Okänt Öregrund

Öregrund

Öregrund

Längs den smala kvällsmörka gatan kom ett äldre par gående, men knappt har deras anletsdrag blivit igenkännbara innan de bägge upplöses i tomma intet. Kvar blir en otäck känsla av att ha sett någonting som inte varit avsett för levande ögon.

Bakom ryggen på Gräsö, inklämt där sundet är som smalast och inomskärsleden krånglar fram ner mot Singö och Väddö, ligger det lilla samhället Öregrund.  Husen klättrar över backar och klipphällar längs ett gatunät där de fyrkantiga kvarteren stångas med mer vildvuxna gelikar i en envig som varat hundratals år. Låga små stugor intill lummiga trädgårdar, snickarglädje, knuttimrade bodar och mitt i alltsammans den senmedeltida kyrkan med sina åldrande gravmonument. I slutet av så gott som varenda gränd lyser det overkligt blå havet. Mirakulöst nog har 1950- och 60-talens rivningsraseri nästan gått spårlöst förbi Öregrund, och för en tillfällig besökare andas det idyll och småstad på ett sätt det annars är lätt att glömma finns.

En idyll där det övernaturliga alltid är nära? Så har Öregrund ibland beskrivits.

En idyll där det övernaturliga alltid är nära? Så har Öregrund ibland beskrivits.

Hur länge folk bott här verkar ingen riktigt vara säker på, men Öregrund fick i varje fall stadsrättigheter 1491 och samma år började man också uppföra kyrkan, det enda kvarvarande av den ursprungliga staden. Att säga att dess historia är dramatisk är knappast att ta i, och krig och brand har gång på gång gjort sitt bästa att utplåna Öregrund. 1520 beordrar unionskungen Kristian Tyrann Öregrunds invånare att flytta då staden ska bort, uppenbarligen ett straff för att man visat alltför stor iver i sitt stöd till Sten Sture den yngre och Kristina Gyllenstierna. 1652 förintar en vådeld större delen av staden, och blodssommaren 1719 är det dags igen när den ryska mordbrännarflottan förvandlar Öregrund och dess lilla kyrka till sotiga ruiner och gör ett hårt liv ännu hårdare för den fattiga skärgårdsbefolkningen.

Öregrunds kyrka, det enda kvarvarande av den ursprungliga staden.

Öregrunds kyrka, det enda kvarvarande av den ursprungliga staden.

Idag är det en helt annan sorts invasion som sommartid drabbar Öregrund, och när turistflockarna dragit hem igen och den hästskoformade lilla hamnen övergetts av fritidsseglarna är det en märklig stämning som lägger sig över en stad där det dagliga livet droppar fram mellan tillbommade hamnmagasin, stängda uteserveringar och tomma hotellrum. En stor del av husen går i ide till nästa hektiska säsong, och på den enda busslinjen gapar platserna tomma. Det är som om staden höll andan och väntade, vilket troligen inte är alltför långt från sanningen, och under tiden går livet sin stilla gång. Lokalbefolkningen äter lunch med utsikt över kyrkogården, och en förvånad utter stirrar från Fyrskeppsuddens blanka klipphällar där 1800-talsgäster lämnat namn och årtal inhuggna i berget strax ovan sjögräsets giftgröna hårkrans.

Någonstans bland de vackra små husen sägs ett dött par göra nätterna otrevliga för de levande.

Någonstans bland de vackra små husen sägs ett dött par göra nätterna otrevliga för de levande.

Att här skulle finnas saker mer svårgripliga än havet och klipporna säger sig nästan självt, och en kvinna som tillbringat flera år i Öregrund berättar om smygande skuggor och väsen som inte tillhör de levandes skara. Hon sitter i sitt kök en sensommarkväll och lyssnar på radio. Regnet öser ner och rummet fylls av den där speciella stämning som följer ett oväder man vet att man inte behöver gå ut i, när hon ser en siluett stryka förbi utanför fönstret, och strax därpå bultar det hårt på ytterdörrens glas, ett hotande ljud hon beskriver som gjort av någon i fullt raseri. Förvånad stänger hon av radion och bultandet upprepas med en häftighet som om glaset skulle spricka. Full av onda aningar gläntar hon på ytterdörren men till hennes förvåning är trappan tom. Trots regnet kliver hon ut på farstubron, men den som så nyligen gett sig tillkänna är nu spårlöst försvunnen, och hon ska just gå in igen när hon blir varse en storväxt man i porten som leder från den lilla trädgården ut mot gatan. Han tittar upp mot himlen och verkar inte lägga märke till henne där han står märkligt oberörd av regnet, och inte ens när hon frågar vem han är och vad han vill reagerar han på minsta vis. Sekunden därpå är han försvunnen, liksom uppslukad av stormen och regnet, men hur han burit sig åt är en gåta hon inte lyckas lösa och hon blir därför stående lång stund innan kylan och vätan till sist tvingar in henne igen. Vid ett annat tillfälle är hon på väg hemifrån när hon ute på gatan möter ett par som går arm i arm. Kvinnan är gråhårig och mannen storvuxen och skäggig och hon ska just passera dem när det med ett stygn av olust går upp för henne att det är samme man hon sett i regnet utanför sin ytterdörr. Hon stannar liksom fastfrusen och öppnar munnen för ord som aldrig kommer, och i samma sekund vänder sig det äldre paret mot henne och upplöses därefter i tomma intet. Ytterligare en gång visar sig den obehagliga synen, en höstkväll året därpå. Hon har precis rundat knuten till sitt hus när hon ser den främmande kvinnan i en port i samtal med en mörk gestalt, och hon ropar åt dem endast för att se dem försvinna på samma sätt som tidigare. Kvar på den tomma gatan blir den otäcka stämning som ackompanjerat de tidigare mötena, och hon berättar att hon länge känt den främmande närvaron i sina hälar även om hon aldrig mer såg den.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *