Onda runor

Ortala runsten.

Ortala runsten.

Ur skrift kan man hämta kunskap, men all text är inte upplyftande och framför allt är inte all kunskap bra. Det finns saker det är bäst att inte känna till. 

Vid stranden av Väddöviken strax utanför Ortala by hittar man Sjöhagens gård. På ängen mellan själva gården och det gamla gravfältet närmare Ortalalund står en ensam sten i backen ner mot vattnet. Den ser inte mycket ut för världen om man inte nalkas den från sjösidan, det är först då som de över tusen år gamla runorna framträder i den skrovliga ytan. Att läsa dem är inte lätt, varken slingan eller runorna är ifyllda med färg, och det är bara när solen ligger i rätt vinkel man överhuvudtaget har chans att se budskapet.

Runstenen i Sjöhagen har stått vid Ortalavikens strand i tusen år.

Runstenen i Sjöhagen har stått vid Ortalavikens strand i tusen år.

Till skillnad från det latinska alfabetet, där till exempel ett R aldrig är annat än ett tecken för ljudet R, har runor flera olika betydelser. Dels den uppenbara att berätta hur orden ska uttalas, men en runa är även ett helt ord i sig. Så är exempelvis F-runans namn fehu, vilket betyder fä, alltså boskap, och den användes också för att beteckna detta, I-runans namn isaz, is, G-runans gifu, gåva, och så vidare. Runor var dessutom magiska, de hade enligt legenden getts till människorna av gudarna, och hade därför inneboende krafter en skicklig runristare kunde använda till sin fördel, och det finns ett flertal runstenar med uttalade förbannelser över den som förstör eller flyttar dem. Mest kända är troligen stenen vid Kylver på Gotland med texten ”Må du dö”, och Björketorpsstenen i Blekinge vilken förkunnar att ”den som bryter detta minnesmärke ska ständigt plågas. Svekfull död ska träffa honom”.

Sjöhagens gård. Runstenen står i hagen som skymtas innan skogsbrynet i bildens fond.

Sjöhagens gård. Runstenen står i hagen som skymtas innan skogsbrynet i bildens fond.

Runskriften på stenen i Ortala är skadad, men lyder: ”Igulbjörn och … lät göra minnesmärket efter sin bror Torbjörn på Ulvdala.” Inte ett spår av vare sig lönnrunor eller synlig runmagi, snarare en dussinristning vars enda anmärkningsvärda egenskap är att den är det äldsta bevarade omnämnandet av Ortala i dess ursprungliga form Ulvdala. Kanske finns det dock mer i runorna än vad den banala texten låter påskina för det berättas underliga och skrämmande saker om runstenen i Ortala sjöhage. Hur oförarglig den än kan verka i strålande solsken sägs den efter nattens inbrott byta skepnad när dess mörka väsen frigörs. Oförklarliga skuggor lär då röra sig i en sorts ondskefull ringdans kring den urgamla stenen, skuggor vars uppkomst är svåra att förklara mitt ute på fältet.

En liten stig leder förbi runstenen i Ortala sjöhage. Vem eller vad vandrar här om nätterna?

En liten stig leder förbi runstenen i Ortala sjöhage. Vem eller vad vandrar här om nätterna?

Det kanske kan förvåna att stenen under århundraden fått stå kvar mitt i åkermarken, men den lär ha flyttats i alla fall två gånger, och varje gång satts tillbaka igen. Bonden på Sjöhagen lär en gång ha tröttnat på det besvärliga åbäket, och helt sonika grävt upp runstenen och slängt den i strandkanten bland de andra stenar han rensat ur åkern.  Ett par kvällar därefter befinner han sig av en slump just på ängen där runstenen stått, och tittar ner mot Ortalaviken. Runt platsen för stenen verkar skymningen tätare, och ser ut att bölja liksom av svart rök. Han tar några steg i riktning mot fenomenet, men hejdar sig. Efter att med stigande olust ha betraktat det hela går han snabbt därifrån, men vänder sig flera gånger om då instinkten varnar för att vända ryggen åt. Kväll efter kväll ser han de illavarslande skuggorna, och tycker sig dessutom höra mumlande röster trots att ingen är där. När även hans fru börjar tala om skuggor hon sett, men nu kring gårdens knutar, bestämmer han sig för att sätta tillbaka stenen. Av ren slump kommer en granne och får se honom böka med den, och bestämmer att den platta stenen skulle bli en utmärkt häll i den nya spis han håller på att mura. Bonden är på vippen att vägra, men kan inte komma på någon anledning som skulle låta trovärdig, och rycker därför bara på axlarna när grannen hämtar sitt fynd. Hur det sedan gick med den nya öppna spisen får han aldrig veta. Varken grannen eller någon i hans familj vill någonsin tala om den, men redan en vecka efter runstenens andra bortforslande står den stadigt på sin gamla plats i åkern. Ingen lär än så länge gjort om försöket att flytta runstenen i Ortala sjöhage.

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *