Herrarna på gravfältet

Sjusta hög.

Sjusta hög.

Högt över sjön reser sig det gamla gravfältet bland snår och buskar. Här sägs Backhagsherren med sitt folk sitta till tings ännu efter mer än tusen år.

På västra sidan av Skohalvön, alldeles intill stranden av mälarviken Gorran, stiger landet brant. Här är en uråldrig trakt där gravfält, högar, stensättningar, runstenar och rösen fullkomligt strösslar marken. De dyker fram längs de slingrande vägarna, ur snåren och uppe på höjderna till synes helt oförhappandes och drar med sig en fläkt av forntid och mystik som är svår att skaka av sig även mitt i sommarvärmen. Husen och gårdarna är få, trafiken minimal. Chansen att stöta på en häst eller ett får är större än att möta en människa. För vart steg kommer det förflutnas skuggor tätare inpå, och spåren av de döda är betydligt fler än av de levande.

Den stora runslingan vid vad som en gång var Sjusta by med berättelsen om hur vikingen Spjallbude dog i Novgorod.

Den stora runslingan vid vad som en gång var Sjusta by med berättelsen om hur vikingen Spjallbude dog i Novgorod.

Vid Sjusta gård ligger ett mäktigt runstensblock vars knappt läsbara slinga minner om hur vikingen med det märkliga namnet Spjallbude dött i Novgorod i slutet av 1000-talet. Själva gården ligger i en sänka mellan två backar och bakom dess rygg reser sig den högre av dem, en höjd som allmänt går under namnet Sjusta hög, en gång bygravfält till Sjusta by. Inte mindre än sextioåtta olika stensättningar och gravhögar täcker krönet och sluttningarna, även om de idag kan vara svåra att se i det höga gräset där sly och snår och knotiga träd gör sitt bästa för att gömma monumenten efter sedan länge glömda män och kvinnor. Endast den något över två meter höga och sjutton meter breda gravhögen på bergets högsta punkt stiger självmant fram ur snåren. Dess topp är en tät klunga slånbärsbuskar, och en grop mitt i skvallrar om att någon försökt gräva sig in, kanske i jakt på de skatter som ryktet brukade placera i förfädrens gravar tillsammans med jättar och drakar.

Från toppen av ättebacken Sjusta hög. I bagrunden skymtar Gorran.

Från toppen av ättebacken Sjusta hög. I bagrunden skymtar Gorran.

Sjusta hög var förr betydligt lättare att få syn på, och så sent som under 1980-talet var marken öppen då får gick här och betade, idag är det harar och rådjur som håller de vindlande, knappt skönjbara småstigarna vid liv. Platsen har länge varit känd för sin vilda skönhet och redan i början av 1840-talet besöktes Sjusta hög av fornforskaren Richard Dybeck, nuförtiden mest känd för att ha skrivit texten till nationalsången, som imponerades av de stora domarringarna som då ännu stod upprätta, och han beskrev dem som bland de vackraste i Uppland. Skogen var klen och sparsam och från toppen hade man fri sikt över vattnet till Sjö slott, en vy man idag får söka förgäves. Mycket har hänt med fornlämningarna på Sjusta hög, och inte alltid till dess fromma.

Stensättningar skymtar i det höga gräset. Är det här Backhagsherren sitter till doms om nätterna?

Stensättningar skymtar i det höga gräset. Är det här Backhagsherren sitter till doms om nätterna?

Redan på Richard Dybecks tid hade Sjusta hög rykte om sig att vara tillhåll för någonting dunkelt. Det berättades om märkliga ljussken över de gamla stensättningarna, och om vålnader som sades resa sig ur marken sedan mörkret fallit. Även i betydligt senare tid har märkliga fenomen rapporterats härifrån. En man från närbelägna Apalle har en sen kväll varit och fiskat och bestämmer sig på återvägen för att gena kring den branta höjdens fot.  Snåren är täta och otrevligt taggiga och marken under hans fötter täckt av vingliga stenblock varför han hela tiden måste ändra kurs och snart upptäcker att han mot sin vilja tvingats upp mot ättebackens krön. Skymningen kommer snabbt och han får alltmer intrycket av att någon annan än han själv styr stegen och, hur märkligt det än kan låta, att buskarna öppnat sig där det okända velat leda honom. Platsen är enslig, och några andra ljud än den egna andhämtningen och frasandet av gräs och grenar mot hans byxben går inte att höra, men trots detta är han övertygad om att han inte är ensam. Atmosfären är tät och illavarslande och han intalar sig själv att skuggorna som verkar smyga bakom enbuskar och rönn endast finns i hans fantasi. Utan att veta hur det gick till befinner han sig på den lilla platån alldeles intill själva gravhögen. I det tilltagande mörkret blir han varse en grupp män med långa skägg, han beskriver dem som dova skuggor stående i en klunga liksom väntade de på honom, och anblicken är så oväntad och skräckfylld att han ofrivilligt ger till ett rop varvid synen försvinner lika plötsligt som den kommit. Utan att vänta på fortsättningen snubblar han därifrån så fort han kan, men det dröjer åtskilliga minuter innan han rispad och riven kommer ut på den efterlängtade vägen, och någon förklaring på det skedda får han aldrig. Enligt lokal tradition ska den så kallade Backhagsherren, den hövding som en gång sägs blivit begravd på toppen av Sjusta hög, ännu sitta till tings med sitt folk i den omkullfallna domarringen, och kanske var det dem han mötte bland snåren?

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *