Nattpatienten

Herrgårdsvägen 5

På mödrahemmet gjorde personalen en märkvärdig upptäckt. De boende blev fler när mörkret föll.

Längs sluttningen ovanför Duvnäsviken kravlar sig villabebyggelsen långsamt uppåt. I ett otal stilar och åldrar kämpar den sig fram mot den åtråvärda toppen, och sedda nerifrån liknar de många gånger bastanta gamla husen hukande jättekroppar i arkitekttappning. Vägarna ringlar längs höjdsträckningarna, vattnet syns vid snart sagt varje steg, och Saltsjöbanans små lössläppta tunnelbanetåg ormar förbi på motsatta sidan viken. Ordet förort får här en klang det annars sällan har.

Villa Ragnar Thiels mörka huskropp lurar mellan stammarna i Saltsjö-Duvnäs.

Saltsjö-Duvnäs moderna historia börjar 1907 när AB Saltsjö-Dufnäs Villatomter köper 175 hektar mark som styckas av till inte mindre än 1 600 tomter. I den lockande samtida broschyren kan man läsa att ”redan i stiftelseurkunden för bolagets verksamhet bestämdes att icke någon del af området får upplåtas till fabrikstomter, hvarför villaägarne ha garanti att de icke bli generade af rök eller annan otrefnad”, och vidare utlovas möjlighet till WC i ”hvarje villa”, en nymodighet som säkert gjorde sitt för att övertyga den ännu tveksamme spekulanten. En av alla de smått fantastiska villor som såg dagens ljus strax efter förra sekelskiftet är den stora bruna och tungt kompakta nationalromantiska skapelsen på vad som idag är Herrgårdsvägen 5 men till för några år sedan var Herrgårdsvägen 7, ett hus som stod färdigt 1912 som bostad åt löjtnant Ragnar Thiel, äldste son till stenrike bankiren och konstsamlaren Ernest Thiel. Arkitekt var Elis Benckert, ett av tidens konstnärliga underbarn, och villan på Herrgårdsvägen lär ha varit det sista hus han ritade innan han tog livet av sig nyårsnatten 1912-1913. Villa Ragnar Thiel byggdes på tre sammanslagna tomter, och fick drag av bergsmansgård, målad i trätjära och kimrök. Ursprungligen låg huvudingången indragen bakom fasaden ovanför gavelns dubbeltrappa, men har idag ersatts med ett fönster så att den forna köksdörren numera fått befordran. Inredningen var stilenligt modern med skjutdörrar mellan bibliotek och matsal så att rummen kunde öppnas upp till en sal som med undantag för ett litet serveringsrum sträckte sig längs hela västra sidan. Väggfasta bänkar, vitkalkade öppna spisar, parkettgolv, träpaneler och uppe i vindsvåningen en hel liten balsal komplett med orkesterestrad fullkomnade bilden av diskret rikedom, och villan kallades också i samtida press ”det präktigaste nybygge Saltsjö-Dufnäs har att uppvisa”.

”Det präktigaste Saltsjö-Duvnäs har att uppvisa”. Den ursprungliga huvudingången kan skymtas på gaveln till vänster.

Idag är det åter privatbostad, men under åtskilliga år fanns här ett mödrahem vars verksamhet dock kom att skifta en del genom åren. Hemmet öppnades i november 1947 sedan huset byggts om invändigt och kallades Duvnäshemmet, en benämning det övertagit från en tidigare verksamhet i trakten, ett barnhem som dock vid den här tiden flyttat in till Södermalm och därför även vuxit ur sitt namn. Duvnäshemmet modell två var ett vårdhem med plats för tolv nyblivna mödrar, ett antal som dock inte sällan överskreds. De boende var mestadels unga och ogifta, ofta inflyttade landsortsbor, men bostadsbristen gjorde att även för gifta kvinnor var mödrahem många gånger det enda alternativet när familjen fått en kanske inte alltid önskad tillökning. En stor del av de barn som kom hit hamnade sedan på barnhem eller adopterades bort, och man kan lätt föreställa sig att tiden på Duvnäshemmet eller något av Stockholms andra mödrahem var en uppslitande och djupt olycklig period i kvinnornas liv. När det öppnade var Duvnäshemmet toppmodernt inrett, med bland annat två kylskåp och diskmaskin, en hushållsapparat som ingalunda var standard 1947 och måste verkat höjden av lyx i ett annars gråfattigt efterkrigssverige. Hemmet var trots detta ingen viloplats, och de som bodde här fick arbeta för sitt uppehälle från klockan åtta på morgonen. Rutinerna var strikta. Arbete, frukost, barnskötning, arbete, kaffe, arbete, barnskötning, arbete, middag, barnskötning och så vidare dag efter dag. Verksamheten övertogs av Landstinget 1971, och med dem kom en ny grupp människor att ta in i den gamla överklassvillan. Att vara ogift mor var inte längre den sociala katastrof det varit under 1940-talet, och Duvnäshemmet blev istället boende för mödrar med missbruks- eller sociala och psykiska problem. I samband med att Landstinget tog över renoverades den vid det här laget rätt slitna fastigheten, men redan året därpå började man tala om nedläggning, en sak som knappast kan ha ökat trivseln för varken mödrar eller anställda, och en inspektionsrapport från 1972 konstaterar att ”personalen känner stor oro inför framtiden”. Nedläggningshotet skulle hänga över Duvnäshemmet under hela landstingstiden tills det slutligen blev verklighet 2002.

Det forna Duvnäshemmet där märkliga saker sägs utspela sig nattetid.

På grund av verksamhetens art var Duvnäshemmet bemannat dygnet runt, vissa tider med dubbelbemanning nattetid sedan personalen uttryckt obehag för att vara ensamma i det stora mörka huset. Enligt reglerna skulle en i personalen alltid sova i personalrummet på nedervåningen för att finnas till hands om någonting skulle hända. En man som arbetat här under 1980-talet berättar hur han redan första natten blev varnad av kollegor att det spökade i huset, en upplysning han dock tog med en stor portion skepsis, och som inte heller hindrade honom att somna gott. Någon gång på natten, han uppskattar klockslaget till strax efter midnatt, vaknar han av ett ljud han först inte kan identifiera. Han ligger kvar i sängen och lyssnar till klampandet som mer och mer tar formen av fotsteg, tunga släpande fotsteg som av en storvuxen man i grova kängor, och hur de oupphörligt vandrar fram och tillbaka på våningen ovanför. Om han till en början trott att någon av de unga mammorna vaknat upp med en gråtande bebis blir han till slut allt mer tveksam till om någon av dem förmått frambringa sådana ljud, och inte heller hör han några spädbarnsskrik. Efter att ha lyssnat en stund stiger han upp för att få klarhet i saken. I trappan upp lägger han märke till att ljuden nu slutat, och en titt in i rummen visar bara vad han redan misstänkt, att alla de nyblivna mammorna ligger tryggt och sover med sina barn, och det stora dusch- och tvättrummet är folktomt. Vem som varit upphovsman till de märkliga stegen visar sig omöjligt att säga, men stämningen i huset är ytterst kuslig, och han ligger sedan länge och lyssnar i mörkret. En arbetskamrat han tar upp saken med rycker bara på axlarna och säger att det är sättningar i huset och ingenting att bry sig om, men hur sättningarna kunnat klampa omkring på övervåningen under många minuter förblir oklart. Inte heller är det enda gången han hör de obehagliga fotstegen, utan vid minst två andra tillfällen upprepar sig händelsen, och trots att han går raka vägen upp lyckas han aldrig se skymten av någon annan än de sovande mödrarna. Att han inte heller var den ende som upplevt underligheter nattetid på Duvnäshemmet gör inte saken mer begriplig, och bland de anställda delas personalen i två läger, de som talar om sättningar och de som är övertygade om att inga sättningar i världen kunnat framkalla sådana fenomen. Det sägs att trauman och uppslitande händelser, saker Duvnäshemmet bevisligen varit vittne till otaliga gånger, kan lämna negativa energier kvar vilka manifesterar sig på olika sätt. Är det någonting sådant som är nyckeln till de nattliga upplevelserna på Herrgårdsvägen?

Text och bild: Petter Inedahl

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *