En enslig gård bortom den brusande trafiken på länsväg 280. Och bara några meter därifrån en gammal avrättningsplats med skuggorna av dem vars huvuden föll för bödelns bila.
Länsväg 280 drar, med undantag för en knyck vid Stora Granlund, som ett rakt streck mellan Rimbo och Edsbro. Trafiken brusar i hög fart genom den till synes folktomma sträckan, och de höga granarna kring vägen förvandlas till ett suddigt grönt töcken utan större avbrott. En bit söder om Görvälstorp sticker en endast bitvis asfalterad avtagsväg ut i skogen till en plats som kallas Grindstugan, en plats som förr hade väldigt dåligt rykte.
Vägen är en rest av den gamla landsvägen. Den ringlar genom landskapet, ibland under, oftast bredvid den modernare länsväg 280 som då och då får sällskap av de gamla milstenarna. Efter Grindstugan gick vägen, och gör till viss del ännu, in i skogen mellan Svartkärret och Jungfrumossen. Bara något tiotal meter från Grindstugan låg Sjuhundra härads avrättningsplats som i folkmun fått namnet Huvudskalleplatsen. Den ligger nästan precis på gränsen mellan Sjuhundra- och Närdinghundra härader, och även gränsen för Lyhundra härad passerar inte långt härifrån. Att avrättningsplatsen förlagts till ett område där tre härader möts var knappast någon slump, och den kom också att tjänstgöra som avrättningsplats för en stor del av Roslagen.
Den sista att bli avrättad här var Anna Cajsa Jansdotter, vilken den 28 november 1838 halshöggs och brändes för att ha giftmördat sin man, en mordmetod som alltid genererade strängare straff då dess lömskhet gjorde det svårt att skydda sig mot den. Avrättningen av Anna Cajsa Jansdotter lämnade starka avtryck bland traktens folk och ännu hundra år efteråt berättades hårresande historier om hur folk som klättrat upp i träden för att bättre se spektaklet svimmat och ramlat ner när huvudet föll för bödelsyxan, en berättelse som dock är gemensam för i stort sett alla 1800-talets avrättningsplatser. Vid ett annat tillfälle sägs en dödsdömd redan ligga på knä med förbundna ögon och halsen på stupstocken när en kurir som ridit i sporrsträck från Stockholm kommer med det glädjande beskedet att mannen blivit benådad. Bödeln är ursinnig av mordlust efter att ha druckit sin hemlighetsfulla bödelsdryck, och folket som förstår att han inte kommer att lugna ner sig om han inte får hugga huvudet av någonting levande lyckas stilla hans raseri genom att ge honom en tupp att nacka. Så berättar i varje fall sägnen.
Det ensligt belägna området kring Grindstugan verkar i alla tider lockat kriminella, även bortsett från avrättningsplatsen. På andra sidan länsväg 280 ligger en bit in i skogen ett stort, över fyra meter högt, flyttblock som går under namnet Tjuvstenen då det lär ha tjänat som gömställe för tjuvgods för en liga som härjat trakten under gångna tider, och även idag går det att hitta uppbrutna kassaskåp i området, vilket antyder att också deras moderna efterföljare begagnar sig av traktens enslighet. Att avrättningsplatsen fick dåligt rykte är kanske inte att förvåna, och de som nattetid färdades här skyndade på stegen. Det sägs att hästar upprepade gånger skyggat när de passerat avrättningsplatsen, som om de blivit rädda för någonting deras ryttare eller kuskar inte kunnat se. Det berättas om ett par som en höstnatt varit på väg förbi Sjuhundra härads avrättningsplats. Klockan har redan passerat ett på natten, och ljusen i Grindstugans fönster för länge sedan släckts. När de kommer till den gamla avrättningsplatsen ser de till sin förvåning en eld som brinner, och runt den kurar mörka gestalter. Paret är väl bekanta med platsens rykte som tjuvtillhåll, och försöker ta sig förbi så obemärkt som möjligt, men deras steg i gruset måste ha hörts, för ett par av gestalterna reser sig upp och vänder sig mot dem. Mannen, som tagit ett par droppar och inte tänker låta sig skrämmas av tjuvar, ropar åt dem: ”Vad är det ni vill era djävlar?” Han får svar endast av kvinnan som drar honom i armen och bönfaller honom att vara tyst och gå därifrån, och styrkt av de andras tystnad skriker han igen och uppmanar dem att inte sitta där och skrämma folk, utan istället komma ut på vägen och slåss om de törs. Ett par sekunder senare är sällskapet kring elden försvunnet innan det uppenbarar sig i rad på vägen framför dem. Det är först då de ser att ingen av dem har något huvud. Stela av fasa förmår varken mannen eller kvinnan röra sig ur fläcken när de huvudlösa kommer emot dem. Hon slår händerna för ansiktet och skriker i panik: ”Åh Gud, hjälp”, varvid gestalterna upplöses i tomma intet. Trots att de nu åter är ensamma kan ingen av dem förmå sig att fortsätta färden, och de vänder helt om och lyckas väcka folket på Grindstugan där de även tillbringar timmarna till gryningen.
Denna text är hämtad ur boken Hemsökt, Carlsson bokförlag 2015. Författare och fotograf: Petter Inedahl.
3 kommentarer
Evelina · 25 augusti, 2014 kl. 09:51
Huset på bilderna är alltså som huset ser ut idag och är byggt av min farfar och min pappa. Pappa köpte huset någon gång på åttiotalet och började rusta upp och bygga ut i slutet av samma årtionde. Huset blev färdigt och vi flyttade in när jag var två år gammal, 1991. Huset var en betydligt mindre stuga under tiden då avrättningar skedde där i närheten och det fanns en gammal jordkällare ett tiotal meter in i skogen på andra sidan grusvägen. Mina föräldrar brukade säga, med en lurig glimt i ögat, att det bodde ett skogstroll där. Troligen sa de så för att skrämma oss litegrann, eftersom jordkällaren var väldigt gammal och en osäker plats dit vi inte fick gå ensamma och leka. Jordkällaren ligger någonstans under mossan med resterna av den gamla förruttnade dörren och gamla rostiga hinkar efter att taket rasade in för ca 15 år sedan och skogsmaskiner brakade fram för 7-8 år sedan.
Bilden på kassaskåpet är tagen borta vid en telefonmast som uppfördes för ganska många år sedan, men jag minns när det skedde, så det kan inte vara alltför längesedan. Däromkring ligger ett gäng stora stenar som passade ypperligt till stenålderslek. Vi ritade med kol små konstverk som skulle likna hällristningar på insidan av ”väggen” i det vi kallade för björngrotta. Kassaskåpet har legat där i bra många fler år än polisens plastmarkeringar. Skåpet har legat där i mellan fem och tio år (minns inte exakt vilket år det var som jag under en promenad med en av våra hundar först stötte på skåpet) och polismarkeringen dök upp för drygt två år sedan. Under hela min uppväxt har jag och mina bröder hittat gamla delar av bl.a. bilar och datorer runtom i trakterna kring Grindstugan och Görvälstorp, där vi ofta var och lekte med grannbarnen. För att komma till våra närmsta grannar en kilometer bort var vi tvungna att korsa den hårt trafikerade vägen, där endast en bråkdel av alla fordon framförs i laglig hastighet, och därefter gå genom skogen på den nästintill igenvuxna banvallen där tågen gick en gång i tiden. Det går fortfarande att hitta smådelar från den gamla järnvägen. På grusvägen rakt utanför huset lärde jag mig att cykla. Vi brukade tävla om vem som kunde göra längst bromsspår eller vem som kunde cykla till och från bommen på kortast tid. På en stor sten halvvägs till den stora tallen, Rånästallen, organiserade vi en affär med hjälp av våra leksaker, kompletterade med korta träplankor och gamla delar från järnvägen och varvade med att leka detektivbyrå.
Mina föräldrar pysslar med rabatter, vinbärsbuskar och fruktträd och på vintern är det tung snöröjning som gäller. Mina två yngre bröder bor kvar, vilket man ofta hör på avstånd när man kommer på besök eftersom de tycker om att spela musik och TV-spel på hög volym. Dessutom är den ena av dem bilmekaniker och håller alltid på med något projekt, vilket syns på alla bilar som står på garageuppfarten och framför den gamla vedboden. ”Skrot”, brukar pappa säga med ett varmt leende på läpparna. Vår gamla gungställning stod och rostade i utkanten av tomten under många år fram till nu i somras, då min storebror kom hem till Sverige på besök. Han är bosatt i Nordnorge med sin sambo och deras dotter på snart två år. Grindstugan har återigen fått uppleva små barnfötter som trampar omkring såväl i huset som på tomten, och om några år, när min brorsdotter är lite äldre, ska hon få uppleva alla de äventyr som min barndoms idylliska uppväxtsplats har att erbjuda. Hur många gånger jag än kommer att flytta i mitt liv så kommer det här alltid att vara det jag kallar ”hem”. Mitt hjärta kommer för alltid att tillhöra Grindstugan.
Evelina · 25 augusti, 2014 kl. 09:56
Rättar mig själv: huset var bara en stuga innan min pappa började bygga ut, och har sina anor från sent 1800-tal, tror jag. Om det stod en stuga där också under avrättningstiden vet jag inte. Pappa har nog bättre koll, så jag ska höra med honom.
Skarn · 26 augusti, 2014 kl. 09:32
Hej Evelina. Tack för en fin historia. Det ger lite djup till berättelsen om Huvudskalleplatsen. Lustigt nog så såg jag dina ”stenåldersmålningar” när jag var där förra sommaren och plåtade, och de gav mig en hel del huvudbry. Att det var ett verk av barn låg ju närmast till hands, men jag kunde inte för mitt liv lista ut vad barn kom att göra där mitt i skogen. Det slog mig aldrig in att de kunde bo i Grindstugan.
/Petter