Åda herrgård

Van att styra sin gård hade hon svårt att släppa taget, till och med sedan hon dött. Ådas forna härskarinna sägs ännu besöka platsen där hon levt och verkat.

I Trosaåns dalgång, en dryg kilometer söder om Trosa landskyrka ligger den lilla herrgården Åda. Dess lummiga park blir ett plötsligt avbrott i det öppna jordbrukslandskap som nuförtiden alltmer tagit formen av golfbana. Med hästar i hagarna, och det stilla porlande vattnet i ryggen kontrasterar miljön markant mot den ofta tunga trafiken på länsväg 218 alldeles utanför allén.

Allén mot Åda. Spökherrgården skymtas i fonden mellan träden.

Trakten kring Åda är urgammal. Här finns ett flertal gravhögar, stensättningar, och i backen nedanför Trostorp ett gravfält med minst trettio synliga fornlämningar, skvallrande om den alltid närvarande döden. Kanske märkligast av dem alla är runristningarna vid Trosa bro, en bro som inte längre finns sedan den under medeltiden flyttats till sin nuvarande plats intill kyrkan, men vars minne tack vare ortnamnet bevarats ändå. Två av de imponerande runslingorna är huggna direkt i berget där deras drakar, ormar och andra djur tittar fram under den tjocka mossan och berättar om hur vikingen Bergvid drunknade i Livland, medan den tredje hittas på en rest sten på andra sidan vägen.

En av runristningarna vid Trosa bro: Här lär en stor svart hund visa sig om nätterna. I bakgrunden mellan träden rinner Trosaån.

Åda gård har anor även den, och var på 1200-talet en by belägen alldeles utanför gamla Trosa stad. 1642 köptes större delen av byn av skotten Patrick Kynmouth, försvenskat till Kinnemond, en krigare som tre år senare slutade sina dagar som överste i Närkes och Värmlands regemente. Hur detta äldsta Åda sett ut är okänt, säkerligen var det samma byggnad som skövlades och brändes av ryska soldater blodssommaren 1719. Fyra år senare köptes Åda av en annan överste, Johan Jakob Ehrensvärd, som troligen även var den som lät bygga en ny herrgård på den brändes plats, en gård vars bägge flyglar finns kvar än idag. Nuvarande huvudbyggnad stod klar 1803 i tidstypisk empire, en stram kontrast till de äldre och mer bondska flyglarna. Åda hade länge otur med sina ägare, och egendomen passerade genom många händer, bland annat Gustav Hjärne, ägare till Ekensbergs hemsökta herrgård i Enhörna och son till läkaren Urban Hjärne som sägs spöka i Bromma kyrka. Inte förrän 1841 stundar bättre tider för Åda när herrgården köps av August Isoz, en fabrikör vars familj kommit till Sverige från Ungern sedan en stamfader deltagit i Emmerich Thökölys religiöst betingade uppror mot kejsar Leopold I, ett revoltförsök som slutade i tragedi efter massakern i Eperjes där de ledande protestanterna efter utdragen tortyr halshöggs på torget 1687 av den katolske härskarens män. Än idag är Åda i familjen Isoz ägo, och det sägs att det inte enbart är de levande familjemedlemmarna som vistas på platsen.

Åda säteri. Norra flygeln där en skräckslagen man mötte sin döda arbetsgivare till höger närmast kameran.

Att det skulle spöka här är kanske inte helt lätt att tro i det leende solskenet, och ändå finns ett flertal historier om skrämmande händelser på och kring Åda. En av dem berättas av en man som kring förra sekelskiftet arbetar på gården, och som en natt är på väg hem längs den slingrande landsvägen från kyrkan. Klockan är närmre ett och hästarna travar på genom allén under Trostorp när ekipaget möts av en massiv svart hund. Den visar inte minsta rädsla för de stora hästarna och springer in mellan deras ben så att de bägge ryggar vilt, och det är nära att vagnen hamnat i diket. Kusken lyckas få stopp på de skräckslagna djuren och kliver av, men av hunden finns inte minsta spår att se, den är som uppslukad av jorden. De är nu alldeles intill runstenen vid Trosa bro, och både kusk och passagerare hör ett dovt hotfullt mullrande som verkar komma rätt ur marken, ett ljud som får dem att så fort de kan sätta fart hemåt igen och hela händelsen lämnar så underliga känslor att ingen av dem sover en blund den natten. Vid ett annat tillfälle befinner sig samme man i mejeriet när någon rycker och sliter i dörrhandtaget. Ingen svarar på hans anmodan att komma in, och irriterad tvingas han lägga arbetet åt sidan för att gå och öppna den olåsta dörren, men till hans konsternation finns ingen där. Flera gånger upprepas den märkliga händelsen och mannen blir alltmer övertygad om att någon eller någonting trots allt är där och lämnar till sist mejeriet för att inte återvända förrän han fått tag på en arbetskamrat, men då har de obehagliga fenomenen upphört. Av Ådas flyglar var förr den södra bostad åt bland annat trädgårdsmästaren, medan den norra användes som kontor, och här lär man kunna möta en vålnad som av vissa sägs vara vänlig, av andra fasansfull. En man som haft tillfällig bostad i husets övervåning vaknar en natt av ljudet av fotsteg. Han gnuggar sömnen ur ögonen och tittar ut i det månljusa rummet utan att upptäcka någon där. Med öronen på helspänn ligger han så flera minuter innan det omisskännliga ljudet återkommer, men nu nerifrån förstugan. I tron att någon glömt något där nere ropar han och frågar vem som är där, men får inget svar, och då stegen fortsätter kliver han upp och går ner för trappan bara för att stanna som fastfrusen när en våg av skräck sköljer över honom. Endast någon meter därifrån står en kvinnoskepnad och betraktar honom med stickande, ovänlig blick. Hon är klädd i skinntröja och vitt förkläde, och han känner igen henne mycket väl då han själv varit med vid hennes begravning, det är husets forna härskarinna, gamla fru Isoz. Vålnaden visar inga tecken till att vilja försvinna, och mannen springer skräckslaget upp för trappan igen och låser noga sovrumsdörren innan han kryper till sängs. Till all lycka förflyter resten av natten händelselöst, men det tar lång tid innan han utan en klump i magen och ängsliga blickar i hörnen kvällstid kan gå förbi platsen där han mött henne.

Denna text är hämtad ur boken Spöklikt, Carlsson bokförlag 2018. Författare och fotograf: Petter Inedahl


4 kommentarer

Hasse · 23 april, 2016 kl. 09:16

Härligt att läsa, som alltid!
Tack!!

Gigi isoz · 20 april, 2017 kl. 01:50

Kul, hade ingen aaaaning. Har aldrig mött något spöke inte heller gammelfarmor.

    Skarn · 20 april, 2017 kl. 05:23

    Hej Gigi.
    Historien är från 1939, så det är ju möjligt att spöket varit på semester ett tag, men nog skulle det vara kul med en egen vålnad i familjen?

Peter Isoz · 7 oktober, 2019 kl. 12:54

Trevlig läsning men med ett litet detaljfel. Isoz är en schweizisk släkt känd från 1432. Per August farfarsfar Johan David Isoz kom till Stockholm med den greve som sedan blev Fredrik I.

Lämna ett svar

Platshållare för profilbild

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *