Med döden i huset

Vadsbrovägen 7.

Vadsbrovägen 7.

Den gamle mannen kunde inte skiljas från huset han byggt, inte ens sedan han dött.

Strax söder om Älvsjömässan ligger vad som en gång kallades Örby villastad. Bland enstaka flerfamiljshus duggar småvillorna tätt som ett oväder i fastighetsformat, och tar egentligen inte slut förrän borta vid Skebokvarnsvägen intill Bandhagens och Högdalens tunnelbanestationer. Hela området är som så ofta med dessa villaförorter en smula själlöst och trist, och den småskaliga budgetarkitekturen lämnar inte mycket utrymme åt fantasin. Ändå sägs man här kunna möta saker som trotsar all förklaring, och lämnar skräck och olust i sina spår.

Örby slott från parksidan. Ett spår av 1600-talet mitt i villabebyggelsen.

Örby slott från parksidan. Ett spår av 1600-talet mitt i villabebyggelsen.

Örby villastad, som idag strukit ordet villastad, skapades kring förra sekelskiftet när miniatyrslottet Örby köptes i spekulationssyfte av ett fastighetsbolag som 1898 började stycka upp dess ägor. Örby slott ligger idag avsöndrat från större delen av det område som fått låna dess namn sedan den fyrfiliga Huddingevägen, där trafikfloden brusar dygnet om, satt en effektiv gräns mellan huvudgården och den forna åkermarken. Dess södra del är ett virrvarr av krokiga smågator som märkligt nog fått behålla sina sekelskiftesromantiskt slingrande slag runt bergsknallar och kvarvarande skogsdungar. Här var så sent som under 1950-talet en avkrok där hemmafruarna såg fram mot fiskbilens och potatisbilens regelbundna besök.

Vadsbrovägen. Det hemsökta huset är andra huset från höger.

Vadsbrovägen. Det hemsökta huset är andra huset från höger.

En av alla dessa gator är Vadsbrovägen strax bakom den forna lekplatsen på Utsiktsberget. Husen skiljer sig till det yttre inte nämnvärt från dem på de övriga gatorna, troligen inte i något annat hänseende heller, med undantag för nummer sju. Det uppfördes under åren 1948-49, men har sedan dess byggts både om och till. Dess bedrägligt lätta och ljusa fasad sägs dölja ett väsen som inte hör till de levandes skara, och vars besök lämnar en besk eftersmak av fruktan. En kvinna som växt upp i huset har berättat om en byggnad som redan från början ingav olust, och om kvällar och nätter fyllda av obehagliga och oförklarliga upplevelser. Det hela börjar redan innan de flyttat in. Köpekontraktet är nyss underskrivet när hennes pappa, den som skrivit under kontraktet, vaknar mitt i natten av att någon petar på honom. En mörk skepnad intill sängen lutar sig över den yrvakne mannen och hur budskapet gått fram kan han efteråt inte säga, men andemeningen är att någonting är fel med det nya huset. Skepnaden är enträgen och dyker upp på nytt var gång han lägger huvudet på kudden. Den tar i honom med kalla händer och till sist är han klarvaken, men inte säker på om det inträffade varit verklighet eller dröm. Trots osäkerheten är känslan av oro så stark att han klär på sig och åker bort till Vadsbrovägen där han mycket riktigt ser hur det lyser i ett av fönstren. Han går in i tanken att någon av dem glömt släcka vid besöket under dagen, men hur han letar kan han inte finna en enda brinnande lampa i det för övrigt helt tomma huset, och händelsen lämnar spår av både obehag och förundran.

Är det mannen som en gång byggde villan på Vadsbrovägen som spökar här?

Är det mannen som en gång byggde villan på Vadsbrovägen som spökar här?

Familjen flyttar in, och den ena av döttrarna får sovrum i vad som en gång var husets pannrum. Hon ligger en kväll i sängen och stirrar sömnlös upp i taket när hon till sin fasa får se hur ett svart sprakande klot formas i luften ovanför hennes huvud. Hon försöker skrika, men får inte fram ett ljud, och klotet flyttar sig genom rummet för att till sist ramla ner framför garderoben med ett tungt brak. Pappan kommer nerspringande för att se vad det är som hänt, men inga spår av det mystiska klotet går att finna förutom en omisskännlig doft av brandrök. Inte förrän dagen därpå, när hon flyttar några påsar hittar hon ett stort brännmärke på golvet rätt under de helt oskadade kassarna. Vid ett annat tillfälle är hon ensam hemma och på väg ut för att träffa kamrater. Det är kväll och solen på väg ner när hon från duschen hör hur ytterdörren smäller till och hur någon bullrar omkring på våningen ovanför. Medan hon klär sig kan hon höra fotstegen klampa runt i huset, och hon ropar ”Hej då, jag går nu” med handen på dörrhandtaget. Det är då det slår henne att den ursprungliga ytterdörr hon tidigare hört smälla igen sedan flera år varit igenmurad och ersatt av en ny på undervåningen. När hon med obehaget krypande i kroppen vänder sig om hör hon hur trappan knarrar och hon ser ett par ben sakta på väg ner. På fötterna har den okände ett par filttofflor, ett skodon ingen i familjen äger, och på benen kostymbyxor. En käpp stöter upprepade gånger i golvet och det är uppenbart att den annalkande är en gammal man som har svårt att gå. Med skräck lägger hon märke till att gestalten är halvt genomskinlig så att trappan syns rätt genom den, och hon springer ut genom dörren utan att varken ge sig tid att låsa eller vänta på resten av den hemska uppenbarelsen. Även vid andra tillfällen märks närvaron av den döde, ibland som en doft av rakvatten i rummet, ibland som en osynlig hand som stryker längs ryggen eller ännu värre, kinden, och en gång rent av genom en örfil rätt ur tomma intet. Vid samtal med grannarna visar det sig att hennes beskrivning av den otäcka skepnaden passar obehagligt väl in på husets förre ägare, en man som även dött här. Fenomenen kom och gick under åren på Vadsbrovägen, och hon beskriver det som att hon hela tiden var påpassad av någonting strängt, och hennes syster förtydligar att det som fanns därinne inte ville dem väl. Om de nuvarande ägarna har samma problem ska vara osagt, men den döde på Vadsbrovägen 7 förmådde sätta skräck i en hel familj.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *