Granbergsbackens gastar

Granbergsbacken utanför Ösmo.

Granbergsbacken utanför Ösmo.

Genom den mörka granskogen ringlar vägen i urgamla spår. Här har människor färdats i ett par hundra år. Och alla har de varit rädda.

Ösmo består till största delen av det lilla villasamhälle som vuxit upp i anslutning till pendeltågsstationen. Det är ett hårt planerat område med spikraka gator och likformiga hus, men bara några minuters promenad därifrån ser det radikalt annorlunda ut. Här lurar skogen runt de små människoboningarna, och både pendeltåg och trafikleder känns långt borta.

Spökbacken en vinterkväll. I fonden ljusen från Åbylöt.

Spökbacken en vinterkväll. I fonden ljusen från Åbylöt.

Mellan gårdarna Kviglöt och Åbylöt ringlar en skogsväg mellan höga stammar, och dess slingrande sträckning förråder dess ålder. Här finns inga trottoarer eller någon gatubelysning, och när solen sjunkit bakom granskogens toppar är här både tyst och ensligt. Ungefär halvvägs mellan de båda gårdarna finns en backe som förr kallades Granbergsbacken, och trots avverkningar står skogen ännu tät uppe på krönet. Idag färdas de allra flesta snabbt förbi platsen i bil, troligen utan att reflektera över vad som skulle kunna finnas utanför de hårt uppvevade rutorna.

Skogen står tät kring den ensliga skogsvägen, och mellan träden lurar gastarna.

Skogen står tät kring den ensliga vägen, och mellan träden lurar gastarna.

Granbergsbacken har alltid haft genuint dåligt rykte, och de som färdats över den efter mörkrets inbrott har inte utan skäl skyndat på sina steg och slagit dövörat till för underliga ljud ur skogens djup. Att kvistar faller mellan de täta stammarna skulle mycket väl kunna ha en naturlig förklaring, och det är fullt normalt att en plötslig vindil drar genom trädkronorna och får skogen att sucka tungt. Här berättas om svarta skuggor som oförklarligt korsar vägen utan att deras upphov någonsin kunnat spåras. Det sägs att träden här har ögon, och att de vålnader som vistas i dess hägn inte uppskattar inkräktare. Exakt vem eller vilka det är som hemsöker platsen är det ingen som riktigt minns, men en man som under 1930-talet kom körande här med häst och vagn berättade efteråt att han hört flaket knaka till när de nått backens krön, och att hästen sedan fått knoga och streta som om den tomma vagnen plötsligt varit fullastad. Längre än till Åbylöt orkade det stackars djuret inte, och resan fick helt enkelt fortsättas nästa dag.

De dödas väg. På krönet av Granbergsbacken.

De dödas väg. På krönet av Granbergsbacken.

Inte bara hästar har haft obehagliga upplevelser på Granbergsbacken. Här sägs även vandrare fått en fasansfull börda det inte varit lätt att bli kvitt när en osynlig skepnad klamrat sig fast på ryggen med beniga fingrar och lukten av förruttnelse med ens blivit kväljande stark. Att tvingas vandra med någonting som inte existerar, men likväl gör sig handgripligen påmint, klängande på ryggen måste vara fasansfullt, och om gasten ibland släppt taget redan efter ett par meter har den andra gånger i gengäld hållit sig kvar tills dess offer varit nära att förlora förståndet av skräck. Äldre tiders människor försökte bota gastkramning genom att den drabbade satte sig på en stol och lät röka sig med en klut som tre gånger fördes runt honom eller henne motsols, som därefter fick krypa genom en sele och sedan spotta tre gånger. Troligen var denna huskur lika undergörande som alla andra så kallade trollformler, men det måste ha hjälpt att i varje fall tro sig kunna röka bort en illasinnad vålnad. Idag vet vi att gastar inte finns, och den som råkar ut för en har därför inte mycket hjälp att vänta. Kanske är det därför så få tar vägen över Granbergsbacken nattetid.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *