Levitation

Köpmangatan 12.

Köpmangatan 12.

Spöken sägs manifestera sig på en mängd olika sätt, och en av de mest skrämmande är när levande varelser oförklarligt lyfts upp och kastas iväg på det sätt som lär hänt i det hemsökta huset på Köpmangatan 12.

Bland de knyckiga och knotiga husen i Gamla stan råder speciell atmosfär. Det är inte bara de täta turistgrupperna, larmande uteserveringarna och det ständiga kameraklickandet som skiljer stadsdelen från resten av Stockholm. Det är också en obestämbar känsla av overklighet, av att det egentligen inte borde vara möjligt att människor bott och levt på samma gator, i samma hus, under hundratals år. En känsla som inte på något vis blir mindre av att en lägenhet i andra delar av staden räknas som gammal om den har ett sekel på nacken.

Köpmangatan mot Stortorget. Spökhuset Köpmangatan 12 är det gula huset med lykta framför till höger.

Köpmangatan mot Stortorget. Spökhuset Köpmangatan 12 är det gula huset med lykta framför till höger.

En av de allra äldsta, kanske den äldsta överhuvudtaget, av Stockholms gator är Köpmangatan, vars ojämna stenläggning  går i en lätt båge från Stortorget bort till S:t Göransstatyn ovanför Österlånggatan. Som namnet antyder var det ursprungligen köpmännens gata där de medeltida bodluckorna låg på rad, och än idag ligger en hel del affärer här. Ett av husen brukar mer än andra dra uppmärksamheten till sig genom det valv som är slaget över Skeppar Olofs gränd; hörnhuset Köpmangatan 12. Det tros ha uppförts under 1400-talet, och består till största delen ännu av medeltida murar även om fasaden starkt präglats av ett par grundliga ombyggnader, den under slutet av 1500-talet då valvet slogs till grannhuset, men kanske än mer den som 1750 gav portar och fönster sina nuvarande utseenden.

Skeppar Olofs gränd 1, ingången till lägenheterna i det hemsökta huset.

Skeppar Olofs gränd 1, ingången till lägenheterna i det hemsökta huset. Köpmangatan skymtas genom valvet.

Huset har genomgått många öden sedan byggnadstiden för snart sexhundra år sedan, bland annat var det här den idag nästan helt bortglömda författarinnan Sara Wacklin dog av lunginflammation på morgonen den 28 januari 1846. Att fler än hon dött i huset Köpmangatan 12, eller Skeppar Olofs gränd 1 om man så vill då ingången till lägenheterna ligger runt hörnet inne i gränden, är inte svårt att föreställa sig, inte heller hur det påverkat den möjliga frekvensen av gengångare. Ett intressant faktum är dessutom att huset ligger i samma kvarter som ett annat känt spökhus, Trädgårdsgatan 1, ja de bägge fastigheterna gränsar faktiskt till varandra. En man som tidigare bott här har berättat om ett hus där man alltid kände sig iakttagen, och där fotsteg och underliga ljud nattetid snarare var regel än undantag.

Köpmangatan mot Österlånggatan. Det sägs att detta är Stockholms äldsta, och mest hemsökta  gata.

Köpmangatan mot Österlånggatan. Det sägs att detta är Stockholms äldsta, och mest hemsökta gata.

Mannen sitter och studerar när han av någon anledning lägger märke till att hans katt, Strix, är försvunnen. Det är en utekatt, och en som blivit grannarnas favorit till den milda grad att de gött upp honom till en veritabel monsterkatt, så djurets försvinnande får honom till en början inte att reagera på annat sätt än att han tycker det är underligt att han inte märkt det, men när timmarna går och katten ännu inte kommit tillbaka ger han sig ut för att leta. Ett varv runt kvarteret ger inget resultat, och inte heller en runda till de närmsta grannarna. Ju mer tiden går desto oroligare blir han, och hans försök att lugna sig själv med att katten tidigare varit borta betydligt längre har ingen som helst effekt. Han står grubblande utanför sin lägenhetsdörr när han tycker sig höra ett jamande från vinden, ett läte han mycket väl känner igen. Med snabba steg tar han sig upp i den långa vindskorridoren, lampan är trasig, men det är mitt på dagen och han kan till sin glädje se Strix i ljuset från takfönstret. Katten sitter och kelar rätt ut i luften. Stryker sig mot ett ben som inte finns där, och ställer sig på bakbenen liksom om någon hållit den i framtassarna. Det hela är totalt oförklarligt, och som han står där och betraktar det märkliga skådespelet undergår Strix beteende med ens en skrämmande förändring. Han kröker ryggen, svansen tjocknar, och han fräser ut mot det han nyss kelat med. Med förtvivlans mod försöker katten komma loss ur ett osynligt grepp, när den lyfts rätt upp i luften där den sprattlande blir hängande bortåt en halv minut för att sedan kastas åt sidan som en trasa. Både katt och husse försvinner med blixtens hastighet ner för trappan, och för husse tog det lång tid innan han kunde förmå sig att gå upp på vinden igen, katten gjorde det aldrig.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *