Hasselvägen 15

Dörrar öppnas av sig självt och handtagen rycker oförklarligt. Gång på gång ringde dörrklockan trots att den var urkopplad. Något dött ville in.

Den som ger sig av mot sydväst från Tumba station får en chans att studera småhusarkitektur i alla dess former. Bakom häckar och staket presenterar sig det mesta som förekommit i villaväg sedan förra sekelskiftet, men med stark tonvikt på den senare halvan. Platta tak och mexitegel lika väl som bullerbyimitationer med kantiga vindskupor och mer eller mindre fascinerande trädgårdsdekorationer. Trottoarerna leker tittut så att flanören får byta sida var hundrade meter, en stilla slalompromenad i ett typiskt sömnigt förortsområde.

Hasselvägen, en spökväg?

Bortom Dalvägens trafikled blir trakten sömnigare än, och naturen tittar nyfiket fram intill den lilla Kassmyrasjön. Här låg en gång Tumba villastad, och rester av den går att hitta än idag. Långt innan den förhållandevis moderna tid som anlände i samband med järnvägen levde och dog människor här. En karta från början av 1600-talet visar att markerna tillhörde Skräklinge torp, senare tiders Skäcklinge, och många av villorna, bland annat på Hökvägen och Skäcklinge gårdsväg är byggda på gravfält från folkvandringstid och så sent som 2009 hittade man krukskärvor och brända ben vid grävningar här. Intill det lilla grönområdet bakom Kassmyraskolan ligger Hasselvägen, en gata som kanske inte till det yttre skiljer sig särskilt mycket från de övriga, men väl på andra sätt om man får tro vad som sägs. Hasselvägen 15 är ett långsmalt platt hus på en lika långsmal platt tomt. Med sina tegelväggar och bruna träpaneler är det ett typsikt exempel på det tidiga 1960-talets arkitektur, och både nummer 15 och de ursprungligen likadana grannhusen uppfördes samtidigt 1961.

Hasselvägen, en sömnig gata där de döda sägs trivas lika bra som de levande. Nummer 15 mitt i bild med vita fönsterkarmar.

Hur det är idag innanför väggarna på Hasselvägen 15 ska vara osagt, men en familj som tidigare bott här berättar om ett hus som fyllde både de boende och besökare med fasa. Redan från början får de känslan av att inte vara ensamma i huset, och sonen blir snabbt mörkrädd. Flera gånger känner de en tydlig doft av piptobak trots att ingen av dem röker, och vid ett tillfälle kan de till och med följa en tunn rökslöja från rum till rum som om någon osynlig gått framför dem. Dörrklockan ringer utan att någon är där, och de irriterande signalerna hörs såväl dag som natt och i tron att det är barn i grannskapet som busar med dem kopplar de till sist ur ringklockan bara för att redan samma natt vakna av att den ringer på nytt. De står en dag och pratar vid garageuppfarten när en i sällskapet ser en skugga springa över gräsmattan, en skugga utan någon mänsklig följeslagare, och saken blir inte angenämare av att ingen av de andra kan se den. En vän till familjen är en tid senare på besök och ser sig om i huset när han till sin förvåning ser siluetten av en man reflektera sig i glaset i ett vitrinskåp, en man som verkar stå alldeles bakom honom men som är spårlöst försvunnen när han vänder sig om. Vid ett annat tillfälle står samme besökare intill garderoben och lyssnar med halvt ointresse på en utläggning om barnkläder när han får en till synes omotiverad känsla av att någon stirrar på honom bakifrån. Känslan blir mer och mer påtaglig och till sist vänder han sig om trots att han vet att ingen mer än de två är i huset, och precis som väntat är rummet bakom honom tomt. Han rycker på axlarna och vänder sig åter mot kvinnan som letar bland garderobens alla kassar när han känner en hand som stryker honom i nacken. Den är varken kall eller spöklik utan känns precis som en mänsklig hand, men trots att han snurrar runt blixtsnabbt ser han inte skymten av någon där.

Är det de två äldre damerna som spökar på Hasselvägen 15?

En av de obehagligaste händelserna är mamman i familjen med om en kväll när sonen är borta. Hon går in på toaletten men hinner knappt låsa innan någon bankar hårt på dörren. Irriterat ropar hon ”Lägg av” i tron att det är sambon som skojar med henne, men enda svaret blir att bankandet upprepas, och även handtaget trycks ner och rycker så hårt att dörren skakar. Arg på sambons barnsligheter sliter hon upp dörren för att säga honom några sanningens ord, men finner hallen tom och sin oförstående pojkvän läsande tidningen ute i trädgården på exakt samma plats hon lämnat honom. Hon berättar sin märkliga upplevelse och de sitter tillsammans och försöker komma på någon naturlig förklaring på det skedda när den öppna altandörren slängs igen med en duns. I den totalt vindstilla kvällen ser de till sin fasa hur den sakta glider upp och så på nytt slängs igen med stor kraft och hur de än försöker återskapa fenomenet kan de inte få dörren att bära sig likadant åt igen och trots att sambon vräker igen den med hela sin styrka blir smällen inte ens tillnärmelsevis lika kraftig. Vid ett annat tillfälle håller de på att måla om fasaden med hjälp av den tidigare nämnde vännen. Arbetet är i stort sett avslutat och han håller på och lastar in färgburkar i bilens lastutrymme när han ser någon i ögonvrån och hör en röst som säger: ”Iväg med er”.  Han tar först ingen större notis om den okände då han tar för givet att det är den sure grannen, men när rösten upprepas säger han tröstande till sin vän att hon inte ska bry sig om honom, varpå han får det förvånade svaret: ”Vad pratar du om?” Det är först då han förstår att ingen annan hört rösten och att grannen inte varit där. Enligt andra grannar hade de tidigare ägarna, två äldre damer, bägge dött i huset, men familjen var övertygad om att det var tre olika personer som hemsökte Hasselvägen 15, varav minst en man. Någon förklaring till de otäcka händelserna får de aldrig och när de till sist lämnar huset är det utan någon som helst saknad.

Denna text är hämtad ur boken Spöklikt, Carlsson bokförlag 2018. Författare och fotograf: Petter Inedahl


1 kommentar

Erika Bodin · 2 juni, 2021 kl. 01:25

Jag heter Erika Bodin och är 12 född 2009.Och jag bor på Hasselvägen 15 men jag är inte där så ofta för mina föräldrar är skilda. Men när dom var det så kändes det som om någon annan var i huset när jag var hemma själv. Jag och min lille bror var jätte mörkrädda vi vågade aldrig gå på toa på kvällen utan en vuxen för det kändes som om någon följde efter oss. Eller jag tyckte det iallafall. Men nu bor bara min pappa där. Han är alltid full också så han märker säkert inget av de där. Jag kände mig alltid obekväm när jag var hemma där.

Lämna ett svar

Platshållare för profilbild

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *