Kapellskäret

Från färjeterminalen har man utsikt över en klippig holme. Det är Kapellskär, dödens ö, som få besöker nattetid.

Efter långa ringlande slag slutar E18 abrupt vid kajen i Kapellskär. Det är en av Sveriges större hamnar, och säkerligen även en av de fulaste. Enorma parkeringsplatser, endast avbrutna av plåtbaracker och biljettkurar, och vid kajkanten den lika trista som stora terminalbyggnaden. Över platsen ligger gnisslet från containerbilar och fartygens mullrande dieselmotorer. En rad flaggstänger förmår knappt liva upp den grått deprimerande bakgrunden. Att en plats som denna skulle ha historia är snarast ett helgerån att antyda, och ändå är det så.

Estoniamonumentets enkla träkors ger en påminnelse om havets mörkaste sidor.

Kapellskärs hamn är urgammal. Här har under många hundra år varit sista anhalt innan färden ställts vidare ut mot Åland och Finland. På en berghäll strax bortom lotsstationen berättar en inskription stolt att kung Adolf Fredrik den 15 juni 1752 här gick ombord på galären Seraphim för att göra sin eriksgata i den östra rikshalvan. Följer man Ångbåtsvägen uppför krönet över själva Kapellskärsudden finner man sig efter någon minut vandra mellan gärdesgårdar, vilka dock till största delen döljer relativt intetsägande hus. I en hage på sluttningen ner mot havet står en gammal harv och prydnadsrostar, och alldeles bredvid reser sig Estoniamonumentets enkla träkors. En skylt talar om att man här kan se den sällsynta växten Stor tofsäxing, ett gräs som i hela Sverige bara växer just här. Den oskyldiga plantan är ett minne av betydligt otäckare händelser. Den kom hit med de ryska trupper som den blodiga sommaren 1719 skövlade kusterna och vars första landstigning efter färden över Ålandshav skedde just här. Troligen har frön från den funnits bland det foder som förts med till hästarna, och sedan börjat gro.

Koholmabäcken. Här sades Näcken ha sitt tillhåll.

Mitt emot bryggan som avslutar Ångbåtsvägen ligger en klippig och snårig ö som är det egentliga Kapellskär, men brukar tituleras med det något krångliga namnet Kapellskärsskäret. Ön har ingen landförbindelse, enda vägen hit är med båt, och besökarna därför också få. Det sägs att Kapellskärsskäret är hemsökt av någonting som brukar visa sig i form av ett lysande klot, ibland med en kvast gnistor efter sig, och en man som vuxit upp i trakten berättar hur han hört fotsteg eka mot berghällarna som om någon gick vid hans sida, men osynlig eller kanske inne i berget, och han beskriver platsen som att det är ”något trolskt” där. På Kapellskärsskäret finns minst två gamla begravningsplatser. Den ena är viloplats för några av de koleraoffer som dog på karantänstationen på Fejan en bit längre ut i Granhamnsfjärden, och den andra begravningsplats för familjen Ridderstad, vilka en gång bodde på närbelägna Riddersholms herrgård, men även på öns sydligaste udde fann man 1947 skelettet av en okänd människa. Om alla dessa gravar har någonting med hemsökelserna att göra är okänt, men att det är en dödens ö råder ingen tvekan om.

Vägen mot Stormossen mellan Kapellskär och Rävsnäs. Den hemsökta Stormossen ligger ett par hundra meter in i skogen snett till vänster i bild.

En bit norr om hamnen i Kapellskär blir området mer lantligt. Här slingrar grusvägar mellan skog och sporadisk ängsmark. Från Stormossen rinner den lilla Koholmabäcken, eller Koholma rännil som den även kallas. Den porlar stilla under lummig vegetation, och är många gånger lättare att höra än att se. Här sägs Näcken ha hållit till i forna dagar, och ännu för ungefär ett århundrade sedan talade äldre människor om en man som lärt sig spela av Näcken just här i Koholmabäcken. Hans fiol sägs ha haft magisk kraft så att de som en gång började dansa till dess toner inte förmådde sluta förrän spelmannen gav dem lov. Även själva Stormossen, vilken ligger en bit in i skogen på västra sidan om vägen mot Rävsnäs lär vara tillhåll för otrevliga varelser om man får tro berättelserna. En man från Rävsnäs berättar hur han en sen kväll varit på väg över en skogsväg i mossens närhet då han hör rösten av ett litet barn. Det gråter och skriker och ber honom komma till sitt hem i mossens djup, en uppmaning han dock inte har lust att följa. Andra personer har berättat om hur hästar oförklarligt vägrat passera vissa ställen på vägen här, och hur de genomvåta av svett ryggat inför någonting ingen av människorna kunnat se. Att Stormossen har hemligheter är helt klart. I samband med torvbrytning under slutet av 1800-talet upptäcktes ett båtvrak av mycket ålderdomlig typ, vars svartnade spant länge var synliga. Idag har det åter sjunkit, men det är fullt möjligt att det inte är det enda som döljs i Stormossen.

Denna text är hämtad ur boken Hemsökt, Carlsson bokförlag 2015. Författare och fotograf: Petter Inedahl.

Läs mer


0 kommentarer

Lämna ett svar

Platshållare för profilbild

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *