Ond vind i syrénbersån

Svindersviks gård.

Svindersviks gård.

Bland äppelblom, syrén och rosor leker skuggorna på Svindersvik. Här smyger också hotfullare saker: vålnaden efter en mördad trädgårdsdräng.

Nästan längst in i den smala ormliknande Svindersviken ligger en liten gårdsanläggning från 1700-talets mitt. Liksom havsviken nedanför dess fönster har Svindersvik fått sitt namn från den holländske industrimannen Johan van Swindern, vilken en gång ägt ett torp på platsen. Det lilla torpet var inte det enda han ägde här, hans huvudintressen låg istället i det beckbränneri som fanns på andra sidan den ovanligt djupa viken, ungefär på platsen där Operans enorma schabrak i korrugerad plåt nu ligger. Att Svindersvik länge varit centrum för såväl industrier som sommarnöjen vittnar de inte mindre än tretton vrak, det äldsta från 1650-talet, som ruttnar på vikens botten.

Pilallén längs Svindersvikens strand. Uppe till höger skymtar huvudbyggnaden.

Det nuvarande Svindersvik byggdes som en miniatyrherrgård åt den rike handelsmannen Claes Grill runt 1740 och är tack vare att den endast bebotts sommartid märkligt välbevarad. Här växer den säregna rödvita svindersviksrosen och fruktträdgårdens knotiga äppelträd lär vara unika, med sorter som inte längre existerar utom just i denna tidskapsel i motorvägens skugga. Hade det inte varit för den brusande Värmdöleden som stulit stora delar av den forna engelska parken, eller de stela och opersonliga 70-talshus som skymmer horisonten, hade man kunnat tro sig förflyttad tillbaka till den Grillska tiden som genom ett trollslag.

Stuprör på Svindersvik. En vidunders-siluett mot natthimlen.

I solnedgången är det lätt att bli offer för underliga känslor när man står på den öde gårdsplanen och ser stuprörens draksiluetter mot den sista resten ljus himmel. Svindersvik döljer sina sagor och allt är inte vad det ser ut att vara. Till vänster utanför grindarna ligger en oputsad tegelbyggnad vars utseende för tankarna till fabrik, men som i själva verket är den balsal som sägs ha byggts inför Gustav III:s besök 1780 och som stoltserar med Sveriges kanske högsta kakelugn. Strax till höger om huvudbyggnaden ligger den enda flygeln, en liten rokoko-paviljong som ser inbjudande ut, men faktiskt bara inrymmer gårdens kök. Här sägs trädgårdsdrängen Sven Lindrot mött en ond bråd död nyårsaftonen 1760.

Köksflygeln där Sven Lindrot dog nyårsafton 1760. I förgrunden de berömda äppelträden.

Nyårsafton firades på 1700-talet ungefär som nu. Även tjänstefolket tilläts roa sig en natt som denna, och framför brasan i ugnen i kökspaviljongen på Svindersvik flödade både mat och dryck, och som så ofta vid sådana tillfällen slog känslornas vågor i takt med brännvinets med resultat att Sven Lindrot och en grälsjuk kusk gick ut på gården för att göra upp. Kanske hade det slutat på annat sätt om inte kusken haft en yxa under jackan, nu klöv han Sven Lindrots huvud mitt itu. Mördaren släpade undan liket och lyckades arrangera en självmordscen där en vass och tung järnblockstalja delade huvudroll med den olycklige Sven Lindrot. Liket upptäcktes morgonen efter och fraktades undan för att begravas i tysthet som det anstod en dåtida självmördare, men den avhuggna huvudhalvan återfanns aldrig.

Trädgårdsmästarbostaden på Svindersvik. I bakgrunden det gamla brygghuset och där bakom Svindersvikens djupa vatten.

Besökare i parken bakom kökspaviljongen har berättat om en oförklarlig kyla på platsen, även mitt i högsommarvärmen, och om en viskande röst knappt urskiljbar när vinden prasslar mellan syrénerna och de högresta gamla lindarna. Skuggor vandrar oberoende av sol eller måne, och den som råkar befinna sig i dess väg sägs gripas av iskalla fingrar på jakt efter den saknade huvudhalvan. En man som brukat rasta sina hundar i den gamla äppelträdgården, en närapå perfekt plats då den är både inhägnad och sällan besökt, berättar om hur hundarna som för det mesta ivrigt rusade in vissa gånger oförklarligt kunde stanna i grindhålet och blankt vägra fortsätta och hur de ängsligt gnällande drog sig därifrån som om de såg någonting därinne han själv var totalt omedveten om. Inget trugande kunde då få dem dit och han överväldigades ofta vid sådana tillfällen av en instinktiv känsla av obehag det sedan var svårt att skaka av sig. Den döde trädgårdsdrängen på Svindersvik sätter skräck i den som möter honom ännu tvåhundrafemtio år efter sin död.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *