Liket i salongen

Horns säteri.

Horns säteri.

Död och begraven sedan hundratals år. Och ändå fruktansvärt levande.

Nästan längst ut på Enhörnalandets avsmalnande udde ligger den gamla herrgården Horn. Yttersta spetsen av Enhörna sticker långt ut mot Prästfjärden, och strax efter den forna prästgården Äleby passerar man gränsen mellan Stockholms och Södermanlands län. Det är en lantlig trakt där traktorer bärgar hö och kor bligar mot förbipasserande. Vid bryggan kluckar Mälaren, och de långa alléerna kastar livfulla skuggor över vägarna. Horns säteri är troligen en av Mälardalens mest välskötta gårdar, och det är ibland svårt att tro att de flesta av dess byggnader har många hundra år på nacken, men trots den yttre glansen vilar en skugga över platsen, även i direkt solsken.

Horn har sett många ägare. Några av dem verkar ha stannat, även sedan de dött.

Horn har sett många ägare. Några av dem verkar ha stannat, även sedan de dött.

Dess historia är både ädel och blygsam på samma gång. Horn har ägts av både Sten Sture den äldre och Gustav Vasa, men var då endast en bondgård. Inte förrän hertig Karl, blivande kung Karl IX, 1581 donerar den till en av sina officerare, Melker Beck, blir Horn vad vi skulle kalla ståndsmässigt bebyggt. Hur detta första Horn sett ut är okänt, dagens bakelseliknande träbyggnad härstammar från slutet av 1600-talet och tros ha uppförts av dåvarande ägaren Johan Peringskiöld, en av dåtidens mest ansedda fornforskare vilken åkte land och rike runt för att rita av gravhögar, runstenar, fornborgar och kyrkor. Det sägs att han tillbringade mycket tid på den lilla holmen utanför Horns brygga, och där också författade flera av sina skrifter. Holmen heter än idag Peringskiöld, kort och gott, ett namn som på den gamla enhörnadialekten uttalades Päronskylt.

Hornboviken från Horns brygga. Holmen Peringskiöld mitt i bild.

Hornboviken från Horns brygga. Holmen Peringskiöld mitt i bild.

Horns mest omtalade ägare är dock varken krigaren Beck eller riksantikvarie Peringskiöld, utan en man vid namn Peder Falck. Han var ryttmästare vid Östergötlands ryttare, kyrassiär med tungt pansar att döma av hur han avbildas på sin gravsten i närbelägna Överenhörna kyrka. Om vad han gjort i livet är rapporterna ytterst sparsamma, men 1637 dör han, och liket ställs som brukligt är på lit de parade på Horn. Hans fru, Margareta Silfversparre, låter omedelbart tömma gården på inventarier, och flyttar därifrån med en av sina många älskare. Den sörjande änkan sägs varit inblandad i ett otal kärleksaffärer, av vilka i varje fall en slutat i duell när två rivaler inte kunde samsas om Horns rika härskarinna. Hennes skandaler var så många och grova att hon till sist miste rätten till gården, som gick vidare till andra i släkten, och under hela denna tid stod Peder Falcks lik obegravet i sitt forna hem. Exakt hur den stackars mannen dog har historien inte bevarat, men det misstänktes allmänt i trakten att hans hustru haft ett finger med i spelet, även om ingenting kunde bevisas.

Överenhörna kyrka. Här vilar de jordiska resterna av ryttmästaren Peder Falck.

Överenhörna kyrka. Här vilar de jordiska resterna av ryttmästaren Peder Falck.

Att en man som fått ett sådant slut skulle gå igen lär knappast förvåna, och Peder Falck sägs nattetid rida förbi flyglarna på Horn i skepnad av den så kallade Blå riddaren, och en vit fru lär finnas här också, kanske Margareta Silfversparre? Lämnar man sägnerna åt sidan kan man dock lätt konstatera att någonting underligt faktiskt försiggår på den gamla herrgården. Vitt skilda personer har under lång tid berättat om otrevliga möten i natten, och Horns tidigare ägare upplevde ett flertal skrämmande och oförklarliga fenomen. Det dåvarande ägarparet sov av praktiska skäl oftast i en av flyglarna, medan de mer ståtliga utrymmena i huvudbyggnaden användes för representation. En natt ligger mannen och läser i sin säng, men ögonlocken blir till sist så tunga att han tvingas lägga boken åt sidan och släcka lampan. Knappt har ljuset försvunnit förrän han till sin olust hör hur någon med tunga steg rör sig ute i förstugan, trots att han vet att de enda levande varelserna här är han själv och hustrun som sover vid hans sida. Han har själv låst ytterdörren, och är säker på att inget fönster står öppet, så det är med oförställd fasa han hör fotstegen närma sig. Ett par minuter ligger han kallsvettig och lyssnar till det hotfulla ljudet innan han resolut tänder lampan. Stegen upphör omedelbart, och lampan får brinna natten igenom. Även hans fru upplevde en liknande sak när hon höll på att arrangera om biblioteket i huvudbyggnaden. Det är eftermiddag, och skuggorna börjar bli långa, och hon står med en trave böcker i handen och överlägger som bäst med sig själv om hon inte ska gå och tända taklampan i det tilltagande skumrasket, när hon hör tunga steg i hallen utanför dörren till gamla kontoret. I tron att någon kommit in för att låna telefonen, en inte helt ovanlig händelse innan mobiltelefonens dagar, ropar hon och frågar vem som är där, men får inget svar. Med en irriterad suck lägger hon ner böckerna och går ut för att möta personen vars tunga släpande steg ännu hörs, men stannar på tröskeln då hon finner hallen tom. Stegen fortsätter över golvet för att så upphöra lika plötsligt som de börjat, och det är en något skärrad kvinna som återvänder till sitt arbete i biblioteket. De oförklarliga stegen återkom många gånger under de år de bodde på Horn, men de berättar att de trots olusten så småningom lärde sig ignorera dem. Det var bara när de hördes i deras omedelbara närhet, eller satte kurs i riktning mot dem som de med ett stygn av skräck gick därifrån och hoppades att det osynliga inte skulle följa efter.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

2 Kommentarer till “Liket i salongen”

  • Göran Groth

    Hej Petter, en mycket spännande och dramatisk sammanfattning av Den Blå Riddaren. Jag vågar inte låta mina barnbarn ta del av den, än. Men rubriken Liket i salongen är kanske något missvisande. Vad jag har fått lära/höra är att liket gömdes i den östra flygeln och det är därifrån han tar sina vandringar runt gården.
    Mvh, Göran Groth

    • Skarn

      Hej Göran.
      Tack för uppdateringen av informationen om den stackars Peder Falck. Var hans lik förvarades kände jag ärligt talat inte till, och titeln är mest att betrakta som en rubrik avsedd att locka till vidare läsning. Horn är en vacker gård, vars historia gör den mycket intressant oavsett om det gäller levande eller döda.
      Vänliga hälsningar
      Petter Inedahl

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *