Mannen i stallet

Örbyhus slott

Örbyhus slott

Att vara död och begraven låter definitivt, men de anställda på Örbyhus slott är helt övertygade om att livet inte slutar ens där.

Från landsvägen ser man inte en skymt av Örbyhus stora slott. Det ligger dolt, kanske förnämt avskilt, från all insyn bakom täta lövmassor intill stranden av den alltmer igenvassade Vendelsjön, och endast den stora ladugårdsfyrkant där golfspelare numera ersatt kreatursbesättningarna skvallrar om att någonting mer än bara åker och äng finns här. Trakten är magisk. I Vendelsjön troddes förr näcken bo, en näck som dock hade föga gemensamt med den vidunderliga spelman man oftast förknippar med ordet, utan istället beskrevs som en fasansfull varelse, en gammal utmärglad man klädd i långa gröna slamsor av sjögräs och med blodröda ögon stora som tenntallrikar, en dröm för en skräckförfattare.

Spegeldammen på Örbyhus. I muren till vänster ligger de hemsökta gamla fängelsehålorna.

Spegeldammen på Örbyhus. I muren till vänster ligger de hemsökta gamla fängelsehålorna.

Själva slottet reser sig ovanpå den mot landsidan ännu bevarade höga gråstensmur som återstår av vasatidens befästningar. Den vackra parken med sin stora spegeldamm, alléer, och en mindre by av forna tjänstebostäder, värdshus och ekonomibyggnader verkar som stigen ur en roman, och trots trafiken ute på landsvägen är 17- och 1800-talen betydligt mer närvarande än samtiden. Örbyhus, som från början bara hette Örby, är känt sedan 1300-talet, men det nuvarande husets tunga kärntorn uppfördes runt hundra år senare, ett stramt fästningstorn med hängtorn i hörnen, av Johan Kristersson Vasa, Gustav Vasas farfar, och byggdes slutligen ut till dagens barockpalats av Gustav Karlsson Banér som ärvde det 1643. Slottet var under 1500-talet ökänt som förvaringsplats för fångar ur samhällets högsta skikt. Här försmäktade greve Johan av Ostfriesland sedan han kastrerats av hertig Erik, sedermera Erik XIV, efter att ha haft en otillåten kärleksaffär med hans syster prinsessan Cecilia, det så kallade Vadstenabullret, och även den misslyckade fältherren Karl Henriksson Horn låstes in här sedan han låtit ryssarna erövra flera viktiga estniska gränsfästningar, bland dem det mäktiga Ivangorod vid Narva. Den mest kände av alla Örbyhus fångar blev dock den olycklige kung Erik XIV själv, och det var också här han mördades på order av sin bror 1577 med hjälp av en stor dos arsenik. Då det kungliga liket inte fick uppvisa misstänkta skador i ansikte eller på händer, kroppsdelar som ju skulle synas vid begravningen, fick vakterna välja mellan att kväva honom med en kudde, skära upp ådrorna i armarna och blöda honom till döds, eller förgifta honom, och den lilla svit i kärntornets bottenvåning där den avsatte kungen hölls fängslad och dog har än idag en mycket säregen och gripande stämning.

Erik XIV:s fängelse. I fönsternischen rätt fram ligger de återstående delarna av den säng i vilken han dog 1577.

Erik XIV:s fängelse. I fönsternischen rätt fram ligger de återstående delarna av den säng i vilken han dog 1577.

Örbyhus har ägts av ett försvarligt antal kungar, drottningar och prinsar, men är ända sedan 1640-talet privatbostad. Naturligtvis går det en hel del historier om ett slott som Örbyhus, och en av dem berättar om hur en tidigare ägare, en sträng och hård herre som vid minsta förseelse lät spärra in den olycklige torpare som inte klarade av sina dagsverken eller skyldigheter i den så kallade gråmurens fruktade fängelsehålor. Vad han inte visste var att hans fru, som tyckte synd om de stackars fångarna, i hemlighet smugglade ner både mat och framförallt öl till dem med påföljd att när han efter ett par veckor lät kalla upp de då ganska berusade syndarna och såg hur de i sin svaghet knappt kunde stå på benen ansåg han straffet nog och sände iväg dem i förhoppning att de lärt sig sin läxa. Historien spred sig och den stränge herren fann till sin förvåning hur ett allt större antal människor varje vecka anmälde sig vid slottsporten för att avtjäna straff han inte ens kunde minnas att han delat ut. Samme man sägs också hållit rättegång mot en get som stångat honom och efter att det bångstyriga djuret upprepat bedriften inför domstolen dömt det till döden.

Stallet på Örbyhus där en anställd mötte en haltande vålnad.

Stallet på Örbyhus där en anställd mötte en haltande vålnad.

Även andra saker berättas om Örbyhus slott, historier av betydligt mindre roande karaktär. I de gamla fängelsehålorna har märkliga bultanden och bankanden kunnat höras nattetid, och en man som bott granne med slottet menar sig vid åtskilliga tillfällen hört hästar på vägen utanför fönstret, djur som inte funnits här på många årtionden. En besökare, en del av ett större sällskap som just gjort den obligatoriska turen genom Erik XIV:s fängelse, står i dörröppningen och lyssnar halvt förstrött på guiden när han hör hur någon knackar i rummet bakom honom. Förvånat vänder han sig om för att se vem som blivit efter, men ingen är där, och när han letar efter möjliga upphov till det märkliga ljudet, som upprepade slag av knogar mot en trävägg, inser han att såväl golv, väggar som tak är av sten, och att bland de enda träföremålen är några delar av den säng i vilken Erik XIV dött samt den bår som använts för att forsla hans lik till Vendels kyrka. Om det är en slump att ett moln samtidigt verkar glida förbi solen så att en skugga sveper genom rummet låter han vara osagt, men erkänner att han kände kalla kårar längs ryggraden och fick bråttom att komma ikapp de övriga i gruppen. Även i det forna stallet sägs de döda leva kvar. En guide på slottet berättar hur han nuförtiden alltid knackar högt på stalldörren innan han går in sedan han för några år sedan haft ett lika oväntat som obehagligt möte där. Det är sommarkväll och han låser upp den tunga dubbeldörren för att ställa i ordning inför morgondagens guidade turer när han stannar som fastfrusen redan efter ett par steg. Stallet är onaturligt kallt och i halvdagern ser han en liten kutryggig man i gången in till de forna spiltorna, en man vars närvaro, trots att han varken gör eller säger någonting som skulle kunna uppfattas som hotfullt, får håret att resa sig på hans armar. Den främmande betraktar honom med stickande ögon under någon minut innan han vänder sig om och haltar iväg, men bara för att sekunden därpå försvinna spårlöst inför guidens lika förskräckta som häpna blick. Så fort vålnaden försvunnit stiger temperaturen märkbart, och guiden beslutar att ärendet kan vänta till morgonen därpå, och låser noga porten innan han snabbt går därifrån. Han kommenterar händelsen med orden: ”Jag vet inte om det är på gott eller ont, men nu vet jag i varje fall att livet inte slutar med döden.”

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *