Oro på slottet

Salsta slott

Salsta slott

Vem är det som möblerar om på Salsta slott, och vem är den iskalla skepnaden som får väktare att bli rädda?

Fyrisån ringlar sig mil efter mil genom det uppländska landskapet. Slår sina lovar kring skogar och åkrar, många gånger under annat namn liksom har varje trakt velat sätta sin stämpel, fästa sitt namn och kanske sin samhörighet med det mytomspunna vattendraget. Vid Vattholma kallas den Vattholmaån, och strax norr därom Salstaån där den porlar fram över ängarna och under den lilla bron vid Salsta slott. En gång i tiden låg här Salstasjön vars vålnad ännu svävar över sankmark, vasstråk och gölar, men som dock försvann redan under 1700-talet. Salsta slott är känt sedan tidig medeltid, då en vallgravsomgärdad borg strategiskt belägen på en halvö i samma sjö, idag ett pampigt men en smula ödsligt barockpalats i en avkrok få turister hittar till.

Salsta slott, den mäktige Nils Bielkes forna hem.

Salsta slott, den mäktige Nils Bielkes forna hem.

Stort och mäktigt reser det sig i den lilla parken, komplett med häxringar i gräset, knotiga lindalléer och en falsk runsten från 1700-talet. Strängt, tungt och tyst bakom låsta gjutjärnsgrindar. Slottet har tillhört en rad kända adelsätter, och har också varit plats för direkta krigshandlingar, som när unionskungen Kristian I, han som några år senare skulle få tänderna bortskjutna på Brunkebergsåsen i Stockholm, belägrade och intog Salsta 1464. I början av 1600-talet revs den medeltida borgen och ersattes av ett högrest renässanspalats, ett hus som delvis ännu finns kvar, gömt i murarna av det magnifika slott Karl XI:s skyddsling Nils Bielke lät uppföra åren 1675-79. Nils Bielke var en märklig man med en än märkligare levnadsbana, hjälten från slaget vid Lund 1676 blev han en av landets rikaste och mäktigaste män, för att efter Karl XI:s död falla offer för hovintrigerna och fängslas, avsättas från alla sina ämbeten och till och med dömas till döden. Efter att ha blivit benådad av Karl XII drog han sig tillbaka till Salsta, ett av endast två slott han tilläts behålla, och blev en bitter enstöring drabbad av religiösa grubblerier. På flera ställen i slottet kan man än i dag läsa hans sträva verser, som slottskapellets ”Förlita er icke på furstar…” och på franska i biblioteket ”Trött på att hoppas inväntar jag döden.” En annan av slottets ryktbara invånare var Anders Koskull, bror till Salstas dåvarande härskarinna. Han gick oftast under smeknamnet Baron Anders och sägs ha varit en högljudd man snar till vrede så till den milda grad att han dött av hjärtinfarkt när han skrek åt en av traktens bönder för att dennes häst dreglat ner hans jacka. Under 1800-talets sista årtionden ägdes Salsta av Vattholma Bruks AB, och stod under många år tomt sedan det mesta av det överdådiga möblemanget sålts på auktion, för att under första halvan av 1900-talet på nytt leva upp i en sista storhetstid när familjen von Essen tog över. Idag ägs det sedan länge av Statens Fastighetsverk och står oftast tyst och vemodigt.

Ängarna kring Salsta var en gång sjö. Till vänster skymtar den lilla bron över Fyrisån.

Ängarna kring Salsta var en gång sjö. Till vänster skymtar den lilla bron över Fyrisån.

En företeelse som återfinns hos flera gamla slott, till exempel Venngarn och Mälsåker, är blodfläcken som inte går att tvätta bort, men till skillnad från dessas finns Salstas mystiska fläck faktiskt kvar. En mörk oregelbunden missfärgning, vars ursprung är höljt i dunkel, i det rum som officiellt kallas Karl XI:s gästrum, men lokalt alltid gått under namnet ”Isabella” efter en icke identifierad kvinna som sägs ha bott här. Att det spökar är ingen hemlighet, och just Karl XI:s gästrum, som beskrivits som ett dystert rum prakten till trots, lär vara mer hemsökt än något annat. En före detta anställd på Salsta berättar hur hon en eftermiddag befinner sig ensam på våningsplanet när hon hör tunga dunsar och ett dovt skrapande inifrån det stängda rummet. Förbryllad rycker hon upp dörren för att ta reda på ljudens ursprung. De slutar tvärt när hon kliver in, men med obehag konstaterar hon att flera av möblerna blivit flyttade, bland dem en säng som är så tung att hon tvingas tillkalla hjälp för att kunna ställa tillbaks den. Vid samtal med andra av slottets anställda visar det sig att hon inte är ensam om att ha funnit möblerna i oordning i just detta rum, en sak som inte precis gör mysteriet mindre. En nattvakt som arbetat på Salsta under brukstiden när slottet stod obebott lär även han haft obehagliga upplevelser. I kvällningen låser han in sig i slottet, och tiden mellan ronderna tillbringar han oftast på en stol i bottenvåningens vackra hall med kryssvalv och toskanska kolonner. Vid ett flertal tillfällen ser han en gråklädd kvinna gå förbi i gången för att sedan lika märkligt försvinna. De första gångerna han ser henne springer han upp från sin plats och försöker få fatt i den objudna gästen, naturligtvis utan att lyckas, men resignerar efter att tag och kommer så småningom att betrakta henne som vilken som helst av husets inventarier, dock en med något kusligare framtoning. Hon går tyst, utan fotsteg, över stengolvet. Endast frasandet av klänningen kan då och då höras, och vid ett tillfälle kommer hon så nära att han sträcker ut handen, men kör den till sin häpnad och olust rätt igenom henne. Hon försvinner i samma sekund och handen famlar i tomma luften, en luft kall som is, och han berättar att det var enda gången den spöklika gestalten gjorde honom rädd på allvar.

Vem eller vad är det som möblerar om på Salsta slott?

Vem eller vad är det som möblerar om på Salsta slott?

Även i slottets närhet sägs det inte alltid vara nyttigt att vistas nattetid. Så lär till exempel husgrunden efter det nu försvunna torpet Skaten, eller Skarten som det ibland stavas, i skogen strax söder om Rudtorp vara en plats man bör undvika. Här bodde under 1800-talet en illa beryktad man oftast kallad Skat-Pelle, om vilken det sas att han inte bara kunde trolla, utan dessutom stod i förbund med de mörka makterna, ett rykte han för övrigt delat med flera av Skatens både tidigare och senare invånare. Det berättas att en stor svart skalbagge bitit sig fast i hans bröst vid begravningen, en skalbagge ingen av de närvarande lyckades sopa bort från liket och som därför fick följa med i graven, och det gissades allmänt att vad som tagit skepnaden av en skalbagge egentligen var någonting helt annat. Skatens nu sedan länge igenvuxna åker hade i mitten en liten gräsplätt som ingen av torpets många invånare plöjde. Anledningen var att här begravdes en vallonsmed vid namn Dubb-Hans, egentligen Hans Dubois, som i slutet av 1700-talet tagit livet av sig och därför nekats plats på kyrkogården. En man som plöjt lite för nära Dubb-Hans grav lär ha fått upp en ruttnande tygbit med plogen, kanske en del av den dödes kläder eller svepning, och efter det lär vålnaden ofta setts i och i närheten av Skaten, med blekt ansikte och bedjande ögon, och fler än en besökare sägs ha fått bråttom därifrån efter att ha mött honom. Kanske var det därför Skaten till sist övergavs?

Text och bild: Petter Inedahl

Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *