Rö station

Så fort den svarta skepnaden slagit sig ner bredvid honom visste han att någonting var fel. Det var inte en levande människa som satt där.

Några kilometer söder om Rimbo finns en busshållplats med det till synes oförklarliga namnet Rö station. Ingen stationsbyggnad finns att se, och närmaste järnvägsspår ligger snudd på milen avlägset. Bakom villorna längs Västra Stockholmsvägen leder en annan väg som idag går under namnet Sofielundsvägen. Sträckningen är spikrak här, och trots att den redan på andra sidan Rö Stationsväg namnlös försvinner bland träden, föga mer än ett par hjulspår, kan den som vill följa den åtskilliga mil. Det är nämligen den forna banvallen, klart synlig i landskapet ännu flera årtionden sedan järnvägen lagts ner och rälsen rivits upp.

Resterna av Rö station. Muren till vänster är vad som återstår av lastkajen, medan själva spåren gick längs vägen mitt i bild. Det helt försvunna stationshuset låg till höger, ungefär där björken står.

Rö station byggdes 1885 och skulle komma att existera i nästan hundra år innan konkurrensen med biltrafiken blev för svår. Här växte under åren kring förra sekelskiftet traktens moderna centrum upp, i kontrast till det medeltida borta vid kyrkan. Både järnvägsstation och intilliggande affär såg hoppfullt mot en framtid som dock redan efter några årtionden sprungit förbi dem, och bägge revs i mitten av 1960-talet. Rö station förde sedan en tynande tillvaro fram till den slutliga nedläggningen i januari 1981.

En rostig och mossbelupen bit räls är allt som nuförtiden påminner om att järnvägen en gång gick här.

Här är ett platt landskap där minsta kulle sticker ut på långt håll, och nybyggda villor samsas med uråldriga gårdar och gravfälten ligger tätt. Bara tvåhundra meter bort finns den närmast cirkelrunda och på grund av sina sankmarker oåtkomliga lilla sjön med det märkliga och fantasieggande namnet Kamphavet. Åt andra hållet ligger Ticksta gård där man vid arbeten med en lada hittade det nergrävda skelettet av en okänd kvinna i femtioårsåldern. I korsningen mellan Sofielundsvägen och Rö Stationsväg kan man ännu finna de sorgliga resterna av Rö station. En kallmurad lastkaj intill den forna banvallen, grunden till ett av godsmagasinen, och de avsågade stolparna till kontaktledningen visar var en gång järnvägen gick. I snåren ligger ett par gamla slipers och en rostig och mossbelupen bit räls som sista påminnelse om en tid som flytt. En liten skylt från hembygdsföreningen fullkomnar bilden. Rö station må ha försvunnit ur sinnevärlden, men dess vålnad lever kvar.

Ticksta gård, där skelettet av en femtioårig kvinna kom i dagen vid en ombyggnad av ladan.

En vålnad av helt annat, och betydligt otrevligare, slag är den som sägs hemsöka trakten kring den gamla stationen, och en man som färdats här berättar om ett möte han inte önskade igen. Det är tidigt på morgonen, och vintermörkret ligger ännu tätt över nejden. Han är på väg med mjölkleverans till Rö station och sitter i egna tankar medan de tysta granarna glider förbi. Vid vägkanten står en man i mörk kappa, och i tron att den främmande vill ha lift stannar han och låter honom klättra upp bredvid sig på kuskbocken. Till en början glad över sällskapet pratar han på, utan att dock få svar av liftaren, och det ensidiga samtalet kommer till sist av sig. Den främmande mannens envisa tystnad är allt annat än naturlig, och en växande känsla av att någonting är fel, riktigt fel, smyger sig över kusken. Han sneglar då och då mot sin olustige passagerare, vars ansiktsdrag är märkligt svåra att få grepp om trots att denne bara befinner sig några decimeter bort, och han lägger märke till att den främmande inte rör sig det minsta trots vägens ojämnheter. Ingen rök kommer ur varken mun eller näsa i den kalla morgonluften, det ser helt enkelt ut som om han överhuvudtaget inte andades, och upptäckten gör inte sällskapet angenämare. När de kommer till Rö station sitter han stel som en pinne medan liftaren klättrar ner lika hastigt som han kommit upp. Sekunden därpå är han som uppslukad av jorden, och i den nyfallna snön finns inga fotspår som visar vart han tagit vägen. Inte helt förvånande var den svarta skepnaden vid Rö station länge i mannens tankar efter detta, utan att han dock någonsin lyckas hitta en naturlig förklaring till det inträffade.

Silverstolpeska gravkoret där någonting sägs leva upp med mörkrets inbrott.

Också i Rö kyrka finns mer eller mindre behagliga märkvärdigheter. Bland de vackra medeltidsmålningarna hittar man högt upp på väggen någonting så ovanligt som en spökhistoria, en suggestiv bild som visar hur de döda reser sig ur sina gravar för att gå till angrepp mot några ryttare utanför bogårdsmuren. Historien kallas ”de tacksamma döda” och handlar om en man som får hjälp av lik beväpnade med yxor, liar, spadar och pilbågar för att besegra sina fiender, och är närapå unik i svenska kyrkosammanhang. En betydligt mer modern berättelse kommer från en kvinna som besökt Rö kyrkogård en mörk höstkväll. Hon tillhör ett större sällskap som samlats för ett föredrag i församlingsgården strax intill, men går ut ensam för en promenad då arrangemanget drar ut på tiden. Tankfull strövar hon omkring bland gravarna, men drivs av en oemotståndlig impuls till det Silverstolpeska gravkoret upptryckt mot muren några meter från stigluckan. I det svaga ljuset från lamporna på parkeringen intill böjer hon sig fram och kikar genom nyckelhålet, och de måttligt rena fönstren släpper in tillräckligt mycket ljus för att hon ska tycka sig se konturerna av någonting därinne, kanske likkistor. I ett plötsligt infall sätter hon telefonens kamera mot nyckelhålet och tar en serie bilder, mer på skoj än för att hon egentligen tror de ska bli någonting, men när hon tittar på dem ser hon till sin fasa hur de visar någonting oformligt som verkar vara på väg mot dörren, den dörr utanför vilken hon själv står ensam i mörkret bland de döda. Insikten är lika plötslig som obehaglig och hon lämnar hastigt Rö kyrkogård för den betydligt varmare och mänskligare atmosfären i församlingshemmet. Vad det egentligen var hon fotograferade i gravkoret blir aldrig klarlagt, men att det är märkliga bilder har alla som sett dem varit överens om.

Denna text är hämtad ur boken Spöklikt, Carlsson bokförlag 2018. Författare och fotograf: Petter Inedahl


0 kommentarer

Lämna ett svar

Platshållare för profilbild

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *