Liktåget på Lektorsgatan

Biskopshuset.

Biskopshuset.

Längs kyrkogårdens gravar löper en stilla gata med ålderdomliga hus. Här sägs man kunna möta de dödas eget liktåg, en procession som bådar ont för den som har oturen att råka den.

Den mikroskopiska staden Strängnäs med sin enorma och allt dominerande kyrka är en ekvation som många gått bet på. Det sägs att de märkliga proportionerna beror på att det inte är domkyrkan som är byggd för staden, utan staden som är byggd för domkyrkan, och att allt hamnat där det hamnat via ett hednatempel eller en helig offerlund som fått stryka på foten när kristendomen med buller och bång intog platsen. Trots kungagravar, skolor och biskopspalats är Strängnäs en sömnig småstad än idag, och vore det inte för turisterna skulle den säkerligen vara än sömnigare.

Biskopshuset från kyrkogården. Lektorsgatan döljs av gravarna, men går framför husen i bild.

Biskopshuset från kyrkogården. Lektorsgatan döljs av gravarna, men går framför husen i bild.

Nedanför den tungt mäktiga domkyrkan, i skuggan av kyrkogårdens många gravar, buktar sig Lektorsgatan i en sträckning som är minst ett halvt årtusende gammal, troligen äldre. Den hette förr Prästgatan, och kantades av påkostade hus vittnande om att de kyrkliga dignitärerna ansett Gud behöva en smula hjälp att sörja för deras lekamliga välfärd. Ett av dessa hus är det så kallade Biskopshuset, ett vackert rödputsat stenhus med markerade hörnkedjor och sirliga trappgavlar i holländsk renässans. Huset, som av den märkliga rumsindelningen att döma ursprungligen varit två hus eller i varje fall ett äldre som sedan byggts till, uppfördes av biskop Johannes Matthiae i början av 1660-talet och har tack vare en restaurering 1882 återfått sitt ålderdomliga utseende. Lektorsgatan är inte någon trafikerad gata, och nattetid än mindre så. Den ligger liksom nedpressad under domkyrkans tyngd, och den brant uppstigande kyrkogården längs dess norra sida får till och med Biskopshuset att se ut som om det hukade.

Biskopshuset och närmast i bild den forna tiondeboden. Här sägs en av Konrad Rogges lönngångar ha gått.

Biskopshuset och närmast i bild den forna tiondeboden. Här sägs en av Konrad Rogges lönngångar ha gått.

På Lektorsgatan lär man kunna närma sig det okända, eller snarare: här sägs det okända närma sig dig. Om gatan berättas en lokal sägen om den halvt mytiske biskopen Kort, eller Konrad, Rogge, vilken dog i april 1501, troligen i sitt hus strax intill domkyrkan. Biskop Rogge var en man lika intresserad av världslig som andlig makt, och bytte sida flera gånger under senmedeltidens strider mellan danskar och svenskar. Att en sådan man skulle sysselsätta folkfantasin är knappast att förvåna, och enligt legenden skulle han begravts i Gorsinge träsk då ingen vigd jord ville ta emot kroppen, en historia som dock i viss mån motsäges av hans gravsten som ännu finns att beskåda i domkyrkan. Han påstås också låtit bygga hemliga underjordiska flyktgångar, både från domkyrkan och sitt eget hus och en av dem lär man enligt legenden kunna lokalisera genom ett ihåligt ljud som uppkommer om man stampar hårt i marken på Biskopsgränd, gatan mellan Paulinska huset och den forna tiondeboden intill Biskopshuset.

Lektorsgatan, där de dödas liktåg sägs visa sig om kvällarna för den som har otur.

Lektorsgatan, där de dödas liktåg sägs visa sig om kvällarna för den som har otur.

Det sägs dock vara betydligt hotfullare saker än biskopslegender man riskerar möta här. En man som bott i närheten berättar hur han i sällskap av en bekant en kväll strax efter solnedgången viker in på Lektorsgatan under sin färd hem. Mörkret har sänkt sig, men de fåtaliga fönstren är till största delen ännu svarta. De passerar Biskopshuset då han lägger märke till hur skuggorna i gatans motsatta ände tätnar på ett sätt han aldrig tidigare sett. Ett moln som efterhand tar allt fastare form och ur vars diffusa böljor gestalt efter gestalt kliver fram. Han stannar och stirrar olustigt mot de svarta skuggor som rör sig i riktning mot dem, och synen är både illavarslande och skrämmande. Det är ett liktåg som sakta och ljudlöst passerar. Tryckt mot fasaden kan han tydligt se den stora och rikt beslagna kistan mellan de svartklädda bärarnas stela anletsdrag, och han står blick stilla av rädsla att dra uppmärksamheten åt sig. Till all lycka verkar dock ingen av det onaturliga liktågets deltagare medveten om någonting annat än den egna gruvliga uppgiften. Det hela varar i vad som känns som en evighet, men efter senare kontroll med klockan visar sig vara endast ett par minuter, och den obehagliga processionen försvinner i ett töcken på samma sätt den uppstått. För att göra det hela än mer oförklarligt visar det sig att hans kamrat inte sett ett dugg, men förvånad över vännens märkliga beteende stannat även han. Det sägs att de dödas liktåg alltid förebådar död för den som ser det, vilket dock i det här fallet verkar slagit fel då mannen som haft det obehagliga mötet levde många år efteråt. Däremot dog en av hans arbetskamrater redan dagen efter, så kanske döden helt enkelt missade målet?

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *