I nattens mörker

Eugeniahemmet

Eugeniahemmet

Genom det nattliga huset ekade ett skrik fyllt av ångest och smärta. Skriket av ett barn som dött där många årtionden tidigare.

På ett berg ovan Brunnsviken ligger en klunga gulrappade äldre sjukhusbyggnader vilka än idag går under namnet Eugeniahemmet trots att det är många år sedan denna institution upphörde att existera. Det ursprungligen vackra läget har blivit mindre vackert med åren sedan motorvägar, järnvägsspår och Karolinska sjukhusets alltmer påträngande kolosser trängt ihop sin äldre föregångare i ett bakvatten där trafikens svaga sus över parkrester och flagnande puts bidrar till den egendomligt beklämmande stämningen. Nära staden, men genom trafikfloderna avskuret från dess pulserande liv, ruvar Eugeniahemmet på sina minnen, kanske med en orolig blick mot framtiden och exploateringshungriga politiker.

Vem eller vad är det som skriker om nätterna inne i det tomma Eugeniahemmet?

Vem eller vad är det som skriker om nätterna inne i det tomma Eugeniahemmet?

Här låg en gång utvärdshuset Norrbacka, ett av det dåtida Stockholms mer frekventerade förlustelseställen, som våren 1885 fick ge plats åt den vårdinrättning som fått namn efter sin kungliga beskyddarinna, den bräckliga prinsessan Eugenie. I utkanten av den mörka Solnaskogen, högt över den framryckande staden, skulle obotligt sjuka och, som det hette, vanföra barn beredas plats i ljusa moderna lokaler. Patienterna kom från hem som inte haft råd att försörja dem, och led av alla möjliga åkommor, fysiska handikapp i ett otal varianter. I ett hus för sig fanns utrymmen för de psykiskt sjuka, den så kallade idiotavdelningen, och det sägs att dåtida stockholmare brukade besöka Eugeniahemmet som ett nöje för att titta på de missbildade. En samtida besökare vittnar om hur det hela gör ett obehagligt intryck, och en kvinna som växt upp här berättar om skrik som ekar genom nätterna i det avsides belägna hemmet. Ett stort antal av de barn som togs in på Eugeniahemmet skulle även dö här. Av de 86 som vårdades 1889 skrevs fem ut som friska, medan nästan lika många hamnade på kyrkogården.

Korsgångens kapelliknande klockhus för osökt tankarna till kyrkogård.

Korsgångens kapelliknande klockhus för osökt tankarna till kyrkogård.

Verksamheten kom att utvidgas åtskilliga gånger genom åren, med nya byggnader som följd. I mitten av sjukhuskomplexets äldsta delar kan man än idag hitta den kapelliknande paviljong som knöt ihop den korsformade förbindelsegången mellan de fyra större husen, komplett med urtavlor i lanterninen och vackert spröjsade fönster till en märkligt klosterliknande skapelse. Liknelsen är inte helt gripen ur luften då bibelläsning var ett tvång, och barnen medvetet isolerades från såväl familjer som omvärlden. Med tiden ändrades vårdformerna, och efter att ha varit starkt kritiserat under 1950- och 60-talen lades Eugeniahemmet ner 1971 och dess lokaler övertogs av Karolinska sjukhuset. Här fanns under årtiondet fram till 2005 medicinhistoriska museet, en makaber institution vars samlingar fylls av människoskelett, proteser och fasaväckande operationsverktyg. Dess namn pryder ännu fasaden trots att det mesta nu ligger magasinerat i väntan på bättre tider eller större intresse.

Huset där medicinhistoriska museet en gång låg, och där de döda barnen sägs skrika om nätterna.

Huset där medicinhistoriska museet en gång låg, och där de döda barnen sägs skrika om nätterna.

Idag ligger som sagt Eugeniahemmets kvarvarande byggnader både avsides och undangömda, och majoriteten av de tusentals människor som varje dag besöker Karolinska sjukhuset anar troligen inte ens dess existens. Om barnen som en gång vårdades här var lyckliga råder det delade meningar, men det sägs att i varje fall några av dem ännu efter döden haft svårt att släppa taget om sitt gamla sjukhus. En kvinna som arbetat här under museitiden berättar om skuggfigurer i ögonvrån, böcker som oförklarligt flyttas i biblioteket, och skrapandet av stolar inifrån tomma konferensrum. Hissen som varje kväll körs ner i källaren innan huset låses och larmas påträffas om morgnarna regelbundet på olika våningar, utan att någon lyckas räkna ut vem eller vad som kört den dit. Två anställda håller en kväll på att låsa för natten när de hör ett barn skrika från översta våningen, ett blodisande skrik av smärta och ångest. När det ljuder för andra gången springer de upp endast för att mötas av tomma rum, men en atmosfär så illavarslande att de omedelbart lämnar byggnaden.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *