Graven och ljuset

Värsta gård.

Värsta gård.

Onaturliga ljus i den gamla herrgårdsparken, och en hotande svart skugga vid en uråldrig grav. Villaområdet Solhem är inte alltid så ljust soligt dess skapare velat påskina.

Strax utanför Spånga centrum härskar villabebyggelsen oinskränkt över den forna skogs- och ängsmarken hela vägen bort till Vinsta industriområde. Att trakten kring Spånga station varit rena landsbygden är idag inte helt lätt att se, men trots tidens inte alltid varsamma hand går det ändå att hitta små rester av det som en gång var. På en höjd ovanför Svandammsparken, inklämd bland de omgivande husen, ligger den lilla 1700-talsherrgården Värsta med två asymmetriska flyglar vilka för länge sedan skilts från huvudbyggnaden.

1700-talsherrgården Värsta, där märkliga ljus sägs irra i parken.

1700-talsherrgården Värsta, där märkliga ljus sägs irra i parken.

Värsta har anor sedan medeltiden och ägdes en gång av Gustav Vasa, men dagens mangårdsbyggnad tros ha uppförts av rådmannen Christian Heitmüller som köpte gården 1752. Den blev aldrig någon av de mer betydande herrgårdarna, och dess ägare oftare borgerliga än adliga. Kring sekelskiftet 1900 började man sälja av marken för en villastad som skulle komma att gå under det hoppfullt romantiska namnet Solhem, och 1912 var det definitivt slut med det jordbruk som försörjt gården sedan medeltiden. Efter detta fungerade Värsta som en större villa, och några av dess sentida ägare gjorde tappra försök att återskapa den forna glansen genom att köpa in passande gamla byggdetaljer från annat håll. Det lilla gula lusthuset med det toppiga taket lär vara byggt av rivningsrester från Klarakvarteren, och det vackert målade taket i bottenvåningens förmak kommer från ett 1700-talshus i Karlskrona medan salen har dörröverstycken från Österlånggatan i Gamla stan, för att ta några exempel.

Vad skulle förskolebarnen på Värsta tycka om att stanna här på natten?

Vad skulle förskolebarnen på Värsta tycka om att stanna här på natten?

Idag huserar en förskola i det gamla herremanshuset som för en livfullare tillvaro än många av sina gelikar. Värsta gård, vars namn 1409 stavades Wersista och 1758 Wärdstad, har dock länge haft rykte om sig att vara hemvist åt döda likväl som levande, och frågan är vad de barn som leker här under dagtid skulle tycka om att möta de okända väsen som sägs gå här nattetid. En man som tidigare bott granne med Värsta gård berättar hur han en natt står vid fönstret och ser ut över dess mörka och tysta trädgård. De avlövade trädens skelettfingrar spretar mot den endast snäppet ljusare himlen och det stora huset på kullen verkar hålla andan. Ett efter ett tänds plötsligt en rad märkliga ljus vars ursprung är omöjligt att avgöra. De fladdrar mellan buskar och stammar med ett onaturligt blåaktigt sken, och fyller betraktaren med instinktiv olust. Trots att självbevarelsedriften säger att detta inte är någonting från de levandes värld och att han inte borde titta för länge på det, kan han ändå inte slita sig från fönstret tills det märkliga fenomenet upphör lika plötsligt som det kommit. Kvar blir rädslan och en känsla av lättnad att ljusen trots allt rört sig bort och inte mot honom. Ljusen dyker upp vid åtskilliga tillfällen och ses även av andra, märkligt nog oftast vid samma tid, utan att någon dock lyckas förklara dem.

Spånga gamla missionshus. Den försvunna graven låg nedanför backen till höger utanför bild.

Spånga gamla missionshus. Den försvunna graven låg nedanför backen till höger utanför bild.

Även kring höjden på andra sidan Sörgårdsvägen lär det ha varit fullt av otrevlig nattlig aktivitet. Området kallades förr omväxlande Spökbacken eller Körrgårn, och var på den tiden inhägnat. Enligt lokal tradition ska en tidigare ägare av Värsta gård, en officer som varit delaktig i mordet på Gustav III, begått självmord och sedan begravts här, och faktum är att rester av en utsirad stenpelare med initialerna E.N. hittades på platsen 1927. Att bryta kvistar bakom inhägnaden sägs ha lett till sjukdom eller till och med döden. En man som passerat här någon gång kring förra sekelskiftet berättar hur en stor svart skugga brukade lura mellan träden och hur han vid ett tillfälle hört tunga fotsteg, liksom av någon som vägde hundratals kilo, braka genom skogen så att grenarna knäcktes. Av förklarliga skäl stannade han inte för att möta den hotfulla skepnaden. Fenomenen sades vara lika illa vid järnåldersgraven alldeles nedanför Spånga gamla missionshus, en rund stensättning som schaktades bort i samband med ett husbygge 1977. Sedan gravarna försvunnit sägs det dock varit lugnt längs den branta Skogsbacken och missionshuset som med tiden fått ny mission.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *