Kvinnan på galgbacken

Hammarby galgbacke.

Hammarby galgbacke.

I en liten park mellan de ljusrappade funkishusen i Hammarbyhöjden leker barnen bland skuggande träd och filosoferande hundägare. Här ligger också Stockholms sista offentliga avrättningsplats där märkliga saker sägs ske om nätterna.

Hammarbyhöjden är ett arketypiskt funkisområde. Byggt under 1930-talet förkroppsligar det allt som då var nytt och modernt: kliniskt rena fasader i ljusa färger, stora grönområden, men också avstånd, undermåligt byggnadsmaterial och illa isolerade lägenheter. Mellan husen är den ursprungliga naturen till stor del bevarad med krokiga tallar och mossbelupna klipphällar. Här låg Stockholms sista offentliga avrättningsplats, vars fåtaliga rester kan beskådas i snåren. Stockholm har under åren haft ett otal avrättningsplatser, både inom och utom tullarna. Så gott som alla större torg har varit skådeplats för spöslitning och halshuggning. Stortorget, Järntorget, Gustav Adolfs torg, Norrmalmstorg, Hötorget, ja listan kan göras i stort sett hur lång som helst. En av de äldsta kända galgbackarna kan ses på Vädersolstavlan som finns till beskådande i Storkyrkan. Där visas avrättningsplatsens välkända och fruktade siluett högst uppe på det så kallade Stigberget på Södermalm. Att hängning sällan eller aldrig praktiserades inne i själva staden är lätt att förstå om man tänker på att de döda fick hänga kvar i dagar, ibland veckor innan de äntligen grävdes ner, och stanken från de ruttnande och maskfyllda liken måste varit förfärlig.

I en dunge intill Olaus Magnus väg ligger resterna av Stockholms sista offentliga avrättningsplats.

I en dunge intill Olaus Magnus väg ligger resterna av Stockholms sista offentliga avrättningsplats.

Vem som fått den tvivelaktiga äran av att vara först att mista livet ute vid den då lantligt belägna Hammarby galgbacke är en sak de lärde tvistar om, men en man som ofta framhålls som kandidat är den olycklige Georg von Görtz, det diplomatiska geniet som under Karl XII:s sista år lyckades slingra den sönderfallande stormakten Sverige mellan de allt fler och påträngande fienderna, och som sedan utsågs till syndabock när de politiska partierna vädrade morgonluft efter envåldshärskarens död. Hans avrättning, han halshöggs dock även om det skedde på galgbacken, ägde rum i februari 1719. En samtida avbildning visar den höga runda schavotten till galgen med sina karaktäristiska tre stenpelare och de mellanliggande tvärbjälkar där de dödsdömda hängdes, en galge som dock måste funnits på plats redan innan Görtz miste huvudet.

Några stenar i ett snår är allt som återstår av den murade schavotten till galgen. Här sägs en ålderdomligt klädd kvinna gå om nätterna.

Några stenar i ett snår är allt som återstår av den murade schavotten till galgen. Här sägs en ålderdomligt klädd kvinna gå om nätterna.

En hängning i Sverige gick inte till som i amerikanska filmer där repets knut läggs framtill under ena kinden så att nackkotorna bryts för en förmodat snabbare död, inte heller användes schavott med fallucka. Den dödsdömde bands och fick klättra upp på stegen tillsammans med bödeln som gjorde fast snaran i en krok i tvärbjälken och sedan knuffade ut sitt offer. I och med att snarans knut låg i nacken var döden en långsam process eftersom den avrättade ströps till döds, och det var snarare regel än undantag att den hängde fick sprattla många minuter innan döden befriade honom eller henne. Hängning avskaffades som avrättningsmetod i Sverige 1864, men hade då inte använts på över trettio år. Därefter var det halshuggning med yxa som gällde. Den siste att avrättas vid Hammarby galgbacke var en gardessoldat vid namn Per Göthe, vilken påskdagen 1861 skurit halsen av butiksföreståndaren Sofia Forsberg under ett rån i en affär på Hornsgatan 7 och därefter legat med liket. Det sägs att det var Göthes eget regemente, andra livgardet, som i uppfostringssyfte fick bilda spetsgård vid avrättningen. Den sista halshuggningen ägde rum mindre än en mansålder innan de första hyresgästerna flyttade in, och vid byggnadsarbetena grävdes flera av galgbackens olycksaliga kunder fram, bland annat under hörnhuset vid Olaus Magnus väg och Petrejusvägen. Om detta och om områdets hemska rykte höll man nogsamt tyst för de arbetarfamiljer från landsorten som var de första att bo här.

Hörnhuset Olaus Magnus väg och Petrejusvägen står på platsen där de avrättades kroppar grävdes ner.

Hörnhuset Olaus Magnus väg och Petrejusvägen står på platsen där de avrättades kroppar grävdes ner.

En kvinna berättar hur hon som nyinflyttad ofta brukade gå ut i den park där de fåtaliga stenar som återstår av schavotten ännu kan ses. Den lilla skylt som upplyser om platsens historia säger henne ingenting då hon inte kan svenska, men hon beskriver en stilla och nattetid folktom plats där stjärnorna och vindens sus i de då ganska vildvuxna snåren är hennes enda sällskap. En natt får hon till sin förvåning se en liten och mager kvinna komma gående genom buskagen. Hennes kläder är ovanliga, med huckle och lång kjol, i handen bär hon någonting odefinierbart, och ser ut att ha bråttom. Den främmande försvinner lika snabbt som hon kommit, och gör så även ur betraktarens tankar, tills hon åter dyker upp på samma plats ett par dagar senare. Träden gör det svårt att se, och liksom förra gången försvinner den magra skepnaden oförklarligt och helt ljudlöst i skogsdungen. Åtskilliga nätter skymtar hon kvinnan, alltid på samma plats och alltid klädd på likadant sätt med samma underliga börda i händerna, och försök att följa efter henne misslyckas totalt. Nyfikenheten har nu blivit så stor att hon bestämmer sig för att vänta ut den främmande som inte heller dröjer. Sin vana trogen dyker hon upp bland snåren, men svarar inte på tilltal, och ger överhuvudtaget inte minsta sken av att lägga märke till den andra. Frustrerad försöker kvinnan springa ikapp, men inne i snåren finns endast mörker och inte heller på andra sidan kan hon finna minsta spår av den sökta eller av att någon gått där. En tid senare är en hantverkare hemma hos henne och nickar ut genom köksfönstret och frågar om hon vet att hon bor intill en avrättningsplats, en upplysning som kommer som en total och mycket obehaglig överraskning. Redan samma dag hittar hon resterna av schavotten i buskaget där den ålderdomliga kvinnan visat sig, och när det blivit mörkt tänder hon ett ljus på platsen och ber för de avrättades själar och ser efter detta aldrig den nattliga besökaren mer.

Galgbacken nattetid, en mörk och tyst plats.

Om bönen jagat bort skepnaden ur parken är det dock inte den enda platsen här med spökrykte. Samma kvinna berättar också om ett träd där hon flera gånger hört gråtande röster. Vid ett tillfälle är de två personer som delar upplevelsen, men trots att de bägge anstränger sina hjärnor lyckas de inte finna någon som helst förklaring till ljudet. Inga fåglar finns där, inga grenar sitter så att de kunnat gnidas mot varandra och på så sätt skapa en hörselvilla, och luften är kav lugn. Även i husen kring galgbacken sägs underliga saker hända. En av de boende på Olaus Magnus väg 32 berättar om ett hus där hyresgäster flyttar efter kort tid, och där märkliga och obehagliga ting sker. En av grannarna, en nyinflyttad kvinna, klagar upprepade gånger på att hon aldrig får sova då de som bor i lägenheten intill bultar i väggarna och verkar möblera om natt efter natt. Hon bultar tillbaka och ropar åt dem att vara tysta, utan att få någon som helst respons. Till slut har det gått så långt att hon ser sig tvungen att anmäla det hela för hyresvärden som kommer dit för en kontroll vilken dock ger upphov till betydligt fler frågor än den besvarar. Det visar sig nämligen att mannen som bor i den bullrande lägenheten visserligen hyr den, men befinner sig utomlands sedan flera månader. Han förnekar att han lånat ut bostaden, och de enda som har nycklarna dit är han själv och hyresvärden. Konstaterandet får inte heller slut på det nattliga oväsendet. Dunkandet fortsätter, och vid ett tillfälle hörs även hjärtskärande rop på hjälp. När samma kvinna en sen kväll är på väg hem ser hon hur lampan tänds i badrummet i den tomma lägenheten, och kort därefter flyttar hon, för att, som hon säger, äntligen få sova ifred. En annan hyresgäst i samma trappuppgång sitter en kväll och läser i sitt vardagsrum när hon tittar upp och till sin förvåning får se en man. Han står blick stilla, säger ingenting, men omges av isande kyla. Utan att hon kan förklara varför får hon för sig att den främmande, som helt uppenbart inte tillhör de levandes skara, söker kontakt, men innan hon kommit sig för att tala till honom är han borta lika mystiskt som han kommit. Några fler gånger ser hon honom inte, men känner hans närvaro i rummet vid åtskilliga tillfällen, en sak hennes hund också verkar göra då den ofta morrar mot någonting om inte finns där, och vid ett tillfälle vägrar gå in från balkongen. Gång på gång fylls lägenheten av en vidrig stank, hon beskriver lukten med ordet kadaver, vars ursprung aldrig går att spåra. När hon en natt känner närvaron extra starkt, och obehaget är så stort att hon inte kan sova skriker hon högt att han ska försvinna. Svaret kommer omedelbart i form av en hård smäll under den säng hon sitter på. När hon tar fram ficklampan för att se efter hittar hon ingenting där, men hunden fortsätter stirra och morra. Trots allt som hänt menar hon att hon inte är rädd för det som finns i lägenheten, hon kallar det döda människors energi, men att hon har respekt för det och aldrig skulle bråka med det i onödan.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *