Handen i håret

Heijkenskjölds konvalescenthem.

Karlberga.

I de ödsliga korridorerna lär det vara lätt att få sällskap. Av någonting mörkt, hotfullt och närgånget.

På västra sidan om Södertäljeviken öppnar sig alldeles innan Linasundet en platt dalgång mellan bergen. Trots att avståndet till centrala Södertälje inte är stort kan man ändå ana den landsbygd som bestod långt in i förra århundradet, och den bitvis högt belägna Linavägen följer naturens kurvor på ett sätt som måste reta gallfeber på vägingenjörer och stadsplanerare. Den som följer Österviksbacken upp genom dalgången hamnar efter ett par hundra meter i Karlberga park där nyproducerade lägenheter samsas med gårdens gamla huvudbyggnad och de lite tristare sjukhusbyggnaderna vid sidan om. Här ligger vad som idag heter Heijkensköldska gården, ett ålderdomshem i regi av kommunen.

Karlbergas gamla grindstolpar, mossiga, skeva och ärrade.

Karlbergas gamla grindstolpar, mossiga, skeva och ärrade.

Det något svårstavade namnet stammar från överstelöjtnanten vid dalregementet Selim Heijkenskjöld, vilken i testamente 1898 donerar halva sin stora förmögenhet till Stockholms stad för byggandet av ett konvalescenthem. I mars 1918 dör han, och staden skickar ut försiktiga trevare om arvet, men stöter på oväntad patrull. Överstelöjtnant Heijkenskjöld har inga egna barn, men den övriga släkten har inte sett med blida ögon hur den gamle soldaten skänkt bort sina pengar, och hans testamente försvinner också på ett minst sagt märkligt sätt. I förlikning erbjuds Stockholms stad 400 000 kronor, en bråkdel av den ursprungliga summan, och staden accepterar för att slippa bli indragen i vad man befarar ska bli ”en mindre behaglig rättegång”. Efter ett antal byråkratiska vändor kan Heijkenskjölds konvalescenthem till sist öppna den 1 juni 1923 i Måsnaryd, en gård belägen på en naturskön udde i sjön Måsnaren utanför Södertälje.

Den stora parken vid Karlberga, där patienterna förr odlade sina egna grönsaker och frukter. Sjukhusbyggnaderna skymtas till vänster.

Den stora parken vid Karlberga, där patienterna förr odlade sina egna grönsaker och frukter. Sjukhusbyggnaderna skymtas till vänster.

Patienterna är kvinnor mellan 15 och 60 år, utskrivna från olika stockholmssjukhus. I marinblå klänningar med vita kritstrecksränder återhämtar de sig i lantlig idyll i sällskap av institutionshästen Brunte, och verksamheten lunkar på bland äpplen, morötter och potatis. 1945 säger Södertälje stad upp kontraktet med Heijkenskjöldska konvalescenthemmet, som året därpå då köper den betydligt större gården Karlberga strax ovanför Mälarens strand. Karlberga har tidigare varit barnhem, och är därför lämpligare som sjukhus än det mer bondska Måsnaryd, men inflyttningen försenas gång på gång. I november 1946 brinner huvudbyggnaden på Karlberga, och inte förrän i januari 1950 är reparationer och ombyggnader så pass klara att patienterna, vilka nu enbart är manliga, kan flytta in. En svart skugga ligger över Karlberga som redan från början varit otursdrabbat. Tidigare ägare har inte blivit långvariga, och barnhemmet hade fått lägga ner redan efter några år då staten i ett slag ändrat regelverket. Av Heijkenskjölds konvalescenthems planerade sextio vårdplatser kan bara hälften tas i bruk då färskvattnet visar sig inte räcka till. De halvtomma byggnaderna måste varit otroligt ödsliga ute i det skogsomgärdade Karlberga de första mörka vintrarna, men värre skulle det bli. Vattensituationen förbättras inte alls, och prov som tas i Karlbergas bägge brunnar visar att ingen av dem har vatten som är tjänligt att dricka. Den ena skulle rent av få det motbjudande betyget ”starkt fekalt förorenat och bör ej användas till något ändamål”. Det visar sig att avloppsbrunnen är nerdragen i det vattenförande sandlager dricksvattnet tagits ur. Upprepade provborrningar görs, men ingenstans hittas vatten i tillräcklig mängd, och inte förrän man 1955 ansluts till Södertälje stads vattenledning, vilket inte kunnat ske tidigare då Karlberga legat utanför stadsplanerat område, tar eländet slut.

Heijkenskjöldska gården har tappat ett j och heter numera felstavat Heijkensköldska gården.

Heijkenskjöldska gården har tappat ett j och heter numera felstavat Heijkensköldska gården.

Heijkenskjölds konvalescenthem var avsett för efterbehandling av patienter som fortfarande behövde vård men inte plats på reguljärt sjukhus, och verksamheten kom att växla en hel del under årens lopp. Ibland var patienterna kvinnliga, ibland manliga, ibland blandade. Vissa gånger handlade det om sjukhusverksamhet, andra om vård av alkoholister, och många var de som skulle passera Heijkenskjölds konvalescenthem mellan åren 1923 och 1978 då det lades ner. Karlberga kamratkrets efterlämnade papper berättar om kaffedrickning och sångaftnar, men även om dödsfall, småsinthet och stridigheter både mellan patienter och med sjukhusledningen. Byggnaderna har därefter använts för psykiatrisk vård under namnet Björnkullahemmet och senare Karlberga sjukhus, idag har det tappat ett j, och heter alltså felstavat Heijkensköldska gården. Här är pensionärshem, medan Karlberga gårds gamla huvudbyggnad blivit bostadsrätter.

Källarkorridoren i Heijkensköldska gården. Här sägs du aldrig vara ensam.

Källarkorridoren i Heijkensköldska gården. Här sägs du aldrig vara ensam.

Heijkensköldska gården är kanske inte någon vacker byggnad, men ligger fint intill dalgången ner mot Mälaren, trygg, kunde man tycka, under de höga granarna på Karlhovsberget. Det är dock en viss beklämmande atmosfär som tynger den som vandrar i de sjukhusliknande korridorerna, och allra mest så i den fönsterlösa källaren. En föraning av annalkande död inte helt malplacerad på ett ålderdomshem. Personal som arbetat på Heijkensköldska gården vittnar om underliga och skrämmande händelser, och om hur både patienter och sköterskor blivit förföljda av någonting oformligt svart. En anställd står en dag och hjälper en av pensionärerna i hennes lägenhet när hon lägger märke till att den gamla stirrar med olust på någonting som verkar befinna sig rätt bakom hennes rygg. Hon vänder sig om i tron att någon kommit in, men rummet är tomt förutom de två, och efter att ha gett pensionären en forskande blick återgår hon till arbetet bara för att se hur rummet förmörkas när en storväxt skugga reser sig över hennes axel. Hon rycker till och ryggar baklänges inför den otäcka skepnad som endast gradvis och långsamt försvinner, men den gamla som bor i lägenheten berättar att hon ofta sett samma skugga följa efter de anställda. Ett par av lägenheterna lär vara värre hemsökta än de andra, och de som bott här har vid ett flertal tillfällen reagerat på hur någon stått i hallen, någon som alltid är spårlöst försvunnen om man går för att se efter. En annan av de anställda berättar hur hon är på väg genom korridoren en kväll då hon märker hur hennes skugga har sällskap av en annan. Upplevelsen är obehaglig, och hon skyndar på sina steg, bara för att strax därpå känna hur en hand fattar tag i hennes hår i den helt tomma korridoren. Att hon sedan alltid gick där med bävan, och aldrig ensam är kanske inte att förvåna.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *