Någonting är här

Nybygget.

Nybygget.

Gång på gång återkom de skrämmande ljuden tills det inte längre gick att förneka: någonting var där, någonting dött, men ändå högst levande.

Ungefär halvvägs mellan Mölnbo och Vagnhärad trycks landet ihop mellan sjöarna Sillen och Långsjön. Bland skogsbackar och åkrar ligger husen strödda, ofta i små klungor, liksom sökande skydd i varandras närhet. Ett av dem heter Nybygget, en bostad ursprungligen byggd för anställda på den stora gården Edesta som ännu kan ses på en kulle ett par hundra meter därifrån. Edesta har genomgått många förändringar från att under 1700-talet varit säteri med herrgårdsbebyggelse, till bondgård, barnhem, folkhögskola och vilohem, ett tag i Stockholms stadsmissions regi.

Vägen kring Nybygget. Edesta skymtas på andra sidan åkern.

Vägen kring Nybygget. Edesta skymtas på andra sidan åkern.

Själva Nybygget ligger dolt bakom träden på ett sätt som om någon avsiktligt velat gömma det. Det hade tidigare en äldre grannstuga, Skarsjöstugan, vilken fått namn av den nu helt försvunna Skarsjön en gång belägen i nuvarande åkermarken alldeles bakom dess rygg. Skarsjöstugan byggdes på en gammal gravhög, och fanns kvar så sent som på 1950-talet. Dess ruiner är gömda under, och delvis sammanblandade med gravhögen vilken ännu kan skymtas inne bland träden på andra sidan vägen från Nybygget. Även Nybygget har förändrats  och byggts om så mycket att det utåt endast är de gamla vitkalkade skorstenarna som förråder dess ålder.

Gravhögen som gömmer resterna av nu försvunna Skarsjöstugan.

Gravhögen som gömmer resterna av nu försvunna Skarsjöstugan.

Som man skulle kunna vänta har Nybygget en blandad historia, och har flera gånger stått tomt. Det sägs att man här får vara beredd att dela sin bostad med någon eller någonting som inte alltid bidrar till varken nattro eller sinnesfrid. En kvinna som bott här berättar hur hon och hennes man flyttade in i ett övergivet hus. De fick redan då förstulna varningar av grannarna, men hade svårt att tro på de halvkvädna visorna om spöken och skuggor i det ännu leende sommarlandskapet, och veckorna går också utan att någonting ovanligt händer. Sommaren förvandlas till höst och mörkret bland träden kring Nybygget är kompakt när hon en natt vaknar av oklar anledning. Hon ligger och försöker komma på vad det är som väckt henne, då hon hör ett märkligt ljud från den tomma vinden. Hon beskriver det som att ”det åkte och rakade”, och tror först att det är råttor som springer runt däruppe, men ju längre hon lyssnar desto mer övertygad blir hon om att det är någonting helt annat, någonting betydligt större. Ljuden återkommer kväll efter kväll, och hon gör, under dagtid, flera besök på vinden utan att finna minsta spår av varken råttor, fåglar eller andra djur.

Nybygget sägs ha eget och oönskat liv om vinterkvällarna då okända väsen driver sitt spel här.

Nybygget sägs ha eget och oönskat liv om vinterkvällarna då okända väsen driver sitt spel här.

När hon en kväll frågar sin man om han inte hört de underliga och alltmer skrämmande ljuden får han någonting skyggt i blicken, men förnekar att han lagt märke till saker utöver de vanliga. Ett besök på vinden vill han dock under inga omständigheter avlägga, inte ens på dagen, och det kusliga livet däruppe fortsätter. Kulmen nås en dag när de har främmande, och sitter i köket och dricker kaffe då de alla tre stelnar till vid ljudet av någonting som faller utför trappan. Det låter som om en käpp, ett föremål de inte äger, sakta studsar från trappsteg till trappsteg. Hennes man tittar ner i golvet, och hon ber besökaren gå och se vad som händer, vilket han också gör. De hör hur han stannar vid trappans fot, och när han efter lång stund kommer tillbaka är han blek, men lugnar dem med att det bara var en grå katt som for ut genom fönstret. Efter detta byts samtalsämnet helt, och de gör alla sitt bästa för att inte vidröra det känsliga ämnet, och hon låter bli att nämna det faktum att de inte har någon katt och att fönstret vid trappan alltid är stängt. De skrämmande fenomenen på Nybygget fortsätter med oförminskad kraft hela vintern, men blir med dagsljusets återkomst alltmer sporadiska för att till sist helt upphöra. De bodde tre år i Nybygget, och upplevde var höst och vinter ungefär samma saker, om än aldrig lika intensivt som den första. Beskedet att de skulle flytta mottog hon med lättnad.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *