Natt över Mölna

Mölna gård

En gammal gård har många minnen. Ljusa, trevliga och glada, men också de av rakt motsatt art, och det är inte självklart vilka som manifesterar sig starkast.

Från Kottla station sluttar marken svagt ner mot Lilla Värtans kalla djup. Vägen går via vattensjuka ängar och de sedvanliga villaområdena, och slutar sedan abrupt ute på Mölna brygga, som sägs vara den äldsta på hela Lidingö. I fjärran glimmar ljusen borta i Nacka och på Fjäderholmarna, och bakom ryggen porlar den forna kvarnbäcken från Kottla-, eller som den hette förr: Mölnasjön. På en liten höjd ligger Mölna gård, en av de underligaste och mest udda herrgårdarna i hela Stockholmstrakten. Med sin smala och höga rödmålade manbyggnad ser Mölna snarare ut som en bondgård, och det är endast klocktornet med sin uppstickande lanternin och försvunna urtavla, samt den i radikalt avvikande stil byggda paviljongen som förlänar det splittrade gårdskomplexet en viss fläkt av herremansbostad.

Den forna kvarndammen finns ännu kvar strax ovanför Mölna gård.

Som namnet antyder var Mölna från början en kvarn. Här har stått inte mindre än tre sådana, en vattenkvarn nere vid bäcken, en väderkvarn, på vars grund Mölnas paviljong sedan byggdes, och dessutom en ångkvarn, alla nu försvunna. När den första kvarnen byggdes här är det ingen som riktigt vet, men Mölna kvarn finns omtalad i varje fall sedan 1600-talet. Den nuvarande mangårdsbyggnaden uppfördes av grosshandlaren Abraham Bolinder 1813, och samma år byggdes även flygeln, vilken ursprungligen inrymde gårdens kök. Den flygel som står där idag är dock en kopia då huset under 1960-talet var i så dåligt skick att man såg sig tvungna att riva det.

Mölnas enda flygel. Huset är dock en kopia eftersom originalbyggnaden revs under 1960-talet.

I slutet av 1800-talet började stockholmarna söka sig utåt skärgården under sommarhalvåret, och Mölnas ägare var inte sen att haka på trenden. Flera av gårdens uthus, även den gamla ångkvarnen, byggdes om till sommarbostäder. Att Mölna en gång låg riktigt lantligt är kanske inte så lätt att se idag där det ligger belägrat av de trista 50- och 60-talsradhusen, men det var faktiskt just lantluften som en gång lockade, och som kring 1910 även gav upphov till närliggande, nu omdöpta, Lidingö-Breviks villastad.

Spökpaviljongen på kullen ovanför Mölna brygga. Huvudbyggnaden ligger till höger utanför bild.

Många människor har bott och arbetat på Mölna genom åren, och medan de flesta försvunnit spårlöst i historiens dunkel har i varje fall en av dem stannat kvar. Det berättas om en dalkulla, 1800-talets allmänna säsongsarbetskraft, som en gång arbetat här. Vem hon var är det ingen som längre minns, och inte heller hur hon dog, men en gissning är att det skedde i den dåvarande väderkvarnen, det är nämligen i Mölnas paviljong hon brukar visa sig. En kvinna som tidigare bott här berättar om en skepnad klädd på klassiskt dalkullavis, vilken glider genom det enda rummet, och vars närvaro inger sällsam olust. En bit härifrån, intill vad som nu är Södra Kungsvägen låg ett torp som officiellt gick under det vackra namnet Bellevue, men av de kringboende kallades Spökstugan och skyddes som pesten och även här sägs den döda dalkullan gjort nätterna otrevliga tills huset helt enkelt revs. Också Mölnas likaledes rivna ladugård sägs varit hemsökt av ett väsen som brukade visa sig som ett eldklot, ibland rullande över golvet, ibland svävande fritt i luften.

Vägen till Brevik. Kanske ligger gravarna med kolerans offer under den nuvarande körbanan.

Inte bara Mölna gård, utan även trakten närmast kring har rykte om sig att härbärgera mer än vad som är hälsosamt. Vid vägen upp mot granngården Brevik, vars herrgårdsbyggand revs så sent som 1987 för att ge plats åt nuvarande Breviks centrum, låg förr ett träsk få människor passerade nattetid. En man boende på Breviks gård, men som en midsommarafton varit på besök på Mölna, har berättat om sitt möte med den så kallade Kärrfrun. I den ljusa sommarnatten får han plöstligt höra ett gurglande, sugande ljud ur det dyiga träsket, och till sin fasa ser han en kvinnogestalt krypa upp på en av tuvorna. Ett brunt mosslik med hopskrumpet ansikte, och det långa toviga håret drypande av vatten. Av förklarliga skäl lägger han benen på ryggen, och undviker i fortsättningen vägen förbi träsket oavsett tid på dygnet. Vem Kärrfrun är har det spekulerats kring, och en av teorierna är att hon skulle varit ett offer för någon av de många koleraepidemier som även drabbade Lidingö. Enligt myndighetsorder skulle de sjuka föras över till Fjäderholmarna och isoleras där, en befallning som i praktiken inte alltid efterlevdes, särskilt som de som dött där aldrig kom tillbaka, utan begravdes i omärkta massgravar långt hemifrån, varför det sägs att många Lidingöbor i hemlighet grävde ner sina döda på ön utan att meddela myndigheterna. Kanske är Kärrfrun en av dessa. Längs vägen mellan Brevik och Mölna berättas om ytterligare en plats, en bit närmre Mölna, där hästarna förr skulle vägrat passera, och som lär ha varit just en sådan hemlig begravningsplats. En än värre historia berättas om ett torp under Breviks herrgård, det nu sedan länge försvunna Insjöhagen, där år 1790 en fasansfull händelse sägs ha ägt rum. Hönsen dör oförklarligt en efter en. De hittas om morgnarna utan synliga yttre skador, men märkligt nog ofta blöta, och torpets invånare befinner sig en kväll i hönsgården i ett fåfängt försök att räkna ut vad det är för farsot som drabbat dem, när de hör sitt två år gamla barn skrika högt av rädsla. När de tittar ner mot strandkanten där barnet lekt ser de hur någonting svart och endast vagt mänskligt kryper upp ur vattnet och sträcker sina knotiga händer mot barnet. Föräldrarna släpper allt och springer till undsättning så fort de kan, men förgäves. Under hjärtskärande skrik kramar den fasaväckande varelsen livet ur den lilla och försvinner sedan ner i vattnet den kommit från. Kvar på stranden ligger barnet med ansiktet förvridet av skräck ännu i döden, och marken runt liket är drypande våt. Att torpet idag är rivet lär knappast förvåna.

Denna text är hämtad ur boken Hemsökt, Carlsson bokförlag 2015. Författare och fotograf: Petter Inedahl.