Gengångaren på Rindö

Rindö redutt.

Rindö redutt.

Spökerier är oftast bundna till en viss plats, en viss person eller ett visst föremål. På Rindö lär de hemsöka hela ön.

Från hamnen i Vaxholm har man utsikt över en långsträckt, skogklädd ö på andra sidan kastellet. På avstånd ser den inte mycket ut för ögat, snarast lite skräpig, med lätt bedagade varvsbyggnader och grävskopor och lyftkranar mellan båtar och enstaka fartyg av alla kalibrar. Rindö ligger nära, men känns ändå smått ouppnåelig och har bevarat en aura av hemlighetsfullhet få andra öar i innerskärgården kan visa upp.

Ramsösundet, med Ramsö till vänster och Rindö till höger. Här sägs Rindöfrun ropa om nätterna.

Ramsösundet, med Ramsö till vänster och Rindö till höger. Här sägs Rindöfrun ropa om nätterna.

Kanske är det det faktum att Rindö alltid saknat fast förbindelse med andra platser än bredvidliggande Skarpö som gjort att ön kommit att kännas mystisk, kanske är det den långa militära närvaron, vilken avsiktligt lagt hinder i vägen för främmande. På Rindö byggdes under 1800-talets olika epoker inte mindre än tre fort för att på passande sätt kunna välkomna fientliga flottor. Byviksfortet, Oscar-Fredriksborg, och längst i väster närmast Vaxholm Rindö redutt som konstruktionsmässigt var en länk mellan de klassiska stenfästningarna som Vaxholms kastell och de modernare nergrävda forten av samma typ som Byviksfortet med pansarkupoler och skyddsrum av betong.

Vägen mot Petersberg. Mörka kvällar kan man möta Rindös egen vålnad här.

Vägen mot Petersberg. Mörka kvällar kan man möta Rindös egen vålnad här.

Än idag finns försvaret kvar på Rindö, om än i betydligt mindre omfattning. De flesta militära installationer är nu antingen ruiner, museum eller omändrade för civila ändamål, och ändå har Rindö någonting avvisande över sig, glittrande vågor och varma klippor till trots. Ön har länge haft rykte om sig att vara hemsökt av en vålnad som allmänt går under namnet Rindöfrun. Vem Rindöfrun varit i livet är det ingen som vet, inte heller när hon först började visa sig, men hon har setts över i stort sett hela ön under minst ett och ett halvt århundrade. Vid mitten av 1800-talet var det långtifrån alla Rindöbor som hade egen båt, och de som ville över till Ramsö gick helt enkelt ner till stranden ungefär vid nuvarande Vegabryggan där avståndet mellan öarna var som kortast, och ropade över efter båt. Det berättas att männen från Ramsö under stormiga höstkvällar, när den korta passagen trots avståndet var farlig, många gånger blev överropade bara för att finna Rindöstranden tom, och att detta var Rindöfruns verk för att locka någon att dö i de kalla vågorna. Under beredskapsåren lär hon en natt ha visat sig för en vaktpost vid Byviksfortet, och mannen, som greps av panik, började skjuta skarpt in i mörkret, en händelse som fick till resultat att det sedan alltid gick dubbelposter härute. En annan soldat som gått vakt vid Rindö redutt berättar om spöklika röster som hörs ropa på hjälp utifrån Rindösundet, den smala vattenled som skiljer Rindö från Skarpö. Rösterna, en manlig och en kvinnlig, hördes alltid vid samma pass, det mellan tolv och två på natten, och kallade flera gånger ut hela vaktstyrkan i ett fåfängt försök att undsätta de nödlidande. Enligt lokal sägen är det en kustartillerist och hans flickvän vilka en mörk sensommarkväll drunknat på platsen när deras eka kantrat som ännu efter döden upprepar sina sista ord.

Skogen vid motionsspåret. Rindöfruns hemvist enligt några.

Skogen vid motionsspåret. Rindöfruns hemvist enligt några.

En av Rindös permanentboende berättar hur han en likaledes sen kväll för ett antal år sedan varit på väg hem då han möter en svartklädd kvinna på vägen utanför Petersbergs gård. Här finns ingen gatubelysning, och det är inte förrän de kommit helt nära varandra som han lägger märke till hennes underligt ålderdomliga kläder, och hälsningen han haft på tungan stannar där. Kvinnan injagar sällsam olust utan att dock verka lägga märke till honom, och han vänder sig om liksom av ren reflex då hon passerat, bara för att finna vägbanan tom. En annan av de boende, en kvinna uppväxt i Rindöby, berättar hur hon som barn gått ut i skogen med några kamrater för att plocka bär. När de kommit till öns mitt, ungefär där det gamla gravfältet vid motionsspåret ligger, hör de hur någon följer efter dem, och trots att det är ljusan dag och de klart och tydligt ser att ingen finns där mellan de glesa stammarna fortsätter stegen följa dem. När de dessutom hör rösten av en kvinna som läser böner börjar barnen bli rädda på allvar och springer därifrån. En kvalificerad gissning är att de sedan undvek de trakterna. Rindöfrun har som sagt setts under minst 150 år, och ingenting antyder att hon skulle vilja försvinna.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *