I bergets djup

Fruberget.

Fruberget.

Frugrottan utanför Hammersta är en magisk plats. Här kan man hitta den sällsynta självlysande mossan, och dessutom ett ont väsen som inte uppskattar besökare.

Från Gamla Nynäsvägen går vid Hammersta en avstickare ut mot kusten och Byholmssundet. En grusväg slingrar mellan åker, skog och hagmark och följer bitvis Hammerstaåns än mer slingrande lopp innan de bägge skiljs för gott intill ruinen av den gamla medeltidsborgen Hammersta hus.

Ruinen av medeltidsborgen Hammersta där Fru Brita drev spioncentral och falskmyntarverkstad.

Ruinen av medeltidsborgen Hammersta där Fru Brita drev spioncentral och falskmyntarverkstad.

Hammerstas ruiner ligger på en stenrygg i åkerlandskapet. De ger ett vemodigt intryck, mörka och dystra under de fåtaliga trädens vida kronor, ännu inom synhåll för den vik som för länge sedan omgav det mäktiga huset. En gång var Hammersta Sveriges största enkelhusborg. Stenhuset tros ha uppförts av riddaren Erengisle Nilsson den äldre under 1300-talet, och blev 1452 platsen för en spionskandal då det avslöjades att dess härskarinna Brita Olofsdotter Tott pumpat sin man på uppgifter hon sedan vidarebefordrat till de danska inkräktarna. Hon undgick med nöd och näppe att avrättas, och skulle senare förvandla Hammersta till ett veritabelt tjuvnäste där hon med hjälp av förfalskade sigill sägs ha tillskansat sig stora rikedomar. Inte ens kungen, Karl Knutsson Bonde, lär ha gått fri, och inte heller blev det bättre sedan fru Brita dött då det visade sig att hon efterlämnat ett flertal radikalt olika testamenten, troligen avsiktligt. Hammersta hus antas ha övergetts redan i slutet av 1400-talet då kanonernas intåg gjort borgen svårförsvarad och modern bekvämlighet ställde större krav än mörka och kalla kammare bakom metertjocka gråstensmurar.

Mot Frubergets topp. Här finns den mytiska Frugrottan, om vilken det berättas åtskilliga hårresande saker.

Mot Frubergets topp. Här finns den mytiska Frugrottan, om vilken det berättas åtskilliga hårresande saker.

Fortsätter man förbi Hammersta passerar man efter några hundra meter ett skogsbälte som när det öppnar sig på andra sidan har en nästan lodrät stupande bergvägg som fond. Högt över trädtopparna höjer Fruberget sin hjässa, och vägen upp spärras av sylvassa klippblock i oländiga mossbelupna skrevor. Här ligger den sägenomspunna Frugrottan, en över trettio meter lång labyrint i tre plan där huvudgrottan utgör en tio meter lång och fem meter hög grottsal som bildats när berget någon gång i forntiden rasat samman. Den nedre ingången är vattenfylld och det är lätt att gripas av platsens atmosfär när man står i den trånga klyftan och lyssnar till de sakta fallande dropparna i det svarta djupet många meter nedanför. Om Frugrottan och hur den fått sitt namn berättar en sägen som finns i ett flertal varianter. Enligt en av dem ska en kvinna från trakten, en av de första kristna, flytt hit undan hedniska förföljare, men blivit avslöjad genom att en tupp hon tagit med sig börjat gala varpå den stackars kvinnan släpats ut och slagits ihjäl. En annan variant förlägger händelsen till rysshärjningarna sommaren 1719, och menar att kvinnan varit Hammersta herrgårds, borgens efterträdare, härskarinna men med samma förrädiska tupp och blodiga slut.

Frugrottans nedre vattenfyllda ingång. Bor ett ondskefullt väsen här?

Frugrottans nedre vattenfyllda ingång. Bor ett ondskefullt väsen här?

Helt bortsett från sägnerna kan man dock konstatera att Frugrottan länge haft ett rykte som inte inbjuder till besök, och här lär finnas betydligt märkligare saker än den sällsynta självlysande mossan. En man som bott i närheten berättar hur han en het sommardag lagt sig att vila på en solvarm stenhäll på Kalkbergsängen och somnat. När han vaknar har solen gått ner och han ryser till av den oväntade kylan, och märker samtidigt att han inte är ensam. En vitklädd kvinnofigur står bara någon meter från honom och ler ett totalt glädjelöst leende innan hon som genom ett trollslag försvinner i tomma intet. En annan historia berättas av en man som klättrat in i grottan. Han har tagit sig en bra bit ner när han hör ljud liksom av sprakande eld, en eld som dock inte ger något sken ifrån sig. Med olust stannar han och lyssnar till det kusliga knastrandet, men bestämmer trots onda aningar att fortsätta djupare in i det mörka berget. Klättringen är både obekväm och bitvis farlig och han undgår med nöd och näppe att träffas av en nedfallande knytnävsstor sten. Det är inte förrän den tredje stenen viner förbi i lampans sken det går upp för honom att de inte fallit av sig själva. Han ropar åt den obekante angriparen, men rösten ekar tomt mellan klippväggarna och enda svaret blir ytterligare en sten. Att någon ljudlöst skulle krypa omkring i beckmörker på denna ensliga plats för att skoja med besökare låter minst sagt otroligt, och insikten om att han befinner sig ensam i mörkret med ett okänt och fientlig väsen gör att han tappar allt mod och skyndar ut med skräcken flåsande i hälarna. Kanske är det därför Skärgårdsstiftelsen skriver: ”Att besöka grottan rekommenderas inte”.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *