Likvagnen

Mellingeholm

Mellingeholm

En svart likvagn sägs ibland köra upp på gårdsplanen utanför Mellingeholms försvunna herrgård, ett ekipage från de dödas värld här för att hämta en levande med sig till graven.

Trakten mellan Frötuna medeltidskyrka och sjön Limmaren bjuder på omväxlande intryck vid snart sagt varje steg. Åkrar och ängar, hagar och torp, men även skogsbackar, gravfält och grunderna till försvunna byar och byggnader. Vid Kyrksjön ler naturen. På en höjd intill vattnet står klockstapeln, och gravarna når nästan ända ned till vassen i vattenbrynet, men på andra sidan den bergsrygg som skiljer kyrkan och dess krokiga sjö från den betydligt större Limmaren ser det åtskilligt tristare ut. Görla industriområdes plåtbaracker rycker hotfullt an mot strandkanten, och lastbilsparkeringar och upplagsplatser brer ut sig allt mer över den forna jordbruksmarken. Strax söder därom är man åter i naturen, i en märklig nejd där bjässar till ekar ruvar över sina spensligare grannträd i vad som en gång var en vacker herrgårdspark.

Den gamla uppfartsvägen till spökherrgården Mellingeholm är ännu lätt synlig i landskapet.

Den gamla uppfartsvägen till spökherrgården Mellingeholm är ännu lätt synlig i landskapet.

Mellingeholms herrgård lär ha uppförts 1645 av riksamiralen Gabriel Bengtsson Oxenstierna, men platsen finns nämnd minst trehundra år tidigare. Det äldsta Mellingeholm är höljt i mystik, och ingen vet idag hur det sett ut. Manbyggnaden som blivit bevarad på de gamla fotografierna är betydligt yngre, den tros stått klar någon gång under 1700-talets sista år. Ett tjugotvårums trevåningshus av trä i en engelsk park på en kulle med utsikt över Limmaren, solfjädersformade dammar och en spikrak uppfartsväg som intill järnåldersgravfältet på Kvarnbacken plötsligt grenade ut sig så att den besökare som trott sig snart vara framme lurades till en målerisk omväg, antingen genom ekbackarna med solglitter i sjön eller via den korta men ståtliga allén åt Backtorp. På en stenhäll invid stranden några hundra meter söderut finns en märklig tusenårig ristning i form av ett närapå meterhögt kors, det så kallade Mellingeholmskorset, vars gåta ännu ingen lyckats lösa.

Det tusenåriga Mellingeholmskorset vars gåta ingen lyckats lösa.

Det tusenåriga Mellingeholmskorset vars gåta ingen lyckats lösa.

Herrgården passerade många händer, men övertogs i mitten av 1800-talet genom äktenskap av Fredrik Schürer von Waldheim, ett barnbarn till hovmålaren Per Hilleström, och skulle stanna i familjen ända tills den 1927 såldes på exekutiv auktion sedan dåvarande ägaren lyckats sätta sprätt på fideikommisskapitalet efter att ha gift sig med en tjugosju år yngre kvinna, ett äktenskap som dock snabbt sprack när pengarna försvann. Mellingeholms månghundraåriga historia tog 1963 en ände med förskräckelse när det helt intakta huset utan uppenbar anledning revs av Norrtälje kommun. Det hade då vikarierat som både vandrarhem och militärförläggning. Idag är det bara den relativt sentida stallbyggnaden och de många husgrunderna som minner om herrgårdslivet på Mellingeholm. Dess grindstolpar ligger omkullvräkta i snåren intill nuvarande Kustvägen, och den forna uppfartsvägen slutar abrupt intill ett splitterskydd i betong, en rest av den militära närvaron. Vemodet är aldrig långt borta, men även andra, mer direkt obehagliga känslor lär göra sig påminda. Mellingeholm var så länge det stod, och kanske än idag, en känd spökgård.

En tom plats där Mellingeholms försvunna herrgård en gång stod. Spökar det här?

En tom plats där Mellingeholms försvunna herrgård en gång stod. Spökar det här?

Flera som bott här har talat om nätter när det gamla herresätet levde upp på ett sätt som inte alltid uppskattades av dess invånare. En medlem av ägarfamiljen vaknar en mörk sensommarnatt av oklar anledning. Han ligger med öppet fönster och lyssnar till vindens sus i parkens trädkronor, när han lägger märke till ett krafsande och gnällande han först inte kan placera, men efter några minuter inser är hans hund som tillbringat natten i rökrummet. Förbarmande sig över den fyrbente vännen går han upp för att släppa ut den i parken, och de gör sällskap genom de långsamt ljusnande gemaken, nerför de breda trapporna ut i nedre förstugan när hunden som tidigare skuttat runt med ens börjar bete sig underligt. Den trycker sig mot sin husses ben, dovt morrande, och visar tydligt att den inte längre vill ut. Med förvåning betraktar han sin hund, men skakar till sist på huvudet och låser upp den tunga porten. Sekunden efteråt ryggar han baklänges. På gårdsplanen står en stor svart likvagn, den ser fullt verklig ut, men märkligt nog kan han se siluetterna av parkens träd rätt igenom den, och hela ekipaget utstrålar sådan overklig och fasansfull illvilja att han drar igen porten med en smäll. Hunden står intill honom, darrande av rädsla, och de förblir på samma plats flera minuter innan han till sist tar mod till sig och öppnar porten igen bara för att nu finna gårdsplanen tom. Hundens beteende genomgår en ögonblicklig förändring, och den springer ut på trappan med viftande svans, och även mannen följer efter men kan inte finna en skymt av den skräckinjagande likvagnen som ljudlöst försvunnit och inte heller lämnat spår efter sig i gruset. Enligt lokal tradition bådar den svarta likvagnen vid Mellingeholm död, antingen för den som ser den eller för någon i personens närhet, och den ovannämnde mannens syster lär också hastigt och oväntat avlidit redan dagen därpå efter ett besök i Frötuna kyrka. Att likvagnen var i hans tankar under lång tid efteråt, och på inget vis bidrog till hemtrevnaden i den ensligt liggande herrgården är troligen ingen alltför vild gissning.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *