Gråt i natten

Vitsjökroken.

Vitsjökroken.

Den osynliga gråtande förföljde honom länge, och han svor att aldrig mer passera den mörka dunge där de döda barnen begravts.

Den märkliga gamla medeltidskyrkan Estuna ligger knubbig och trind en bit från sjön Erken några kilometer norr om Norrtälje. Det flacka landskapet bryts av skogsbackar och dungar, och riksväg 76 skär ett kirurgsnitt genom den uråldriga trakten. Här är bebyggelsen både spridd och blandad, med det gamla bondesamhällets reliker sida vid sida med mer nutida skapelser, och det är trots allt lätt att känna närvaron av det förflutna.

Estuna kyrka. "Gack tå i kyrckian."

Estuna kyrka. ”Gack tå i kyrckian.” Vitsjökroken kan skymtas i bakgrunden till vänster.

Estuna kyrka började byggas 1163, och har därefter liksom de flesta av sina gelikar utvidgats och förändrats under århundradenas gång. Den stora stigluckan har en murad kammare över ingångsvalvet, en kammare som endast kan nås med hjälp av stege utifrån, och på dess gavel kan ännu läsas den uppmaning som sedan tidigt 1700-tal lockat förbipasserande med orden ”Far icke förbij, men gack tå i kyrckian.” Fattigbössan är rostig, kyrkan oftast låst, vapenhusets vackra tegelblinderingar naggade i kanten av okänsliga takläggare, och i gravfältet öster om bogårdsmuren står numera en offentlig toalett. Tiden har inte gått spårlöst förbi, men Estuna kyrka skänker trots sina små skavanker en genuin stämning av uråldrig kontinuitet, och att platsen inte alltid varit det stilla bakvatten den är idag vittnar ett stort fynd av rostiga medeltida pilspetsar som 1965 grävdes fram ur kyrkogårdsmullen.

Gamla landsvägen med Vitsjökroken rätt fram. Den nyare landsvägen syns till vänster.

Gamla landsvägen just vid böjen till Vitsjökroken. Riksväg 76 skymtar till vänster.

Den som står utanför stigluckan och tittar över åkrarna på andra sidan vägen kan skymta en ringlande traktorstig som efter några hundra meter försvinner i en mörk grandunge. Det är resterna av gamla landsvägen som nu för en tynande tillvaro norr om Lohäradsvägen. Vägbanan gör här en stor och geografiskt något oförklarlig böj som går under namnet Vitsjökroken efter närbelägna Vitsjö gård. Här gick länge huvudvägen norrut från Norrtälje innan den nuvarande trafikleden stod klar 1945, och många är de som på olika sätt färdats här. Mitt för uppfartsvägen till Vitsjö gård ligger en klunga träd som fått överta det namn som ursprungligen gällde hela den kilometerlånga vägböjen. Vitsjökroken karaktäriseras av mörka granar och darrande aspar, några större och mindre uthus och alldels intill vägen en röd liten stuga från tiden kring förra sekelskiftet. Hur det är att bo här ska vara osagt, men att platsen förr hade genuint dåligt rykte är ingen hemlighet.

Huset vid Vitsjökroken. Ligger döda barn begravda här?

Huset vid Vitsjökroken. Ligger döda barn begravda här?

En man som en natt färdats förbi Vitsjökroken berättar om en resa det dröjde länge innan han gjorde om. Han har varit vid kvarnen och är på hemväg med fyllda mjölsäckar. Det är sent, och klockan har blivit närmre ett på natten när han närmar sig det lilla huset bland träden. Dess fönster är svarta, men han kan tydligt höra ett barn som gråter. De hjärtskärande snyftningarna låter onaturligt nära, som om den gråtande befann sig utomhus snarare än inomhus, och det går ett par minuter sedan han passerat innan det slår honom att ljudet inte avtagit utan tvärtom följt efter och till och med närmat sig. Månen lyser klart över åkrarna, men inte minsta skymt av det gråtande barnet står att se trots att det verkar befinna sig på bara någon meters avstånd, och den kusliga upptäckten får skräcken att sätta klorna i honom. Han släpper tömmarna och lägger sig raklång på botten av vagnen för att inte bli sedd av den gråtande varelse som uppenbart inte är av denna världen. Hästen får gå bäst den kan och det tar ett bra tag innan snyftningarna och skriken till sist ebbar ut. När han kommer hem går han raka vägen i säng och det går flera dagar innan han förmår sig berätta om sin upplevelse och ännu längre innan han på nytt kör samma väg. Enligt lokal tradition var Vitsjökroken förr en plats där man brukade gräva ner missfall, dödfödda och icke döpta barn och, viskades det, även de som blivit födda i lönndom och sedan mördade av mödrar som inte velat veta av dem. Kanske är det därför det gråter om nätterna utanför det lilla huset.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *