Liket återvänder

Karlbergsvägen 4.

Karlbergsvägen 4.

Om dagen är det bussar, bilar och folkvimmel som stör friden. Om natten närvaron av de döda.

Karlbergsvägen skär genom Vasastaden med en vinkel som om stadsplanerarna av misstag råkat stöta till linjalen i sitt annars dystert kvadratiska arbete. Från folkvimlet nere vid Odenplan blir den sakta men säkert ödsligare sin storstilade bredd till trots, för att till sist få sig en abrupt törn vid det branta stupet över Klarastrandsleden och järnvägsspåren. Karlbergsvägen är en av de äldsta gatorna här, en som redan på 1600-talet hade någotsånär sin nuvarande sträckning, och under 1700-talet var planterad med Stockholms längsta och ståtligaste allé.

Här gick en gång Stockholms längsta allé. Spökhuset andra huset till höger, och Gustav Vasa kyrka i fonden.

Här gick en gång Stockholms längsta allé. Spökhuset andra huset till höger, och Gustav Vasa kyrka i fonden.

Som namnet antyder var det ursprungligen vägen till Karlbergs slott. Idag är det en återvändsgata snarare än en farled, och den som vill besöka slottet får istället begagna sig av Rörstrandsgatan, dock utan bil. Bebyggelsen i Vasastaden är nästan helt från tiden mellan 1800-talets sista decennier och 1900-talets första, och av Bellmanskrogar och malmgårdar syns bara enstaka spår. Husen på bägge sidor Karlbergsvägen skildes från gatan av grönskande trädgårdar, och skulle göra så tills dessa i mitten av 1930-talet offrades på den framväxande bilismens altare. Utanför Karlbergsvägen 4 stod ett gammalt päronträd i skuggan av de högresta popplar som för de boende gav illusionen av att leva på landet. Huset var dock inte riktigt som sina grannar, och bakom den frodiga grönskan frodades även annat och betydligt mindre hemtrevligt om man får tro vad som berättas.

Odenplan på natten. Det hemsökta huset mitt i bild.

Odenplan på natten. Det hemsökta huset mitt i bild.

En av de boende talar om ett hus där någonting ondskefullt väntar på mörkrets inbrott, ett mörker som genom trädkronornas skärm mot gatljusen blev ännu mer påtagligt. Hon är en eftermiddag på väg upp till sin lägenhet när hon märker att någon står där i trappans halvdager. Det är en äldre kvinna, och trots att skepnaden ser fullt levande ut sprider den både olust och kyla. Den främmande besvarar inte den tvekande hälsning hon får, utan stirrar stint från sin plats i trapphörnet där hon efter ett par sekunder försvinner i tomma intet. Händelsen är lika oförklarlig som skrämmande, och att den upprepas några veckor senare bidrar inte på något sätt till husfriden. Även en annan av hyresgästerna har berättat om otrevliga upplevelser, denna gång i den egna lägenheten. Han är ensam hemma och står i rummet mot gatan när han med ens överväldigas av känslan att någon kommit in. Att så inte är fallet är lätt att konstatera, men snarare ökar än minskar obehaget. Flera gånger vänder han sig om beredd på att finna den där vars stickande ögon så tydligt känns i nacken, men rummet förblir tomt. Ljuden från gatan tränger svagt in genom fönstren och blandas med ett annat betydligt närmre. Tungt rosslande andetag alldeles intill hans öra. Han har nu fått nog och lämnar lägenheten och går inte in igen förrän hans syster som han delar den med kommer hem ett par timmar senare. Trots obehaget bodde han kvar flera år, men menar att han aldrig kunde vistas i rummet mot gatan utan att känna den otäcka och hotande närvaron, och att han bara i undantagsfall gick in där utan sällskap.

Karlbergsvägen 4, där den ensamma gamla gumman inte kan lämna sin lägenhet trots att hon dött.

Karlbergsvägen 4, där den ensamma gamla gumman inte kan lämna sin lägenhet trots att hon dött.

Huset på Karlbergsvägen 4 uppfördes 1884, men byggdes om rejält 1936, och enligt lokal sägen är den som hemsöker det vålnaden efter en före detta hyresgäst, en fröken Johnsson vilken någon gång kring 1910 sägs ha dött i sin lägenhet fyra trappor upp, just den lägenhet där den tidigare sagesmannen bott. Hon lär ha legat åtskilliga dagar innan grannarna anade oråd och upptäckte liket, och de enda som följde den ensamma kvinnan till graven var de som hittat henne. Varför hon inte skulle fått ro är okänt, men hennes närvaro lär som sagt kunna kännas lika väl som ses.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *