Mannen i grönt

Kumla gård.

Kumla gård.

På Kumla finns en gäst ingen lyckats bli av med. En som stannat i hundratals år och vars närvaro både lockat och skrämt.

Från Trollbäckens centrum leder den kilometerlånga Kumla allé rätt ut mot Drevviken. Omgivningarna är knappast inspirerande, och av själva allén märker man ingenting förrän under de sista tvåhundra meterna då knotiga lindar drar en barmhärtighetens slöja över den fantasilösa bebyggelsen. I änden av trädens gröna tunnel skymtar någonting gult som vid närmare påseende visar sig vara en tvättäkta herrgård i miniatyr. Kumla gård överraskar med sin närvaro, men även med sitt innehåll.

Kumla från trädgårdssidan. Spökrummet vetter mot gaveln till höger på bilden.

Kumla från trädgårdssidan. Spökrummet vetter mot gaveln till höger på bilden.

Dess historia går tillbaka till den grå forntid då Kumla by växte upp i kanten av Drevviken som då faktiskt var en havsvik och inte en insjö som idag. Byns järnåldersgravfält ligger kvar ute på Fornudden på andra sidan den lilla Kumlaviken, och fler gravar lär ha funnits en bit öster om herrgården vilken sedermera ersatte bygemenskapen. Hur gammalt det nuvarande huset är har trots undersökningar förblivit en gåta. Större delen av byggnaden dateras till 1680-talet, medan det medeltida murverket i källaren talar ett betydligt ålderdomligare språk, ett ingen hittills lyckats tyda då det rimmar illa med de bönder man vet bebott platsen, men är alldeles för gammalt för den karolinska herrgården över dess vitkalkade tunnvalv. Man tror att det var den rike Stockholmsköpmannen Olof Törne som uppförde det nuvarande huset, en färgstark man som adlades och bytte namn till Törnflycht och ägde åtskilliga gårdar, bland dem spökherrgården Djursnäs i Sorunda. Kumla gård har liksom många av sina gelikar gått skiftande öden till mötes under seklen, och varit såväl herremanshem som pensionat, fabrik och flyktingförläggning och stod under 1970-talet öde och vandaliserad i väntan på en rivning som lyckligtvis kom av sig. Då hade jordbruket legat nere sedan 1929 och ägorna styckats av till de villatomter vilka nu skymmer Drevvikens vatten från den forna herrgårdsparken där en märklig labyrint fanns kvar ända in på 1900-talet.

Källartrappan på Kumla. Här sägs en av gästerna ha gjort bekantskap med en grönklädd vålnad.

Källartrappan på Kumla. Här sägs en av gästerna ha gjort bekantskap med en grönklädd vålnad.

Idag är Kumla restaurang och konferensgård, och gör sitt bästa för att locka fram stämningarna från herrgårdstiden. Det finns dock minnen vilka inte alls behöver manas fram, utan som självmant, lite för självmant enligt vissa, manifesterar sig i det åldriga huset. Att Kumla gård överhuvudtaget finns kvar är resultatet av någonting så sagolikt som en dröm en dåvarande kommunalpolitiker haft där en ålderdomligt klädd man befallt ”Du måste handla, du måste rädda Kumla”, en order han följde med gott resultat. Flera anställda har vittnat om hur de oförklarligt känt sig iakttagna och hur en märklig och ofta oroande närvaro följt dem från rum till rum, och en servitris sägs ha sagt upp sig efter ett möte med en död man i omklädningsrummet på husets övervåning. En tidigare krögare berättar hur hon en kväll överraskas av fotsteg och ljud av stolar som skrapar mot golvet i våningen över, och i tron att det är ett väntat konferenssällskap som anlänt för tidigt går hon upp för att hälsa dem välkomna, men stannar överväldigad av olust då ljuden abrupt tystnar och hon finner lokalen tom. Flera av vittnesmålen är märkvärdigt samstämmiga när de beskriver en man som setts på olika platser i huset. En nyanställd frågar en kväll kollegorna vem den utklädde är, och berättar för en förvånad åhörarskara hur en man i grön sammetskostym av ålderdomligt snitt flera gånger gått genom stora salen. Att någon sådan person inte ingår i personalen är troligen överflödigt att nämna, och historien lämnar en vag känsla av obehag särskilt med tanke på att samme man setts tidigare av flera personer, bland annat av en besökare nedanför trappan i källaren, men även av en kypare i det vackra hörnrum där tak- och väggmålningar från 1600-talet bevarats.

Spökrummet med restaurerade 1600-talsmålningar. Den mest hemsökta platsen på Kumla.

Spökrummet med restaurerade 1600-talsmålningar. Den mest hemsökta platsen på Kumla.

En annan anställd berättar hur han upprepade gånger funnit ljuset tänt i ett av rummen på övervåningen när han låst upp om morgnarna, trots att han är helt säker på att han släckt kvällen innan och huset hela tiden varit låst och larmat. Speciellt hemsökt lär det tidigare nämnda rummet med takmålningarna vara, och en kvinna berättar hur hon en dag är där och dukar när dörren sakta glider igen. Inför hennes häpna och inte helt lugna blick hejdas dörren innan den gått igen helt för att sedan lika sakta återgå i sitt förra läge, och hon erkänner att hon ofta får till synes omotiverade känslor av obehag då hon vistas i eller i närheten av just det rummet. Flera gånger har dörrar slagit igen av sig själva, och en tidigare ägares son blir vittne till hur en tavla helt plötsligt börjar gunga för att sedan ramla i golvet. Anställda har åtskilliga gånger vägrat arbeta kvällstid med hänvisning till fenomenen, och en kvinna berättar hur obehaget varit så starkt att hon beväpnat sig med en stor sten de gånger hon vistats ensam i byggnaden. Vid minst två tillfällen har man dessutom upptäckt hur tjuvar försökt bryta sig in nattetid, inbrottsförsök som bägge gångerna oförklarligt avbrutits som om någonting skrämt dem, vilket om man får dra slutsatser skulle antyda att även hemsökelser kan ha sina fördelar.

Text och bild: Petter Inedahl    

Nyfiken på rörliga bilder från spökherrgården Kumla? Klicka på loggan nedan för att följa med Paranova på en nattlig undersökning av fenomenen.

Paranova

Läs mer                       

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *