Huset på kyrkogården

Vanadisvägen 3

Vanadisvägen 3

Det var som en dröm. En stor och luftig lägenhet i ett vackert hus. Vad de inte visste var att någonting redan bodde där.

Vanadisvägen, döpt efter gudinnan Freja, sträcker sig trekvarts kilometer mellan Vanadisplan i väster och Sveavägen i öster. Med Stockholmsmått är det en förhållandevis modern gata med hus till största delen uppförda under 1900-talet. Bred och rak under skuggande träd gör den sitt bästa för att efterlikna en Parisboulevard i innerstadens utkanter. Husen närmast Sveavägen har små planteringar intill gatan, och ser vid hastigt påseende idylliska ut trots närheten till trafikfloden. Verkligheten lär dock vara en helt annan om man får tro de som tidigare bott här, och historien kunde utgjort manus för vilken skräckfilm som helst. Hela familjen, med ett undantag, blev störtförälskade i den vackra 1920-talslägenheten. Endast modern var tveksam, hon beskriver det som att det var någonting fel på atmosfären därinne, någonting vagt och obestämbart, men ändå klart avvisande. Naturligtvis blev hon nedröstad, och att säljaren vid visningen vägrade gå in i ett av rummen tillskrevs helt enkelt dåligt humör. När det värsta flyttstöket klarats av var det trots allt en ljus, luftig lägenhet med högt i tak och öppen spis i vardagsrummet, kort sagt lägenheten de alltid önskat sig.

Vanadisvägens början vid Sveavägen. Spökhuset är det blekare huset ungefär mitt i bild.

Vanadisvägens början vid Sveavägen. Spökhuset är det blekare huset ungefär mitt i bild.

Ungefär två veckor efter flytten kommer de första tecknen på att allt inte är som det borde. Dottern i familjen drabbas av märkliga utslag, likt små bölder över nacken och överkroppen, och den kortisonsalva som läkaren skriver ut har ingen som helst verkan. Man undersöker målarfärgen som använts till väggarna, gör mätningar av luften, letar efter mögel, radon, eller asbest, allt utan resultat. De underliga utslagen sitter där de sitter. Även modern påverkas. Hon får en djup och oförklarlig hosta som bara dyker upp nattetid. Att hon genom väggen kan höra grannen hosta på precis samma sätt gör inte det hela bättre på något sätt. Det går några veckor innan hon lägger märke till att barnen inte längre kommer hem på håltimmarna som de alltid brukat göra, utan tvärtom endast vistas i hemmet då de absolut måste, trots att deras skola ligger alldeles i närheten. En av sönerna, han är nio år gammal, berättar att han är rädd för någon han mött i hallen, alldeles utanför dotterns rum. Vem det var säger han sig inte veta, och inte heller hur denna någon kommit in i lägenheten eller tagit sig därifrån, och det är även i samma veva modern med ett stygn av olust upptäcker att de nattliga hostningarna inte alls kommer från grannlägenheten, utan från vardagsrummet. En lika otrevlig som oförklarlig lukt av förruttnelse kan då och då kännas, och när hon en kväll somnat framför tv:n väcks hon av att någon knackar hårt under soffan, knackningar som vid undersökning visar sig omöjliga att efterapa.

Vanadisvägen 3. Vad är det för dött väsen som lever här?

Vanadisvägen 3. Vad är det för dött väsen som lever här?

Hon berättar hur hon varje morgon vaknar med känslan av att vara utmattad eller urkramad, liksom hade någon eller någonting tappat henne på energi, och flera gånger har hon dessutom oförklarliga rivmärken på armarna. Då familjen befinner sig på annan ort, till exempel vid skollov eller semester, försvinner både hennes egna och dotterns symptom som genom ett trollslag för att lika säkert återkomma så snart de sätter foten i hemmet. Ingen läkare lyckas varken förklara eller bota, så hon vänder sig till alternativmedicin, och det är genom en sådan källa hon kommer i kontakt med en man som säger sig vara synsk och kan hjälpa dem att rena lägenheten. Han dyker upp en dag utrustad med slagruta, och vad han har att berätta är minst sagt märkligt. Enligt honom beror hemsökelserna på att lägenheten ligger mellan två kyrkor, Stefanskyrkan i Vanadislunden, och Matteuskyrkan längre upp nära Vanadisplan, och den som orsakar dem är anden efter en 29-årig fiskare vid namn Johannes som dött av tuberkulos i sitt hus här 1920. Efter dessa överraskande avslöjanden genomför han en ceremoni för att skicka Johannes tillbaka till graven, och säger att allt nu är lugnt.

En stilla kväll på Vanadisvägen? Eller början på ytterligare en fasansfull natt?

En stilla kväll på Vanadisvägen? Eller början på ytterligare en fasansfull natt?

Varifrån mannen med slagrutan fått sina uppgifter är en öppen fråga, men den som tittar på gamla foton från trakten innan fastigheten på Vanadisvägen 3 uppfördes 1926 märker ganska snart att ingen bebyggelse existerat 1920 eller åren innan. Fiskaren Johannes är helt säkert ett utslag av livlig fantasi, och inte heller har trakten kring nedre Vanadisvägen rapporterats mer tuberkulosdrabbad än andra. Vad som däremot kommer fram vid en granskning av platsens historia är att just de här husen byggts rakt på en av Stockholms många gamla pestkyrkogårdar. Den finns med på Petrus Tillaeus berömda Stockholmskarta från 1733, markerad med ett stort kors och den korta men kärnfulla upplysningen ”graf”, och vid arbetena med Vandisvägens anläggande grävdes 1912 ett drygt femtiotal skelett fram, och även vid byggnadsarbeten 1928 hittade man vad som beskrevs som ”ett tiotal individer”. Att sjukdomar skulle kunna överleva hundratals år i jorden och sedan drabba boende på platsen är naturligtvis uteslutet, men det är ändå en smula märkligt att symptomen, bölder och hosta, är typiska pestsymptom, liksom speglande plågorna hos dem som en gång grävts ner på vad som då var rena landsbygden.

Husen vid nedre delen av Vanadisvägen är alla byggda ovanpå en av de många gamla pestkyrkogårdarna.

Husen vid nedre delen av Vanadisvägen är alla byggda ovanpå en av de många gamla pestkyrkogårdarna.

Det kan ha varit ett utslag av placeboeffekt, men efter exorcismen lugnar fenomenen ner sig. Familjen drar en lättnadens suck och det skakade hemmet återfår lite av det lugn det haft innan flytten till Vanadisvägen tills en kväll när modern står i vardagsrummet och stryker. Barnen sitter och ser på tv, och maken är hemifrån, när hon i ögonvrån ser en stor svart skugga röra sig ute i hallen. Hon stelnar till av skräck när den ljudlösa skepnaden kommer in genom dörröppningen och försvinner i hörnet bakom öppna spisen. Det är inte skepnaden av en människa, utan hon beskriver den som en stor svart galt, och i dess spår kommer alla de tidigare fasorna åter med dubbel kraft. Även barnen ser upprepade gånger skuggorna, och blir alltmer rädda för att vara hemma. De svarta skepnaderna är alltid djuriska, ibland likt katter, ibland grisar, och utstrålar kompakt illvilja. Kulmen nås en dag när mannen och barnen rest bort och modern är ensam hemma. Det är sommarkväll och hon har medvetet dragit ut på hemkomsten. När hon passerar grinden till den lilla trädgård som skiljer huset från gatan känner hon hur luften med ens blir iskall och ett mörkt moln som verkar stiga rätt ur marken omsvärmar henne. I skuggorna möter hon en kvinna med ålderdomliga spetsprydda kläder. Hennes ansikte är utmärglat, snarare ett lager skinn direkt på kraniet, och blicken i de döda ögonen allt annat än vänlig. ”Du ska inte vara ute så här sent”, säger hon i en ton som kommer hjärtat att kramas ihop innan de fasansfulla skuggorna försvinner på samma sätt de uppstått. Efter detta har de slutligen fått nog och några dagar senare är lägenheten ute till försäljning igen. Familjen flyttar till en annan del av staden, men ska aldrig glömma det dryga år de bodde ovanpå kyrkogården i Vasastadens utkant. Ännu idag erkänner modern att hon åker långa omvägar för att slippa se huset på Vanadisvägen 3, och att det aldrig skulle falla henne in att passera platsen nattetid. Hon säger sig inte veta vad det var som hemsökte dem, men menar att hennes syn på vad som döljer sig på andra sidan graven ändrats radikalt.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

En kommentar till “Huset på kyrkogården”

  • Eva Lennqvist

    Intressant att läsa om symtomen som mamman och barnet fick: hur de påminde om ytttringarna av böldpest.
    Kom att tänka på forskarna som drabbades av ”koptisk feber” när de undersökte uråldriga egyptiska pergament vid utgrävningar av kungagravar. Enligt skrifterna skulle de som störde gravfriden drabbas av Faraos hämnd.
    Dina inlägg om nutida oförklarliga fenomen är nästan roligast att läsa, det finns så lite dokumenterat om Den Andra Verkligheten av dag och i stadsmiljö…:)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *