Kyrkogårdsöns förbannelse

Kyrkogårdsön

Kyrkogårdsön

Pestoffer, koleraoffer, döda sjömän och soldater. Kyrkogårdsön är full, men inte av levande människor.

Furusundsleden smyger tryggt inomskärs med fastlandet inom räckhåll. Vid Siarö har farleden ett av sina smalaste ställen, och strax söder därom krymper den segelbara leden ytterligare när Kyrkogårdsöns avlånga siluett delar det knappt tilltagna utrymmet på mitten. Dess namn låter illavarslande, och de höga mörka tallar som klär de mestadels branta stränderna gör inte mycket för att förta intrycket av avvisande tillbakadragenhet trots att röda stugor skymtar mellan stammarna.

Mitt på ön ligger den mestadels igenvuxna kyrkogård som gett den sitt namn. Här ligger de döda i omärkta gravar.

Mitt på ön ligger den mestadels igenvuxna kyrkogård som gett den sitt namn. Här ligger de döda i omärkta gravar.

När ön fick sitt namn är inte känt, men det existerade redan i slutet av 1600-talet i formen Kyrkogårdsskäret då den karga lilla holmen även pryddes av Kyrkogårdskrogen, en av skärgårdens många sjökrogar. Troligen var det döda sjömän som var de första att begravas här, och kanske var det denna makabra procedur som inspirerade en okänd entreprenör att starta krogrörelse på en plats där det var brukligt att stanna för att göra sig av med sin döda last. Under 1700-talet begravdes pestoffer här, och under 1800-talet koleradöda från karantänstationen på Fejan utanför Kapellskär, vilken spred sina många lik över ett otal obebodda skärgårdsöar. Hur länge Kyrkogårdskrogen fanns kvar är okänt, den var i varje fall borta sedan länge vid tiden för de många koleraepidemierna.

Ett av de bägge pansartorn med utrangerat artilleri som utgjorde fortets huvudbestyckning.

Ett av de bägge pansartorn med utrangerat 15,2 centimeters artilleri som utgjorde fortets huvudbestyckning.

Kyrkogårdsöns mest kända accessoar är dock inte den numera igenvuxna lilla kyrkogården där det sista korset för länge sedan multnat bort, utan den militäranläggning som går under namnet Siaröfortet trots att den inte alls ligger på Siarö. Den började byggas 1916 mitt under brinnande världskrig, men skulle redan från början förföljas av otur, en sak som inte ett dugg förvånade skärgårdsbefolkningen vilka länge undvikit all bekantskap med ön och menade att en förbannelse vilade över den. Efter bara några månaders byggnadsverksamhet utbryter bråk och en ingenjör misshandlas svårt av arbetare som inte fått ut sina löner, och ett knappt år efter byggstarten går bolaget i konkurs och all verksamhet avstannar. Det inte ens halvfärdiga fortet står sedan övergivet i nära tre år innan bygget fortsätter, och inte förrän 1928 är allting klart. På pappret såg Siaröfortet imponerande ut, men verkligheten var en annan. Istället för det tunga moderna artilleriet hade man fått två gamla 1800-talskanoner från den utrangerade pansarbåten Svea, och de djupt insprängda förläggningarna läckte som såll. Vid ett prov av den stora strålkastaren klämdes två artillerister fast under det tunga pansarlocket då motvikterna visade sig felberäknade. De undgick döden med en hårsmån men blev invalider för livet. Fortet hade inget gasskydd, luften inne i bergrummen var så dålig att besättningen måste sova i baracker utanför, och sjukhuset hade endast plats för fyra av de bortåt femhundra man som i krigstid skulle förläggas här. 1930, bara två år efter den högtidliga invigningen, stängdes Siaröfortet för gott, och under andra världskriget var de halvt igenvuxna värnen med sina uttjänta och rostiga kanoner endast delvis och nödtvunget bemannade.

Tvättställ för manskapet i Siaröfortets inre. Lägg märke till vattnet på golvet längre bort i korridoren.

Tvättställ för manskapet i Siaröfortets inre. Lägg märke till vattnet på golvet längre bort i korridoren.

Att någonting svart och tungt vilar över en ö där de döda invånarna är många gånger fler än de levande är kanske inte så märkligt. Att gamla tiders skärgårdsfiskare noga undvek Kyrkogårdsön är välkänt, och även under militärens dagar lär hotande skuggor gjort posterna nervösa, särskilt i de bägge artilleriställningar som låg lite avsides på öns södra del alldeles nedanför den gamla kyrkogården. Personalen på det vandrarhem som sommartid finns i den forna manskapsbaracken vill inte tala om spökerierna, men erkänner att obehagliga saker förekommer nattetid utan att dock gå in på vad. En fritidsskeppare som lagt till i den lilla gästhamnen berättar hur landförtöjningarna flera gånger lossas av sig själva, och hur han till sist tvingas vaka över tamparna, men ändå inte lyckas hindra dem från att oförklarligt glida ner i vattnet trots att han gjort fast dem med dubbla slag. Vid ett tillfälle hör han ljudet av nakna fötter springa över det tomma däcket och känner båten kränga till som om någon klivit ombord. Han beskriver den nattliga stämningen på Kyrkogårdsön som olycksbådande, och är övertygad om att någonting illvilligt smyger i den mörka skogen, någonting som inte uppskattar besök av de levande.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *