Jagad av döda

Järsta

Järsta

Det döda paret gav henne ingen ro, varken i byn, på gatan eller i sängen.

Mitt inne i Fogdölandet, bland böljande sädesfält och gröna hagar, ligger den åldriga lilla byn Järsta. Att här är en sömnig trakt är inte någon överdrift, och de fåtaliga husen klungar ihop sig kring landsvägen på ett sätt som sedan de många jordskiftena under 17- och 1800-talen blivit närapå unikt. Äldre och nyare hus samsas om platsen, och de gamla jordbrukens kvarvarande ekonomibyggnader lyser bjärt röda mellan gula fält och grönt lummiga trädkronor. Genom syrsornas kvidande gnissel drar en enstaka vindkåre som får löven att viska om forntid och år som flytt.

Järsta by. Det omnämnda gravfältet ligger till höger strax utanför bild.

Järsta by. Det omnämnda gravfältet ligger till höger strax utanför bild.

Järsta omnämns första gången 1257, men byn är betydligt äldre än så, vilket om inte annat bevisas av det gamla vikingatida bygravfältet som nu göms bland snåren en bit norr om sista huset. Fynd av flintverktyg har gjorts här, varför bosättningen mycket väl kan ha anor ända från stenåldern. I början av 1700-talet bestod byn dock bara av två gårdar, Gammelgården och den strax norr därom liggande Nygården, men genom arv delades de bägge gårdarna flera gånger så att antalet hus med tiden kom att bli allt fler även om ägorna i stort sett förblev desamma. 1767 bor här fem bönder, Olof Larsson den äldre och yngre, Eric Jonsson, Per Andersson samt änkan Karin Andersdotter, och hundra år senare har Järsta växt ytterligare och har till och med ett torg vars forna plats idag till största delen upptas av en trädgård. Förändringens vindar blåser även här, och vägen genom Järsta, vilken förr fortsatte upp mot Sörby och Viggeby, har idag vuxit igen och slutar redan vid Stenhammar norr om bygravfältet. Järsta har blivit en återvändsgränd som sällan besöks av någon annan än de som bor där.

En gårdsplan i Järsta. kanske var det här kvinnan fick sällskap av de döda.

En gårdsplan i Järsta. kanske var det här kvinnan fick sällskap av de döda.

Den som en varm sommardag står och lyssnar till tystnaden i Järsta by har förmodligen svårt att tänka sig att idyllen skulle kunna vara skenbar eller att mörka väsen driver sitt spel här, men det sägs att någonting vars makt växer med det tilltagande mörkret har sin hemvist i byn. En kvinna som tidigare bott i Järsta berättar om ett möte med de döda, vilket får håret att resa sig på armarna även mitt i solskenet. Det är vårnatt, och hon har varit hemma hos en grannkvinna och druckit kaffe när hon kommer ut på gårdsplanen i det sakta tilltagande skumrasket. Klockan är närmre tolv, och hon blir därför en smula överraskad då hon får se en gammaldags hästdragen vagn, och alldeles intill ett äldre par vilka verkar sysselsatta med att reparera ett av hjulen. Hon beskriver dem som i 70-årsåldern och till utseendet fullt levande, om än med märkligt ålderdomliga kläder.

Är det de levande eller de döda som är flest i Järsta?

Är det de levande eller de döda som är flest i Järsta?

När hon passerar reser de sig samtidigt upp, som om de först nu lagt märke till hennes existens, och när de vänder sig om ser hon att deras ögonhålor är helt tomma. Där ögonen borde suttit gapar endast svarta hål, och det gamla parets hatfullt förvridna ansikten gör att hon instinktivt ryggar baklänges när de rör sig mot henne. Utan att märka var hon går backar hon in i ett taggtrådsstängsel och fastnar med klänningen medan det fasaväckande paret närmar sig. Förtvivlat försöker hon komma loss, men lyckas bara trassla in sig ännu mer alltmedan skräcken växer. Till sist struntar hon i att kläderna går sönder och sliter sig lös och springer därifrån med förföljare som sakta men målmedvetet kommer efter. Till all lycka är det bara två minuters promenad mellan hennes eget hem och kvinnans hon besökt, och skräcken gör att hon tillryggalägger sträckan på en bråkdel av tiden. När hon kommit hem låser hon noga dörren och kontrollerar att alla fönster är stängda innan hon sjunker ner i soffan och andas ut. Utan att våga se efter är hon säker på att det otäcka paret står någonstans utanför i natten och väntar på henne, och till hennes oförställda fasa det dröjer inte heller många minuter innan taklampan börjar blinka och alla proppar i huset slås ut samtidigt med ett ljudligt sprak. Vid det här laget är hon vettskrämd, och kryper ner i sängen utan att tvätta av sig eller borsta tänderna. Minuterna tickar förbi i beckmörkret och till sin fasa känner hon hur någonting tar tag i täcket och sliter det av henne. Trots sin rädsla går hon upp och hämtar det tillbaka, det ligger hopknölat långt ute på golvet, och stoppar noga ner kanterna under madrassen så att hennes egen kroppstyngd ska göra det omöjligt att dra bort, men det dröjer inte många sekunder innan det slits av henne igen, och den här gången med betydligt större kraft. När hon paniskt stirrar ut över golvet dit hon förmodar täcket dragits ser hon hur två bleka gestalter börjar materialisera sig mitt i rummet och hon svimmar av fasa. Hur länge hon ligger så vet hon inte, men när hon vaknar har himlen redan börjat ljusna, och mitt på golvet ligger täcket i en hög likt en otäck påminnelse om ett besök hon därefter fruktade i många månader.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *