Hammarskogs herrgård

Buller inifrån tomma rum, hundar som oförklarligt reser ragg, och en spökröst som sjunger om nätterna. Inte är det stilla på Hammarskogs herrgård om man får tro vad som sägs.

På västra sidan av Ekolns strand sticker Dalbyvikens dolkstygn rätt in i landet, ett stygn vars sår med landhöjningens hjälp självläker mer och mer för vart år. Vassruggar och sjöväxter koagulerar sakta men säkert det smala vattnet till fromma för fågelskådare och så småningom även bönder. Om viken under medeltiden var segelbar långt in i landet når den nu inte ens fram till Hammarskogs herrgård som lyser vit från sin höga kulle.

Hammarskog på sin kulle. Åkermarken i förgrunden var en gång del av Dalbyviken.

På andra sidan den blanka vattenspegeln ligger Dalby kyrka som en pendang till herrgårdsbyggnaden, symboler för adeln och prästerskapet, forna tiders makthavare vars byggnader må stå mer eller mindre tomma, men trots det ännu sätter sin prägel på landskapet. Det berättas om hur ett bröllopsfölje från Morga på motsatta stranden av Ekoln efter vigseln i Dalby kyrka begett sig hem med båt när en oväntad vindby strax utanför Dalbyudd kapsejsar båten så att alla fjorton ombordvarande, inklusive de nygifta, drunknar, och hur brudens far hjälplöst åsett tragedin från stranden. I åkern strax väster om Ännesta sägs en annan maritim olycka ägt rum när en saltlastad skuta gick till botten på vad som då fortfarande var öppet vatten, en skuta vars last lär ha gjort det extremt svårodlat just där och platsen kallades till för inte så länge sedan mycket riktigt Skutan.

På Hammarskog sägs en sjungande mansröst kunna höras om nätterna. I Mitten syns dörren till den försvunna flygelbyggnadens källare.

Hammarskogs gård har lång historia. Redan under 1300-talet nämns den första gången, men lär inte ha blivit ståndsmässigt bebyggd förrän på Karl Knutsson Bondes tid när riddaren Gregor Bengtsson bor här, och under 1500-talets senare del styrs Hammarskog av Gabriel Oxenstierna, samme man som även härskade över Mörby slott och ytterligare runt femhundra gårdar varför det är tveksamt om han någonsin ens besökte Hammarskog. Dagens manbyggnad stod färdig 1655 och var ursprungligen ett ståtligt slottsliknande hus innan en eldsvåda under slutet av 1700-talet förintade de översta våningarna och då inte pengarna räckte till att bygga upp det igen rev man helt enkelt det brunna och flyttade taket längre ner varför huset nu bara är en skugga av sitt forna jag. På Hammarskog förvarades länge en medeltida mortel som sades ha använts av Knut Posse, en släkting och namne till Hammarskogs byggherre, att tillverka den sprängladdning som stoppade den ryska invasionen med den så kallade Viborgska smällen 1495. Liksom så många andra herrgårdar har hammarskog växlat ägare åtskilliga gånger, och under några år i slutet av 1800-talet bodde här chefen för Upplands regemente, Otto von Knorring, som ofrivilligt kommit att bidra till den lokala ortnamnsfloran. En bit från Hammarskog finns en vägkrök som benämns Kaptenssvängen, ett namn som lär ha kommit till efter en blöt nyårsnatt hos regementschefen när de fulla kaptenernas släde stjälpte på platsen och spillde ut sitt överförfriskade militära innehåll.

Spökgården Hammarskog där ingen längre bor.

Idag ägs Hammarskogs herrgård av Uppsala kommun och står sedan många år obebodd. Den forna restaurangens bord är odukade och köket tomt. Orsaken lär vara en tvist mellan kommunen och det företag som drivit verksamheten, men kanske finns det också andra anledningar till att Hammarskogs salar ekar tomma. Flera personer, både anställda och gäster, har rapporterat om oförklarliga och inte helt betryggande händelser i det gamla huset. En man som sovit över här, i ett av smårummen mot gårdsplanen, berättar om hur han en sensommarnatt vaknar av ett högljutt skramlande från rummet intill, ett ljud han beskriver som om någon rullat tomma glasflaskor över golvet. Då han vet att rummet ifråga står obebott är ljudet minst sagt överraskande, och han har svårt att hålla tillbaka sin irritation över att ha blivit väckt mitt i natten. Ilsket bultar han i väggen och skriker åt den okände fridstöraren att vara tyst, men uppmaningen förklingar ohörd. Med en svordom kliver han upp ur sängen och rusar in i det ljudliga rummet, men ljudet upphör tvärt så snart han klivit över tröskeln. Det mörka rummet är tomt, och hur han än letar kan han inte hitta någonting som skulle kunnat förklara oljudet. Några tomma flaskor finns naturligtvis inte, och det är med en olustig känsla av att vara iakttagen han återvänder till sin säng. Knappt har han lagt sig förrän ljudet börjar på nytt, men den här gången känner han ingen lust att försöka ta reda på hur det uppkommit och det slutar en stund senare lika oförklarligt som det börjat. Vid ett annat tillfälle befinner sig några ungdomar ensamma i herrgården en kväll. De har rullat undan mattan i stora salongen för att kunna dansa när det glada samkvämet avbryts av ett dovt mullrande från våningen ovanpå. Husets övriga invånare befinner sig på middag långt därifrån, och alla ytterdörrar är låsta varför ljudet är överraskande men samtidigt välbekant, det kommer nämligen från en stor gammaldags mangel som står i övervåningens förstuga. I samlad trupp springer man upp för att se vem skämtaren är, men allt de får se är hur veven svänger runt ett sista varv under buller och brak innan den stannar och allt blir dödstyst. En dovt hotfull stämning sprider sig i det stora huset, och trots att man letar i varenda vrå hittar man inte minsta spår av någon inkräktare. En annan lika oförklarlig händelse blir två servitriser vittne till när de står i matsalen och plockar med besticken och plötsligt hör klapprandet av porslin. När de vänder sig om får de se hur kaffekopparna på buffén hoppar och skakar på sina fat som om en osynlig hand ruskat om dem. De betraktar med stigande skräck skådespelet under ett par minuter innan de får nog och skyndar därifrån. När de återvänder en stund senare är allt som vanligt och kopparna åter stilla, någon förklaring på mysteriet får de aldrig. Även under den tid Hammarskog var privatbostad sägs det ha varit oroligt här, och besökare berättar om hur husets ägarinna vägrar sova ensam och omväxlande låter sina hundar eller något av hembiträdena tillbringa natten på soffan. Hundarna bär sig ofta märkligt åt och kan helt plötsligt börja morra och resa ragg mot någonting ingen av husets mänskliga invånare kan se. Det berättas också hur ett hembiträde en gång hört en mansröst sjunga och hur hon gått efter den från rum till rum och till och med varit alldeles intill den utan att dess upphovsman visat sig fysiskt.

Denna text är hämtad ur boken Spöklikt, Carlsson bokförlag 2018. Författare och fotograf: Petter Inedahl

Nyfiken på rörliga bilder från Hammarskogs herrgård? Klicka på loggan nedan för att följa med Paranova på en nattlig undersökning av fenomenen.

Paranova


1 kommentar

cecilia bollvik Född Berg · 4 september, 2020 kl. 09:28

Jag har bott på Hammarskog som barn,min farmor o farfar ägde det har aldrig hört eller sett något varken på vind eller källare!!!!!

Lämna ett svar

Platshållare för profilbild

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *