trots att avståndet bara är lite över hundra meter på det smalaste stället. Idag finns här en bro, men så sent som 1992 var enda möjligheten att ta sig hit med båt eller färja, och det gamla färjeläget kan ännu ses en bit söder om brons landfäste vid Vätö kyrka.

Vätö kyrka. Både skolhuset och klockargården ligger mitt i bild, men döljs av träden.

Vätö kyrka. Både skolhuset och klockargården ligger mitt i bild, men döljs av träden.

Kyrkan är gammal. En av skärgårdens äldsta, och strategiskt placerad längs den uråldriga farleden till Åland och Finland. På en kulle ovanför det gamla färjeläget finns ruinen av franciskanermunkarnas medeltida härbärge, men trots att huset var över trettio meter långt är det inte helt lätt att hitta i snårskogen. Själva kyrkan är liten och ålderdomlig. Den byggdes i början av 1300-talet, och är invändigt prydd av målningar av den mystiske Roslagsmästaren vars identitet många har gissat på, men ingen lyckats avslöja. Den största stenen på kyrkogården bär inget namn, endast texten: ”Till minne av Vätö sjömän som fått sin grav i havet.”

Målningarna i Vätö kyrka är gjorda av den mystiske Roslagsmästaren har hållit sin identitet hemlig i över 500 år.

Målningarna i Vätö kyrka är gjorda av den mystiske Roslagsmästaren som har hållit sin identitet hemlig i över 500 år.

Svepande kring bogårdsmuren går resterna av den äldsta vägen vars stenstolpar, kanske är det den berömda vätögraniten, lutar betänkligt vid sidan av den spruckna mossbelupna asfalten. Där backen stiger intill kyrkan ligger på dess motsatta sida två äldre rödmålade träbyggnader. Den mindre närmast vattnet är den forna klockargården, och dess granne det gamla skolhuset som idag används som församlingshus. Här ser stilla och fridfullt ut, men skenet är ibland bedrägligt. Det berättas nämligen historier om de bägge husen, historier som tillsammans med närheten till kyrkogården bidrar till att ge platsen en underlig atmosfär. Klockargården har länge haft dåligt rykte, och en man som en gång tillbringade ett par nätter här har berättat om hur han en sen kväll kommer upp för trappan till sitt tillfälliga sovrum. Han är trött efter en slitsam dag och faller i sömn så gott som omedelbart. Någon gång under natten vaknar han av ett välbekant men ändå malplacerat ljud, ljudet av tunga släpande fotsteg.

Spökhusen vid Vätö kyrka. Klockargården till vänster, och skolhuset till höger.

Spökhusen vid Vätö kyrka. Klockargården till vänster, och skolhuset till höger.

Förvånat reser han sig upp på armbågen och tittar ut över rummet utan att kunna hitta ljudets upphovsman. När han tänder lampan tystnar stegen tvärt. Han är ensam och det är uppenbart att han inbillat sig alltihop, så han släcker. Trots tröttheten vill sömnen inte komma, och han stelnar till när de hasande stegen börjar på nytt. Åter tänder han lampan, med samma resultat som tidigare. Den här gången stiger han upp och ser sig tafatt omkring, men hur får man tyst på ett tomt rum? För andra gången lägger han sig, men väntar med lampan tänd en lång stund innan tröttheten tar överhand. När ljudet återkommer låter det inte längre som fotsteg, utan snarare som ett frasande av tyg. Han känner hur någon drar i täcket, och håller reflexmässigt emot bara för att finna den andres styrka vida överlägsen hans egen. Tre gånger i rad slits täcket av honom, och inte förrän gryningsljuset sipprar in genom de små fönstren blir det lugnt. Nästa natt upprepas den skrämmande proceduren med närapå exakta intervaller, och den här gången ger han upp och klär på sig trots att klockan inte är mer än tre på morgonen. Att flera andra lär ha haft samma eller liknande upplevelser på övervåningen i Vätö klockargård var förmodligen en klen tröst.

Gamla skolhuset vid Vätö kyrka. Här sägs magister Grip göra sin sista vandring natt efter natt.

Gamla skolhuset vid Vätö kyrka. Här sägs magister Grip göra sin sista vandring om nätterna.

Även skolhuset har otrevliga händelser förknippade med sig, eller i varje fall skogen intill. Det sägs att allt inte står rätt till här och att man nattetid kan råka på en irrande skepnad vars blotta närvaro injagar fasa. Enligt en kvinna som tidigare bott på Vätö är detta vålnaden av en lärare vid namn Grip, vilken en tidig morgon på 1880-talet lär ha hängt sig i ett träd här. Nattetid gör han åter sin sista vandring mellan skolhuset och platsen där han dog, och det kanske inte är så konstigt att ingen längre bor i byggnaden.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

2 Kommentarer till “Fotsteg i klockargården”

  • Börje Nordström

    Hej!
    Den enda folkskollärare Grip jag hittat i Vätö socken vid denna tid är: Karl August Grip född i Fumbo (Västmanland) den 11 maj 1862 och kom till socknen den 1 juni 1883 och hade valts till folkskollärare den 8 april samma år.
    Han var lärare i Marum på Björkö-Arholma och dog av tarminflammation 19 nov 1886.
    Om han spökade så gjorde han det en bit ”hemifrån” och inte på grund av självmord.

    Uppgifterna finns i Vätö husförhörsbok AI:22b sid 351 och
    Vätö död- och begravningsbok C:9 bild 1320 (Arkiv Digital)

    Med vänlig hälsning
    Börje Nordström
    Norrtälje

    • Skarn

      Intressant Börje.
      Där ser man vad som kan finnas bakom en gammal sägen. Man kan ju fråga sig om kvinnan som berättat detta blandat ihop lärarna? Kanske självmördaren hette någonting annat eller två olika händelser blandats ihop? Den som hade tid kanske kunde ta reda på om något självmord blivit begånget överhuvudtaget i Vätö skolhus. Tusen tack för infon.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *